Hur vet man om man verkligen vill ha barn?

Jag har också funderat i de banorna och kommit fram till att jag inte ska fundera så mycket. Bar agera! Alla jag känner säger bara en sak: att vi ens tvekade innan! De enda som ångrat sig är de som faktiskt aldrig skaffade/fick några barn.

Jag tror att man växer in i rollen ganska snart. Har man det ekonomiskt bra och mår fysiskt bra är det bara att tuta och köra, tycker jag.

Jag är över 40 och har aldrig velat ha barn. Vill fortfarande inte. När jag träffade min sambo så fick jag ta ett snack med honom om det nästan direkt (när vi kom fram till att förhållandet var på allvar alltså). Eftersom jag var såpass gammal så var det ganska viktigt att ha barnfrågan klar liksom.

Men jag hade tur, han var inte heller intresserad av barn.

Jag tror felet med oss moderna människor är att vi har så många medvetna val som vi måste göra. Förr var det liksom mer så att det var självklart att man gifte sig och fick barn. Eller så gifte man sig inte och därmed fick man inga barn...

Vi oroar oss för konsekvenser av det ena eller det andra valet, i stället för att bara köra på... Fast samtidigt är det ju också positivt att vi har så stor möjlighet att välja. Då slipper ju de som verkligen inte vill ha barn skaffa barn, t.ex.

Jag tycker verkligen att man ska respektera dem som valt att avstå från barn. Och jag tycker också att man ska respektera dem som gör allt för att få barn.

Jag är själv snart 38 år och väntar vårt första barn. Innan var det aldrig någon tvekan att vi skulle skaffa barn, nu när vi hann träffa varandra innan vi (jag) belv för gammal. Men nu under graviditeten undrar jag ibland vad vi gett oss in på... Fast samtidigt vet jag att vi kommer att klara av det på alla sätt och vis. Det finns värre korkbollar som satt barn till världen och lyckats bra med uppgiften att fostra dem till bra människor.

Oj, det blev lite långt. Men kontentan av det här är: Om ni inte känner i hela kroppen att ni INTE vill ha barn, och ni lever med en bra kille/man som inte heller känner så, så varför inte skaffa barn?

Så vitt jag förstår är det oerhört få som har ångrat sig efteråt, eller som inte älskat sitt barn med hela sitt väsen.

Go for it!

Tant Pernilla: mycket kloka ord från dig. Det tröstar faktiskt iaf mig.

Du sätter liksom huvudet på spiken vad jag känner: det är inte direkt så att jag Vill ha barn, det är snarare så att jag ialla fall inte INTE vill ha barn.
Dvs. jag är inte definitivt säker att jag INTE vill ha dem. Sedan är det ju också kanske så när det kommer till den berömda kritan att de till slut väljer att inte komma till mig...Åh, vad jag skulle bli ledsen då!

"Citronella" tack för att du delade med dig av dina åsikter, det var till stor nytta ;) Tack!

Jag inbillar mig att den dagen man är redo för att gå in i nästa fas, känner man med både kropp och själ att det är det rätta, oavett om det innebär barn eller ej. Innan dess tänker i alla fall jag fortsätta att njuta av livet precis som det är. men visst kan jag känna igen mig i mycket.

tant Pernilla: Precis så tänker jag. Jag tror att det är alla val man kan göra idag som är rot till mycket förvirring och sorg. I alla fall för många som inte ÄR spiksäkra på hur de ska leva sina liv. Ökade valmöjligheter har förstås många fördelar också, men ibland önskar jag nästan att man levde "förr i världen" och redan visste hur livet skulle se ut (men som sagt, det var nog ett helvete för många också) Någon sorts mellanting vore kasnke bra, men svårt att få till stånd :)

