• Plätti­s
    Äldre 6 aug 14:05
    10420 visningar
    27 svar
    27
    10420

    Jag och min syster

    Jag har en ganska spänd relation till min ena syster (vi är fyra syskon) och just nu är jag millimeter ifrån att få ett sammanbrott på henne. 

    När vi var yngre skulle hon alltid vara bättre än mig på allt. Jag hade halvtaskiga betyg i skolan, och hon pluggade som en galning redan från högstadiet för att få MVG i allt. Sedan viftade hon med sina betyg i ansiktet på mig länge efteråt för att visa att hon var bättre än mig. 

    I vintras pratade jag om att skriva antagningsprov för en förening, och hon påpekade så fort tillfälle gavs att jag aldrig skulle klara det. När jag väl fick brev hem om att jag hade klarat det och fick gå med i föreningen så var det bara en betydelselös pappersbit. För mig var den viktig, och jag var makalöst stolt över att ha klarat det.

    Hon har trakasserat mig för att vi inte gift oss än, trots att vi varit förlovade i ett och ett halvt år. När vi flyttade till en större lägenhet och köpte kombi mobbade hon mig mer eller mindre, påstod att jag var gravid när jag vid upprepade tillfällen talat om för henne att vi inte kan eller vill skaffa barn nu. Jag längtar så det gör ont i hjärtat, men vi vill ha jobb först. Och det ska vara vårt beslut, ingen annans. 

    Varje gång jag talar om för henne hur hon får mig att känna så blir det antingen bättre i några dagar, eller så rycker hon på axlarna och fortsätter. Min sambo är så trött på att jag gråter på grund av henne, och att hon även påpekar alla fel och brister hon tycker att han har. Och jag håller med honom, men samtidigt vill jag inte kapa banden med min syster. 

    För mig är familjen viktigast av allt, och vi ställer upp för varandra och bryr oss om varandra förutsättningslöst. Men jag vill inte bli utnyttjad och överkörd på det här viset. 

    När jag skulle prova min brudklänning förra veckan bad jag min yngre syster om hjälp i stället. Min mamma och pappa fick mms på mig i klänningen, men jag har inte ens berättat för min syster att jag beställt den. Jag är rädd för att hon bara ska hacka på mig eller klänningen, eller påpeka att jag är för tjock och borde gå ner i vikt. 

    Jag räknar inte med att någon ska ha svar på det här, jag behöver bara ventilera lite. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Svar på tråden Jag och min syster
  • Äldre 7 aug 10:43
    #11
    Plättis skrev 2014-08-07 10:22:56 följande:
     Pappas sida av släkten har rangordnat oss syskon, och det är inte ens något de har hyfs att hålla för sig själva. Jag är längst ner, minst omtyckt, i stort sett värdelös. 
    Vet du vad, just det här är inte normalt. Fruktansvärt ohyfsat av din pappas släkt. 

    Jag tycker att du bara låter kontakten med systern rinna ut i sanden när hon ändå flyttar. Visst kan du prata med henne (om hon är trevlig) men du behöver inte aktivt försöka hålla kontakten. 

