Hur vet man om man verkligen vill ha barn?

Jag har barn men jag fick det sent. Och vet ni, jag är förvånad över att så många skaffar barn! För mig har hela livet ändrats och visst är det positivt och jag har aldrig älskat någon så mycket som mitt barn. MEN varje dag är en evig jakt på att finna egen tid, för att kunna läsa någon sida i en roman, på att kunna hinna träna, prata med sin partner, sitta vid datorn. jag älskar att vara med mitt barn men JAG behöver min egen tid OCKSÅ. Jag vet precis vad jag gjorde innan jag fick barn- och jag saknar det!!!

Man kanske får se det som att man får försaka rätt mycket men att man får en massa annat som glädjer en... å andra sidan har jag aldrig varit så rädd och orolig som nu när jag är förälder...
Tids nog växer ju barnen upp och då får man väl sin egen tid igen...och sin sömn... det ÄR värt det men som sagt- helt enkelt och självklart att bli förälder är det inte.

Jag vet nu att jag faktiskt hade kunnat ha ett bra liv utan barn också. Nu när jag har barn var mitt beslut så klart rätt, jag valde en väg och ser inte tillbaka. Men om jag stod vid vägskälet igen så kanske jag inte hade valt samma väg...

PS! Den första bebistiden är inte särskilt kul, det är först senare som det blir verkligen häftigt och roligt!!

Miss cee skriver: *Visst fattar jag att alla föräldrar tycker att deras barn är skitjobbiga vissa dagar, men det är ingen som skulle velat ha det annorlunda om de kudne vrida tiden tillbaka...*

Men det är det som är lite hemskt, för det finns faktiskt dem som ångrar sina barn. Jag läste en sådan artikel i Amelia för några år sedan, det var flera intervjuer med kvinnor (anonyma) som faktiskt ångrade att de skaffat barn. Jag har själv en sådan tjej i bekantskapskretsen. Hon säger att hade hon vetat hur jobbigt det skulle bli så hade hon inte skaffat barn (de har en ganska krävande son som har en del svårigheter)

Jag skrev ett inlägg för flera sidor sedan men fick inte så värst många kommentarer. Det jag ville få fram var i alla fall att OM man är tveksam, vilket ju jättemånga är, så tror man kanske att allt *löser sig* när man väl fått sitt barn men så enkelt behöver det inte vara tyvärr. Många känner kanske- trots sin tvekan- att en bit faktiskt föll på plats men många känner det inte. Jag har flera vänner som exempel på det också. En kompis vill på fullt allvar bli särbo trots att hon har två barn och älskar sin man, men hon vill ha *tillbaka sig själv* igen.

Så fast man älskar sina barn över allt annat kan man ändå känna sig tveksam till om ens val faktiskt var rätt. Det är det jag vill man ska vara förberedd på. Tvekan kan ibland vara en liten personlighetsgrej och har man en sådan personlighet kan man känna tvivel och tvekan även efter att man fattat ett beslut.