• chiqit­ita
    Äldre 10 feb 19:23
    28366 visningar
    44 svar
    44
    28366

    Hur vet man om man verkligen vill ha barn?

    Det känns som om det är nåt fel på mig som är i sena 30 årsåldern och inte har någon längtan efter barn!! Nog känner jag att det är något som fattas i mitt liv, men jag är inte säker på att det är barn. Jag har inte hittat nåt jag gillar att jobba med, plus att jag inte är lycklig där jag bor. Så det behöver ju inte vara tecken på att det är ett BARN jag saknar...Men hur känner man skillnaden? Jag dras inte alls till bebisar och tycker bara att det är massa jobb. Ser jag däremot valpar så blir jag alldeles varm och skulle vilja ha en. Så som jag känner för valpar borde jag väl känna för en bebis. Men jag har ingen längtan efter att vara gravid eller att vara mamma med allt det innebär. Men ändå känner jag att jag är rädd att jag går miste om något som man BORDE göra i livet! Eftersom dom flesta alltid säger när dom fått barn "Jag vet inte vad jag gjorde INNAN jag fick barn. Det är det bästa jag nånsin gjort"...Men tänk om JAG inte känner så, det går ju inte att lämna tillbaka bebisen precis. Men jag är rädd att bli gammal och sakna att ha familj runt omkring mig. Men är det skäl nog? Den där rutinen som man har som mamma skrämmer mig. Att aldrig få sova, all uppmärksamhet på bebisen 24-7, mata var 3e timme.....Är jag inte redo eller är jag bara självisk? Den enda gången jag känner lite längtan, är om jag ser en liten söt flicka. Då kan jag tycka det vore kul att ha någon att ta hand om. Men inte baby stadiet....Hur vet man om man är redo för barn, eller vet man aldrig det och gör det ändå??

  • Svar på tråden Hur vet man om man verkligen vill ha barn?
  • Texas
    Äldre 10 feb 19:31
    #0

    Här är en till som känner precis likandant. Jag hoppas du får många svar för jag vill också veta. Alla andra omkring en skaffar barn och föräldarna längtar efter barnbarn så man känner ju pressen också. Jag skulle väldigt gärna vilja känna den där babylängtan men istället känner jag mig bara rädd inför det hela.

  • Noiva
    Äldre 10 feb 19:36
    #0

    Jösses!! det kunde lika gärna ha varit jag som skrivit

    Fyller 33 i år och bli nästan mer antibarn än innan. Ju mer jag hör hur folk som har barn har det så mindre lockas jag.

    Har alltid sagt att jag skall ha barn och satte det som ett krav innan jag blev ihop med min sambo. Ville inte riskera att bli ihop med en person som inte vile ha barn.

    Men det kommer väl

  • Tean
    Äldre 10 feb 21:13
    #0

    Här är en till som känner exakt det ni andra skrivit *suckar* Fyller också 33 i år.

    Jag är rädd för att vilja lämna tillbaka barnet, rädd för att inte klara av barnet, rädd för att föda ett skadat barn, men mest rädd är jag för att bli en dålig mamma -att inte orka med barnet elller att inte älska det tillräckligt...

    Jag är också rädd att jag ska missa något om jag inte skaffar barn -tänk om jag ångrar mig när jag inte längre kan få barn?
    Jag tycker inte alls att det känns naturligt att vilja ha barn. För 10 år sedan sa jag: "det är klart jag ska ha barn, men inte NU!" så känner jag fortfarande...men tiden rinner ju iväg. Ibland undrar jag om det är något fel på mig som inte längtar och jag kan inte alls identifiera mig med mina väninnor som "längtar så de håller på att krevera".
    Då blir jag orolig -detta är då kanske naturens sätt att tala om för mig att jag inte bör bli morsa??

    Jag tycker otroligt mycket om barn (de flesta, alltså, barn är ju som vuxna och jag tycker inte om alla vuxna heller). Jag har jobbat på dagis och tycker själv att jag har ett naturligt förhållningssätt, som jag kan tycka att många av mina törstande väninnor_inte_har!

    Jag har verkligen inget svar tii dig, chiquita...men hoppas att det kanske "tröstar" att det finns fler än du som undrar.

  • Bebbse­n05
    Äldre 10 feb 22:24
    #0

    Jag tror att man känner det "rätta" när man står med ett positivt test i handen... ;)

    Jag förstår inte varför ni baar ser (eller skriver iaf) det "jobbiga" med barn. Visst får man räkna med dålig sömn, att mata den lille titt som tätt.
    Men tänk er glädjen då er lilla tittar er i ögonen och ler med hela ansiktet. Tänk när ni kommer hem efter en jobbig dag på jobbet och hemma finns ett litet armband av pärlor som er dotter gjort till mamma!
    Eller när er lille son precis börjat krypa, eller säger "mamma" för första gången!