    Lycka till och jag hoppas att det löser sig!
  • Äldre 7 aug 12:16
    #12

    Jag har liknande problem med min ena syster, vi kan umgås kortare stunder men sedan kommer alltid någon bitsk kommentar. Hon är gravid med sitt första barn, och på en fest i somras var det någon som kallade henne "tjockis", vilket genast gjorde att hon sa; " ja, men X (mitt namn) är tjockare än jag i alla fall! 
    Till saken hör att jag på grund av utmattningsdepression äter medicin som gjort att jag gått upp ca 35 kg, vilket hon är väl medveten om. Jag kan köpa att hon ger sig på mig, men när hon ger sig på min dotter exploderar jag. Det finns få saker i världen som gör mig mer arg än när min dotters utseende ska kommenteras, min dotter har inte mått bra och det vet min syster. Lik förbannat ska det skojas om hennes klädsel mm.
    Men efter att ha funderat länge och väl har jag insett att jag faktiskt inte behöver tycka om min syster, jag måste stå ut med henne när familjen träffas men inte mer än så. Jag behöver henne inte i mitt liv eftersom hon får mig att må dåligt. Det var tufft att inse detta men jag mår bättre sedan jag väl tagit det till mig. 
    Min mamma har sina favoritbarn och just min syster är ett av dessa, inte kul men även mamma börjar förstå att jag tycker att det är jobbigt.
    Så gråt inte över din syster (om du kan låta bli), utan försök se att ditt liv är bättre utan henne. Jag har visat min andra syster och mina svägerskor min brudklänning, men eftersom jag vet att det inte skulle komma positiva kommentarer från just den systern så har jag inte låtit henne se den.
    Låt din syster komma till dig om hon vill, men om hon bara kommer med negativa saker, blockera henne på sociala medier, visa att det inte är okej att bete sig som hon gör. Detta jämförande av dina och hennes prestationer är bara ett bevis på att hon har ett hävdelsebehov gentemot dig, det är troligt att hon har otroligt taskig självkänsla och behöver visa sig duktig hela tiden.
    Stå på dig, visa att hon får vara en del av ditt liv om hon kan "uppföra" sig, men inte annars.
    Och du, massa styrkekramar till dig, för det behöver man när det inte funkar med ens syskon

  • Äldre 7 aug 12:16
    #13

    Tänk efter är din syster värd att lägga någon som helst energi på. När du svarat på det så vet du hur du skall hantera situationen. 
    Och ang sociala media och FB så kan man ju själv ange vilka som skall se inläggen man skriver och vilka som inte skall se.
    Lycka till och fokusera på det goda !

  • Äldre 7 aug 13:06
    #14

    Jag är rätt övertygad om att föräldrarnas beteenden avspeglar syskonens framtida relationer. Om man växt upp i familjer där man ständigt jämför barnen kommer man också att skapa konkurrens och otillräcklighet.

    Flera av mina vänner har växt upp så, alla har en ganska spänd och ibland ängslig relation till sina syskon som vuxna. Några har aktivt valt att se relationerna som en produkt av uppväxten och gjort drastiska förändringar för att ändra på dem. Andra lever litegrand på att det ständigt finns pyrande konflikter. Kanske för att de är så himla vana vid det. En tredje kategori lägger JÄTTESTOR möda på att själva fortsätta föräldrarnas beteenden och då undrar man ju om de någonsin klippt navelsträngen liksom.

    Min bror och jag var från början så ruskigt olika att ingen kunde jämföra oss och det har nog i efterhand varit väldigt, väldigt bra. Vi har duster som alla andra men också respekt för att vi ÄR så olika.

    Jag tror att du måste fundera på vad du vill. Kanske blir det aldrig en fin systerkontakt men ändå en där ni har glädje av varandra istället för att det tär - för det kan du räkna med att det gör på er båda. Kanske är det inte alls läge att försöka nu men en bra öppning någon gång är att vara den som tar första steget och bara frågar "hur vill du ha det framöver?". Det kan funka första gången eller tjugofemte, man vet liksom aldrig men att ha relationer som tar mer än de ger är oftast väldigt jobbiga i längden.

    Hoppas att det blir bättre för er!

  • Plätti­s
    Äldre 7 aug 13:45
    #15
    snowstars skrev 2014-08-07 10:43:34 följande:
    Vet du vad, just det här är inte normalt. Fruktansvärt ohyfsat av din pappas släkt. 

    Lycka till och jag hoppas att det löser sig!
    Ja, det är det. Och jag vet om det. Jag ser själv att det inte är normalt, men det är först nu när jag blivit äldre som jag inser hur det påverkat mig. Min mormor har älskat mig så det räcker för hela pappas släkt, så hennes bortgång har varit extra jobbig. 
    Ninisen skrev 2014-08-07 12:16:08 följande:

    Min mamma har sina favoritbarn och just min syster är ett av dessa, inte kul men även mamma börjar förstå att jag tycker att det är jobbigt.

