Hur vet man om man verkligen vill ha barn?

Det känns bra att man inte är ensam om att ha dom här tankarna och all beslutsångest. Men jag vet fortfarande inte vilket håll man egentligen lutar åt om man som jag känner att man "borde skaffa barn", men inte har nån riktig längtan. Jag tror att jag skjuter på det för jag tänker att jag har 1-2 år kvar innan det börjar bli för sent. Men tänk om man fortfarande känner såhär. Är mest rädd för att jag ska ångra att jag inte skaffade barn, när det väl är för sent. Men är det verkligen skäl nog???

jag har samma tankar...men, chiquitita, hur gammal är du? (1-2 år till innan det är försent)

Jag är 37 år gammal....Min gynekolog påminde mig redan förra året om att jag borde börja tänka mig för ordentligt om det här var något jag ville göra, innan det blev för sent. Nu är det ett år senare och jag är fortfarande like konfunderad. Ibland undrar jag även om det är för att jag inte är säker på att jag vill ha barn med mannen jag är med. Men så vet jag inte om jag har det som ursäkt bara. Jag tror att vi har lite olika åsikter om uppfostran och sen har jag väldigt svårt för hans familj. Så jag tycker man har problem redan innan och som säkert kommer att bli ännu värre med ett barn i smeten. Jag vill inte att mitt barn är omkring hans familj....

Vi vill inte heller ha barn (båda 30 år) o det kan ju tas emot på många olika sätt av folk runtomkring.

Förstår inte heller varför det ska vara så självklart att man måste skaffa barn? Känns som att många gör det bara för att man "ska". Sen att de säkert har det jättemysigt o så är ju en annan sak, men det känns som om det inte är ett val för dem, det ska bara vara så.

Jag älskar barn o jag älskar att lattja med dem o snacka o så, men aldrig i livet skulle jag vilja ha egna. Man ska ju aldrig säga aldrig, men som det är nu i alla fall.
Om vi någonsin tänker annorlunda har vi nog tänkt adoptera i så fall. Finns så många barn som far illa här i världen...

Oj, va snurrigt jag skrev, tröttis nu men det känns lite bra att höra om att man inte är ensam om att känna så här.

Jag tror faktiskt att man inte vill om man inte vet. Vänd på tankarna och tänk, varför skulle du vilja ha barn om 10 år när du inte velat dina föregående 37 år? Varför skulle inte det liv du lever inte duga, för att andra tycker så? Det är lätt att bli förvirrad, när en oförstående omgivning kommer med plumpa kommentarer. Det är alltid bra att tänka efter vad jag vill och vad jag tycker om. Andras åsikter om mitt liv hör faktiskt inte till.

Jag tycker mer det låter som om du skulle vilja ändra på andra saker eftersom du skriver att du inte är nöjd med det. Kanske prova att plugga ett nytt ämne? Flytta?

Jag har ställt den där frågan "Hur vet man att man vill ha barn" till ett antal personer, men tycker inte att jag någonsin fått ett bra svar.

Jag har jobbat med barn, från och till. Har inget emot barn, gillar de flesta ungar, men inte så där förbehållslöst som vissa andra. Jag kan inte säga att jag "Gillar barn", på samma sätt som att jag inte kan säga att jag "gillar vuxna". Jag gillar en del människor, oavsett ålder, andra är helt enkelt vidriga/jobbiga människor som jag inte vill umgås med. Hoppas ni fattar vad jag menar..=)

Jag har aldrig varit en sådan person som tittar efter barnvagnar, ber om att få hålla bebisen eller tycker att småbarn är det gullgaste som finns. Men min föreställning är att det är SÅ man ska känna när man vill ha barn. Det är där mitt problem ligger.

