Är det någon mer som har blivit osäker om man giter sig med den "rätte" eller inte? Den känslan har jag fått ibland. Vet inte varför. Är det för att man är nervös inför bröllopet eller är det fel på mig? jag älskar min sambo mest av allt i hela världen. Men vad är problemet?
j
Jag vet att min karl inte är "den rätta". Det existerar inte en sån i min värld.
Jag nöjer mig med honom. Han är det jag behöver för att känna mig hel och trygg. Men så är han lat, slö, glömsk och självisk dessutom.
Jag kan alldeles säkert hitta någon som har bättre koll på hemmet, gör det han säger att han ska göra och sätter mig i första rummet. Men han kommer vara sämre på något annat, som jag kanske behöver och som jag har just nu.
Det går inte att hitta någon som är perfekt i alla lägen. Men hittar man någon som man kan älska, som kan älska tillbaka, som man vill dela smutsiga underkläder och trasiga glödlampor med, så är det nära nog, och där och då är det dags att nöja sig. Nåja sig med det som är bra nog.
Jag tror inte att det finns en person som är optimalt rätt för en. Jag tror att olika personer kan vara rätt i olika skeden av livet, men också att man genom att satsa på relationen och utvecklas tillsammans kan bli rätt för varandra (även om det såklart finns gånger man borde sluta försöka också...). En bra relation är en kombination av tur, tajming och arbete. Det finns säkert flera andra personer än min man där ute i världen jag kunde vara lycklig med, men dem har jag inte träffat eller i vart fall inte träffat när vi båda var tillgängliga och mottagliga för att satsa på varann.
Men att man ska få alla sina behov alltid uppfyllda av samma person utan att själv göra en väldigt aktiv insats tror jag är en dröm.
Att leva tillsammans är ett stort beslut som man ska ta allvarligt på. Att välja varandra inte en gång för alla utan igen och igen i vardagen är ett viktigt knep för att leva lyckligt tillsammans.
Att välja varandra inte en gång för alla utan igen och igen i vardagen är ett viktigt knep för att leva lyckligt tillsammans.
[/citat]
Så himla sant! Och för mig är det så att jag alltid sett bröllopet som ett avstamp, en sådan tydlig markering, inför alla inklusive sig själv, att man har fattat ett medvetet belut. Att välja (och därmed välja bort andra)
Sedan inbillar jag mig att äktenskapet är en plattform att stå på alla de där "hit-med-gjutjärnsstekpannan-dagarna", att man kan hämta styrka i minnet av den dagen man valde, och orka välja den här dagen också.
Nu är jag ju inte gift än då...
...men just idag står stekpannan orörd (och dessutom odiskad)
jga brukar vända på det? Finns den rätte egentligen? Eller skapar vi "den rätte" genom att förlåta dom sidor en partner har som man själv inte gillar? Den rätte tror jag växer fram på sikt om man är medveten om att hur man än söker så finns ingen perfekt.
Hmm, blev kanske för djupt detta ... 
Nja, det finns ju en massa "fel" personer - det är ju ett som är säkert! Men av alla dem (som jag tror iallafall) man kan bli lycklig med - så har du helt rätt att man skapar det själv sen.
Fjosok skrev 2008-10-05 12:54:58 följande:
Näe, balansgången är ju just hur man vet att det är just ett dåligt förhållande. Jag är hellre singel än olyckligt gift/sambo. Men, det betyder ju inte att jag gör slut med min man varje gång jag har lite tråkigt eller när/om det dyker upp lite ögongodis - tvärtom!