    Så gråt inte över din syster (om du kan låta bli), utan försök se att ditt liv är bättre utan henne. Jag har visat min andra syster och mina svägerskor min brudklänning, men eftersom jag vet att det inte skulle komma positiva kommentarer från just den systern så har jag inte låtit henne se den.


    Min mamma har inga favoritbarn, åtminstone inget jag märkt. Och definitivt inte lika uttalat som att min farmor och farfar säger att "det är synd att Plättis inte duger något till". 

    Jag kommer nog göra detsamma. Vänta med att berätta för syrran och försöka umgås mer med min andra syster. Vi har en helt annan relation, samma intressen och en helt annan förståelse för varandra.
    AnnS skrev 2014-08-07 12:16:52 följande:

    Tänk efter är din syster värd att lägga någon som helst energi på. När du svarat på det så vet du hur du skall hantera situationen. 
    Och ang sociala media och FB så kan man ju själv ange vilka som skall se inläggen man skriver och vilka som inte skall se.
    Lycka till och fokusera på det goda !


    Som min syster är hon viktig, för familjen har alltid varit min fasta punkt i livet. Men som människa, som person, tål jag henne inte. Hade hon inte varit min syster hade jag inte orkat lägga någon som helst energi på henne. 

    Frågan är varför jag ger henne frikort att behandla mig som hon vill bara för att vi har blodsband och delar efternamn. (Åtminstone fram till bröllopet.)
    Allis skrev 2014-08-07 13:06:21 följande:

    Jag är rätt övertygad om att föräldrarnas beteenden avspeglar syskonens framtida relationer. Om man växt upp i familjer där man ständigt jämför barnen kommer man också att skapa konkurrens och otillräcklighet.

    Flera av mina vänner har växt upp så, alla har en ganska spänd och ibland ängslig relation till sina syskon som vuxna. Några har aktivt valt att se relationerna som en produkt av uppväxten och gjort drastiska förändringar för att ändra på dem. Andra lever litegrand på att det ständigt finns pyrande konflikter. Kanske för att de är så himla vana vid det. En tredje kategori lägger JÄTTESTOR möda på att själva fortsätta föräldrarnas beteenden och då undrar man ju om de någonsin klippt navelsträngen liksom.

    Min bror och jag var från början så ruskigt olika att ingen kunde jämföra oss och det har nog i efterhand varit väldigt, väldigt bra. Vi har duster som alla andra men också respekt för att vi ÄR så olika.

    Jag tror att du måste fundera på vad du vill. Kanske blir det aldrig en fin systerkontakt men ändå en där ni har glädje av varandra istället för att det tär - för det kan du räkna med att det gör på er båda. Kanske är det inte alls läge att försöka nu men en bra öppning någon gång är att vara den som tar första steget och bara frågar "hur vill du ha det framöver?". Det kan funka första gången eller tjugofemte, man vet liksom aldrig men att ha relationer som tar mer än de ger är oftast väldigt jobbiga i längden.

    Hoppas att det blir bättre för er!


    Mina föräldrar har aldrig jämfört oss eller uppmuntrat konkurrens mellan oss. Mamma har alltid sett till att vi hållit sams och förstått vikten av att ha en bra relation till sina syskon. Särskilt när man blir äldre. 

    Jag och syrran passar inte in i någon av de kategorier du beskriver. Egentligen kan jag inte minnas om vi alltid betett oss som vi gör nu, eller om det är något som kommit då vi blivit äldre. Förmodligen har det eskalerat i vilket fall som helst, för några år sedan var alla vi syskon fortfarande ett team och ställde upp för varandra i vått och torrt. Lite känns det som att hon stöter bort mig lite i taget. Hon bråkar en del med mamma, och det har hållit på sedan tidiga tonåren. Jag försöker att inte ta sidor, utan att medla. Men det sliter på relationen också. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plätti­s
    Äldre 11 aug 14:13
    #16

    Idag tröttnade jag och förklarade till slut för min syster hur hennes beteende påverkar mig. Jag är trött på att hon hackar på min sambo av tusen olika anledningar, att hennes kommentarer uppfattas som elaka och att jag inte orkar mer. 