    Jag tror att många känner så som ni gör och dte är absolut inget ovanligt. Det finns ju de som aldrig skaffar barn och är lyckliga för det. För vissa är barn det mest underbara som finns, för andra inte. Alla kan ju inte leva efter samma önskan!

    En del tänker att de vil aldrig ha barn, men vips så träffar man en man och då känns barn som det mest rätta!

  • Citron­ella
    Äldre 10 feb 22:35
    #0

    Jag har barn men jag fick det sent. Och vet ni, jag är förvånad över att så många skaffar barn! För mig har hela livet ändrats och visst är det positivt och jag har aldrig älskat någon så mycket som mitt barn. MEN varje dag är en evig jakt på att finna egen tid, för att kunna läsa någon sida i en roman, på att kunna hinna träna, prata med sin partner, sitta vid datorn. jag älskar att vara med mitt barn men JAG behöver min egen tid OCKSÅ. Jag vet precis vad jag gjorde innan jag fick barn- och jag saknar det!!!

    Man kanske får se det som att man får försaka rätt mycket men att man får en massa annat som glädjer en... å andra sidan har jag aldrig varit så rädd och orolig som nu när jag är förälder...
    Tids nog växer ju barnen upp och då får man väl sin egen tid igen...och sin sömn... det ÄR värt det men som sagt- helt enkelt och självklart att bli förälder är det inte.

    Jag vet nu att jag faktiskt hade kunnat ha ett bra liv utan barn också. Nu när jag har barn var mitt beslut så klart rätt, jag valde en väg och ser inte tillbaka. Men om jag stod vid vägskälet igen så kanske jag inte hade valt samma väg...

    PS! Den första bebistiden är inte särskilt kul, det är först senare som det blir verkligen häftigt och roligt!!

  • Leone
    Äldre 11 feb 00:14
    #0

    Japp, kanner likadant ocksa, och det kanns fel, nastan tabu att erkanna att jag inte tycker att det ar det storsta, mest underbara som kan handa en i livet. Men det kommer kanske nar man val star dar med bebbe i famnen.

    Det dar med rutiner och att behova mata var 3:e timme skrammer mig inte alls - det ar ju bara under en valdigt kort tid som man ar sa uppbunden (forsta 3-6 manaderna) och vad gor det i det stora hela? Daremot tanker jag mer pa att aven om bebisar ar sota, sa ar kanske inte 8-aringar lika gulliga och roliga... tonaringar... vill jag verkligen vara mamma till en san??

    Men man vaxer kanske in i rollen och lar sig allt eftersom.

    Det markliga ar, att jag var mycket mer barnvanlig nar jag var yngre - da var det sjalvklart att jag skulle ha barn 'en vacker dag'. Nu, vid 33 ars alder, nastan fast jobb och ordnade livsforhallanden, finns det ingen anledning att skjuta upp det - och da kommer tankarna: "kanske inte riktigt an", "kanske nasta ar"...

  • Sweetc­hili
    Äldre 11 feb 10:40
    #0

    Har haft en stress inom mig i flera år nu (fyller också 33 i vår) om att jag borde gifta mig och skaffa barn. Stressen kommer av att jag tycker att jag borde vilja men jag känner mig inte redo. Kan inte tänka mig resten av livet utan en familj men känner ändå inte den där glädjen och förväntan inför att bilda familj som jag vil känna. Jag tror att allt kommer bli så jobbigt och svårt och jag kommer vara så trött och tråkig och alltid vara rädd och oroa mig. Jag vet inte varför känner jag så egentligen men det blir en stress inom mig, tiden rinner iväg och jag måste bestämma mig...

  • Texas
    Äldre 11 feb 12:25
    #0

    Det känns iallafall skönt att man inte är ensam om att känna så här. Har också varit rädd att det är nåt fel på mig. Livet vore så mycket enklare om man bara kände den där bebislängtan som "alla andra" verkar känna. Det hela känns som ett stort problem som jag inte ens riktigt orkar tänka på. Hoppas hela tiden på att kunna skjuta på det hela bara liite till. Men till slut får man väl ändå ta och bestämma sig.

  • Tean
    Äldre 11 feb 13:10
    #0

    håller med, Texas, jag tycker också livet vore enklare om det vore självklart med vad jag vill.
    Skulle jag med all säkerhet och få garanti på att jag kan bli förälder om 7-8 år, då tror jag att jag skulle vänta och se hur jag känner det då -låta tiden gå och se det hela an. Men, nu är det ju så att tiden går och snart kan man kanske inte längre frambringa denna gåva...på så sätt (inga andra!) önskar jag att jag vore 23 istället för 33...

  • Tean
    Äldre 11 feb 13:11
    #0

    Nu är man ju två om detta och maken ifråga hade velat ha igår helst...

Svar på tråden Hur vet man om man verkligen vill ha barn?
Logga in
Bli medlem