Hmm, måste nog protestera lite mot allt det ni tror är så jobbigt och istället "lobba" lite för den mysiga babytiden...
Jag fick min dotter när jag var 34. Jag ville verkligen ha barn och hela min kropp skrek efter barn, men att bli mamma skrämde mig lite. Jag hade liknande tankar som ni om att bli en "dålig" mamma eller att inte orka/klara av mitt barn. Men, i och med att jag fick hålla min dotter för första gången så var alla mina tvivel som bortblåsta. Att jag skulle bli mamma förstod jag inte på förrän just i det ögonblicket, och då kom också alla moderskänslor. Sen dröjde det ytterligare veckor innan man poletten trillade ned och man faktiskt "förstod" att man var mamma!
Hela babytiden sov jag jättegott! Minst 12 timmar om dygnet. Visst var det jobbigt att få henne att somna en period men när hon väl somnat sov hon LÄNGE (fast hon vaknade ju för att tutta förstås). Jag var alltid pigg och utvilad.
Jag tror ett knep för att orka och njuta av babytiden är att sänka kraven på sig själv och vad man ska hinna med.
Så här i efterhand önskar jag att babytiden varit lite längre. Den tiden gick alldeles för fort. Så för att uppleva den igen ska vi, efter bröllopet, skaffa en lite till .

Jag är visserligen "bara" 27, men gjorde valet att inte skaffa barn tidigt i livet.
Varför måste alla reproducera sig? Varför inte vara lite ego och koncentrera sig på sig själv? Barn skulle innebära att jag inte kommer att kunna jobba som jag vill (jag vill inte ha ett barn som växer upp med en mamma som är borta några dagar i veckan och jobbar)

Alla säger att man ändrar sig då man träffat "den rätte".. Stämmer inte för mig, jag lever med en bra man sedan många år tillbaka. Han känner inte heller sig sugen på barn.
Man får ständigt höra att "man ändrar sig då man blir äldre".. Nu har jag levt med mitt beslut i över 10 år, min motvilja mot att skaffa barn blir snarare starkare ju längre tiden går.

Jag har inga problem med att ta ansvar, har inga problem med sömnlösa nätter osv.
Men känner inte för att skaffa barn för det.

Man måste inte vilja ha barn. Det är inte högsta lyckan i livet för vartendaste individ i världen att reproducera sig.

Man vet kanske inte säkert när eller om man vill ha barn.

Men jag tror man kan vara tämligen säker på att man inte vill ha barn.

Jag blir glad inombords att bebisar, hundvalpar, kattungar, fågelungar e t c men har aldrig velat bli mamma själv. Min klocka började aldrig ticka... Redan som 11-12-åring visste jag att jag inte ville ha barn och jag har inte ångrat mig.

Om man känner starkt att, nej jag vill inte, så ska man inte behöva känna sig onormal eller konstig.

Visst hade folk inget val och kunde inte tänka efter så mycket förr, men det var ingen bättre situation, många tragedier utspelades när kvinnor fick fler barn än de egentligen ville ha, eller barn som de innerst inne inte ville ha.

Bättre att få välja själv, även om valet innebär att man inte alls fortplantar sig.

Ångest kan det också vara att desperat längta efter ett barn både med hjärta och kropp, ha hittat den rätte men vara helt fel i tiden. Jag har fyra års studier kvar innan jag är färdigutbildad och sen ska man ju gärna jobba nåt år så man får en hyfsad mammapeng. Jag är bara 21 och min sambo 24 men det gör det inte lättare för att man är ung och "har hela livet på sig"... Jag vill ju nu! Jagvet att jag är mogen och redo på alla sätt, jag har växt upp ganska snabbt och brukar få höra att jag är ovanligt mogen att vara så ung. (Inte sagt då att jag inte är barnslig och lekfull.) Jag vet att jag skulle bli en bra mamma och att mitt barn skulle få oändligt med kärlek och trygghet. Min sambo skulle även han bli världens bästa, han är så snäll, mjuk, generös med kärlek och fantastiskt rolig och lekfull. Ja, jag vet att jag måste vänta.. så är det med det... Tänkte bara skänka ett annat perspektiv . Lycka till med allt allihop! Man måste själv välja och fatta sina beslut. Ett är inte rätt för alla och jag tror att man själv vet innerst inne, inget är fel, tänk på hur överbefolkad jorden är! Det är ju bara bra att inte alla känner driften och lusten att få barn, lägg den energin på er själva istället. Kram på er!