    Hon förklarade sig med att allt gjordes av kärlek och omtanke, men jag börjar tro att vi har väldigt olika uppfattningar om det också. 

    Just nu känner jag mig väldigt frestad att ge upp på vår relation. Om hon inte inser att det hon gör påverkar andra negativt finns inte mycket hopp. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 11 aug 14:41
    #17
    Plättis skrev 2014-08-11 14:13:48 följande:

    Idag tröttnade jag och förklarade till slut för min syster hur hennes beteende påverkar mig. Jag är trött på att hon hackar på min sambo av tusen olika anledningar, att hennes kommentarer uppfattas som elaka och att jag inte orkar mer. 

    Hon förklarade sig med att allt gjordes av kärlek och omtanke, men jag börjar tro att vi har väldigt olika uppfattningar om det också. 

    Just nu känner jag mig väldigt frestad att ge upp på vår relation. Om hon inte inser att det hon gör påverkar andra negativt finns inte mycket hopp. 


    "av kärlek och omtanke". då har hon en väldigt konstig syn på det... 
  • Plätti­s
    Äldre 11 aug 15:23
    #18

    Jag förstår vad hon menar, faktiskt. Tidigare hade jag ett förhållande då jag gjorde allt, mitt ex bara satt stilla och väntade på att maten skulle dyka upp framför honom, tvätt, disk och städ var saker som magiskt hände när han inte tittade. Hon är förmodligen rädd att jag ska hamna i samma sak igen, men jag har lärt mig av mina egna misstag och kommer inte hamna i det igen. Och istället för att säga det så skäller hon på min sambo. (Som tvättar, diskar, städar och lagar mat men ibland behöver en påminnelse om det.) 

    Det är så tröttsamt då jag inte lägger mig i hennes liv utan låter henne sköta sitt eget, men det är okej för henne att komma och säga åt mig vad jag ska göra. Och hon förstår inte att hon trampar mig på tårna då hon klankar ner på min sambo, vårt gemensamma liv och allt däromkring. 

    Nu vet hon i alla fall att jag är ledsen och arg, det är enda framsteget, även om hon inte förstått att hon gjort något fel. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 11 aug 19:45
    #19

    Nu tycker jag att du har gjort vad du kunnat. Du har sagt att hennes kommentarer gör dig ledsen, men hon verkar inte kunna ta det till sig.

    Om jag vore du, skulle jag fasa ut henne lite nu. Lägg inte mer energi på henne på en tid. Låt henne komma till dig och inte tvärtom. Budskapet kanske går hem bättre om du visar att du inte tänker acceptera att hon lägger sig i ditt och din sambos liv.

    Försök fokusera på det som är bra i ditt liv, de fungerande relationer du har och allt som gör dig glad.

    Du är inte ensam om att inte vara jättebästis med sitt syskon. När jag bestämde mig för att sluta försöka så himla mycket med brorsan var jag rädd för vad folk skulle säga. Jag bestämde mig för att vara så odramatisk och icke-förklarande som möjligt. Om nån frågade hur det var med honom sa jag bara att det väl är bra, men att vi inte hunnit ha så mycket kontakt på sistone. Om nån tjatade om orsaker så viftade jag bort det med "mycket jobb på varsitt håll", "full kalender" osv.

    Svärmor som jämt ska lägga näsan i blöt var ju förstås tvungen att snoka i det här, men till henne sa jag att jag och brorsan inte har så jättemycket gemensamt och att våra intressen och jobb tar så mycket tid. Svärmor tjatade för att få lite saftigt skvaller (hon gillar att lägga sig i andras konflikter), men jag höll fast vid detta och sa inte ett ord mer. Ingen annan har frågat något.