Jag är rädd för att skaffa barn så länge jag inte tittar längtansfullt efter barnvagnar. Det handlar inte om att jag har fel man, är rädd för att bli en dålig mamma (tvärtom så tror jag att jag skulle vara bra på det) eller så. Men jag tycker att ett barn förtjänar att komma till föräldrar som verkligen vill ha det. Jag är rädd för att jag vil för lite. Ett barn kan man ju inte lämna tillbaka, och jag vill inte ångra mig. Det vore hemskt.

När jag frågar andra hur de kände när de skaffade barn så brukar de mest säga att "det var ett bra läge i livet" och att man ska ju ändå skaffa barn någon gång. Det låter hemskt i mina öron. Samtidigt oroar jag mig för att jag sitter och väntar på en rosaskimmrande känsla som inte finns. Jag kanske bara tror att det finns andra som längtar sådär som jag tror??

Tänk om jag väntar på den där känslan, och swn blir jag 40 innan jag inser att den inte finns? Samtidigt känner jag ett tryck att skaffa barn snart (är 25) men det har mest at göra med att jag känner att omgivningen/samhället förväntar sig att man ska skaffa barn någonstans mellan 25-30, när man pluggat klart.

Jag känner inte att jag "verkligen inte aldrig någonsin vill ha barn". Men jag kanske väntar på en känsla som ingen har?
HJälp!!

Miss Cee: Jag tror att du har lite för höga förväntningar på den där känslan!

Är du bara 25 så tycker jag att du kan unna dig att vänta några år till. Själv är jag 37 och nu först väntar jag mitt första barn. Det är kanske lite onödigt sent, men det är nu jag har hittat en bra pappa.

För min egen del kan jag verkligen säga att jag gillar barn mer än vuxna, men jag vet massor av människor som inte är som jag och som har blivit jättebra föräldrar. Jag har till och med en kollega som generellt sett ogillar barn, men hennes egna älskar hon hur mycket som helst och kan göra vad som helst för dem.

Förutom rent fysiska nackdelar så tycker jag att det varit bra att vänta med att skaffa barn. Jag tror att jag kommer att bli en bättre mamma nu vid den här åldern än jag skulle blivit vid 25, även om jag säkert skulle klarat det bra då med. Så vänta du ett tag och grubbla inte så mycket på det hela, så kommer du säkert få svaret hur du vill göra.

Ps: Jag har aldrig tittat längtansfullt efter barnvagnar...

Alla är vi olika som människor.
Man måste ju inte ha barn för att leva ett rikt och innehållsfullt liv. Tycker att det är bättre att hoppa över barn,än att bli en dålig förälder!
För mig personligen så började "livet" på riktigt när barnen kom. Men som sagt alla är vi ju olika som människor

*suckar*...ja, G*d så svårt...jag har följt denna diskussion och även varit med i den, men jag kommer inte någon annanstans än att jag i alla fall inte inte vill ha barn. Betyder det att jag vill ha barn?

Miss Cee: Du beskriver EXAKT hur jag känner det!!! Jag har aldrig gått och tittat längtansfullt efter barnvagnar heller, och jag undrar även jag när den där känslan och längtan efter barn ska komma. Men tänk om den inte gör det och man missar något stort i livet? Min moster tycker det är så konstigt att jag inte har någon längtan efter barn och att jag kommer att ångra mig. När du ligger där på din dödsbädd, kommer den enda saken att betyda något, och det är att ha dina barn omkring dig, brukar hon säga. Det får mig inte att vilja ha barn mer, utan jag undrar bara om det är skäl nog?? Jag tänker mer på tiden när man knappt får någon sömn, ömma bröst av amningen, pengabrist, kanske man får ett problembarn, förlorar kontakten och den intima biten men sin man, ingen tid för sig själv.....Jag vet att alla skäl jag räknar upp låter otroligt själviska, men det är så jag tänker och som får mig att undra om jag verkligen vill ha barn! Det enda positiva skälet som jag ibland har, än när jag ser en liten gullig tjej och skulle kunna tänka mig en själv, om man kan få henne från tre års åldern kanske. Men det kan ju inte vara skäl nog.....