  • Plätti­s
    Äldre 12 aug 11:02
    #20
    Kalaspinglan skrev 2014-08-11 19:45:41 följande:

    Nu tycker jag att du har gjort vad du kunnat. Du har sagt att hennes kommentarer gör dig ledsen, men hon verkar inte kunna ta det till sig.

    Om jag vore du, skulle jag fasa ut henne lite nu. Lägg inte mer energi på henne på en tid. Låt henne komma till dig och inte tvärtom. Budskapet kanske går hem bättre om du visar att du inte tänker acceptera att hon lägger sig i ditt och din sambos liv.

    Försök fokusera på det som är bra i ditt liv, de fungerande relationer du har och allt som gör dig glad.

    Du är inte ensam om att inte vara jättebästis med sitt syskon. När jag bestämde mig för att sluta försöka så himla mycket med brorsan var jag rädd för vad folk skulle säga. Jag bestämde mig för att vara så odramatisk och icke-förklarande som möjligt. Om nån frågade hur det var med honom sa jag bara att det väl är bra, men att vi inte hunnit ha så mycket kontakt på sistone. Om nån tjatade om orsaker så viftade jag bort det med "mycket jobb på varsitt håll", "full kalender" osv.

    Svärmor som jämt ska lägga näsan i blöt var ju förstås tvungen att snoka i det här, men till henne sa jag att jag och brorsan inte har så jättemycket gemensamt och att våra intressen och jobb tar så mycket tid. Svärmor tjatade för att få lite saftigt skvaller (hon gillar att lägga sig i andras konflikter), men jag höll fast vid detta och sa inte ett ord mer. Ingen annan har frågat något.


    Jag tror det. Att jag ska ta ett steg tillbaka nu och låta det som händer hända. Det gör mig bara så ledsen att jag återigen tappar kontakten med familjen på grund av en pojkvän. Visserligen har jag aldrig varit supernära min syster i mer än korta perioder, utan vi har alltid bråkat om det ena eller det andra. 

    Men jag har förmodligen en väldigt naiv bild av hur syskonrelationer fungerar. Alla i familjen har någon de inte tål i släkten, syskon man inte har kontakt med och mostrar och fastrar som man ler påklistrade leenden mot och skriker inombords när man träffar. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plätti­s
    Äldre 30 sep 12:49
    #21

    Igår försökte jag och syrran prata lite, men jag tror inte vi kom någonvart. Hon är arg eftersom jag "döljer något" när det egentligen handlar om att jag inte orkar med hennes sätt att behandla mig. Jag förklarade att jag blir ledsen när hon inte tar hänsyn till att jag ber henne sluta med saker, men hon förstod inte alls hur jag menade. 

    Allt slutade med att hon mer eller mindre hotade att stänga ute mig ur sitt liv ifall jag inte började släppa in henne i mitt. Och jag sa att jag är trött på att bli överkörd för att jag är snäll, att jag ska komma i andra hand och att hennes åsikter alltid väger tyngre. 

    Hon försöker lägga sig i vår bröllopsplanering, och det spelar ingen roll att jag säger att jag vill planera med min blivande man. Eftersom jag stressat farligt mycket på sistone fick jag på mitt senaste läkarbesök höra att jag skulle undvika stressfaktorer, så min sambo har nu huvudansvaret för bröllopsplaneringen och ger mig uppgifter att ta hand om. Jag älskar när han tar hand om saker och jag får luta mig tillbaka och slappna av, men det rätta hade tydligen varit att be min syster om det istället. 

    Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Igår grät jag hela kvällen, för det känns så hopplöst. Det kan omöjligt vara jag som ska ge mig, bara stå ut med hennes kommentarer och acceptera hennes sätt att vara. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 30 sep 15:51
    #22
    Plättis skrev 2014-09-30 12:49:58 följande:

    Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Igår grät jag hela kvällen, för det känns så hopplöst. Det kan omöjligt vara jag som ska ge mig, bara stå ut med hennes kommentarer och acceptera hennes sätt att vara. 


    Jag lider så med dig. Hade vårt bröllop nu i lördags, och det var en helt ljuvlig dag. Jag kände mig verkligen så fin som jag bara kan bli. Mina svägerskor, min storasyster, mamma, pappa och i stort sett alla andra talade också om för mig att jag var fin. Men inte min lillasyster, och ja!, det stör mig lite även om jag bestämt mig för att inte bry mig. Inte ett enda ord från henne om att det var fint i kyrkan, att min dotter sjöng fint, att mina och makens barn var fina i sina kläder. INGENTING! Den enda kommentar vi har fått är en på facebook, finns en bild på våra 4 barn och deras stora kusiner. Kusinerna står bakom våra barn och min syster har skrivit, varför har ni gömt X (min storasysters dotter)? Vad då gömt och varför ens kommentera det om det var det enda man kunde komma på att skriva om bilden.
    Nä, jag är så trött och ledsen över hennes beteende nu att jag ta mig tusan inte vet hur jag ska orka med det längre. Visst, hon kanske inte tyckte att något under dagen var bra, men en liten vit lögn hade kanske inte gjort ont på något sätt. Det är nästan så att jag är förundrad över att hon sa grattis.

    Tack och lov behöver jag inte träffa henne förrän i december igen och det känns så skönt!
    Stor kram till dig Plättis, och nej det är inte du som ska stå ut med hennes kommentarer, släkten är påtvingade vänner tyvärr, men man ska inte behöva stå ut med att bli sårad.
  • Äldre 2 okt 14:36
    #23

    Vilken otrevlig släkt! Att öppet gradera och nedvärdera folk på det sättet! FörvånadKräks

    Man måste inte umgås bara för att man är syskon! Själv brukar jag säga att det bästa med att ha sex syskon är att man kan välja vilka man vill umgås med. Flört

    Nu i vuxen ålder har jag har kommit betydligt närmre min (länge) odrägliga lillebror som slutligen mognat och även fått gemensamma intressen med en annan (bara olika) när vi båda fått barn. I mellantiden har kontakten varit ytterst sporadisk. Två andra syskon har jag hela mitt liv ringt när jag behövt stöd eller bara vill prata lite.

    Dessutom har jag satt kvoten för kontakt med min mamma till 30 minuters telefonsamtal/månad. Ungefär så länge klarar jag av utan att skrika högt av frustration. I det här fallet vill hon ha kontakt med mig, och jag vill inte helt förlora kontakten helt med henne. (Hon menar inget illa, "bara" totalt självcentrerad.)

    Olika grader för olika familjemedlemmar alltså. Man är helt enkelt olika.

    Fasa du ut din syster ur livet, åtminstone tillfälligt. Ta bort henne från facebook och ta det lugnt med SMS:andet. Vill hon ha kontakt kan hon komma till dig, och är hon det minsta nedvärderande så avsluta omedelbart. Man ska inte behöva stå ut med mobbning bara för att man är släkt. Ge dig inte! Det kommer att kännas bättre när det väl är gjort och du är utan henne i din vardag.

    Vad bra att din man tar över planeringen för att du inte ska stressa! Det är ju så det ska vara. Din syster försöker bara trycka ned dig igen.

    Det är inte lätt att bryta mönster man haft hela livet. Försök slappna av lite med något du tycker om samtidigt som du intalar dig att det är jobbigt men att du gör helt rätt. Du kanske kan få din fästman att stötta och uppmuntra dig när du börjar svikta?

  • Plätti­s
    Äldre 2 okt 15:19
    #24

    Det strular med citeringen, men jag försöker ändå. 

    Ninisen, det är just det jag är rädd för. Vi har visserligen inte varit jättenära under vår uppväxt eftersom vi var så väldigt olika redan då, men vi har ändå kunnat falla tillbaka på varandra när saker och ting krisat. Jag har ställt upp för henne när hon behövt det, och hon har ställt upp för mig. Men det har alltid funnits en ton mellan oss där hon är den taggiga och jag den mjuka. Hon är mellanbarn och har stövlat fram som hon velat, jag han tassat på tå och försökt ta hand om mina yngre syskon och alla andra eftersom jag haft bättre förståelse för vad som hänt runt omkring (vi har haft sjukdom i familjen och en miljon andra saker som påverkat mig, men som haft noll inverkan på syrran).

    Lenblo, jag har kontakt med mina syskon i olika grad idag också. Min bror bor långt ifrån mig, men vi kommer överens när vi träffas. Det är också lättare att prata med honom om saker eftersom han är tyst och lyssnar, inte försöker hitta lösningar eller säga åt mig hur jag ska göra. Och min yngsta lillasyster är väldigt lik mig, och är även hon väldigt duktig på att lyssna. Hon försöker hjälpa, ge förslag och stötta, även om hon är tio år yngre och jag borde vara den som ska dela med mig av min vishet Jag blir lika förundrad varje gång jag umgås med henne över att hon är så klok fast hon är så ung.

    Jag vill inte se det som att min syster mobbar mig, och jag vet att någonstans bakom allt så beror det antingen på att hon inte vet bättre, eller att hon försöker hjälpa mig på sitt sätt. Min sambo stöttar och uppmuntrar redan nu, och när jag gråter (för det gör jag) över att jag bråkat med syrran ännu en gång, då säger han allt det där jag behöver höra. Att jag ska släppa det, låta henne köra sitt race, när hon är redo så kommer hon till mig.

    Igår träffade jag henne då jag åt middag på stan med min kusin, och att bara byta några ord precis som att vi bara var bekanta var fruktansvärt jobbigt. Min sambo ringde precis då och hörde att syrran var där, så han kom hem från jobbet igår kväll frågade han om vi hade pratat något. Jag har känt honom så pass länge att jag hör på hans röst vad han menar, och han ville veta om vi alls hade pratat eller om vi bara hade tittat åt olika håll och låtsats som att det regnade. Att vi faktiskt vände oss mot varandra och bytte några ord gör ändå att det känns som att det finns hopp. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 4 okt 17:04
    #25

    Kan du hålla det på den nivån? Att bara byta några ord, alltså. Lite kort och lättsamt pratande med andra närvarande där man fortfarande förväntas vara artig. (Eftersom hon uppenbarligen inte tog åt sig när du ärligt talade ut kring hur du känner det)

    Jag skulle inte sätta många kronor på att hon egentligen vill hjälpa (vanligt svepskäl när man blir påkommen), men lika otroligt är nog att hon själv anser att hon är en mobbare (även om flera beteenden stämmer in). Antagligen är hon bara fast i de mönster som ni haft i många år, där hon alltid har kommit undan med att bete sig som hon gör. Då tycker hon att du bara är besvärlig när du inte vill acceptera det längre.

    Bra att du har en stöttande sambo! Han ger goda råd tycker jag. Glad

  • Plätti­s
    Äldre 4 okt 20:52
    #26

    Det kändes i alla fall jättekonstigt nu senast, men jag antar att jag kommer vänja mig med tiden.

    Idag fick jag inbjudan till syrrans sambos födelsedag, och jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det kommer bli lagom tryckt stämning, och då jobbar min kloka sambo. Så jag blir i såna fall ensam mot släkten och syrran. Men jag borde ha några dagar på mig att fundera.


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 10 okt 17:23
    #27

    Eftersom du och din syster inte har landat i er nya relation än, så kanske det är enklast att vara ordentligt "upptagen"? Det är så lätt att man antingen faller tillbaka i gamla vanor eller måste freda sig orimligt mycket för att slippa. Nästa gång kan ju din sambo vara med och vara "livvakt", alltså konstant styra undan ämnen och ageranden han vet att du inte tycker om.

Svar på tråden Jag och min syster
Logga in
Bli medlem