Jag och min syster

Jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om avundsjuka. Jag tror att ni helt enkelt är stöpta i olika formar och därför inte förstår er på varandra. Bara för att man är syskon är det inget som säger att man kommer att älska varandra som vuxna för det.

Jag och min äldre bror har väldigt dålig kontakt. Vi är väldigt olika både till utseende och personlighet. Han är en sån där som rycker på axlarna och går vidare med sitt liv, oavsett vad som händer. Jag är inte sån.

Jag har - efter många år och ännu fler försök - insett att det inte ger mig något att försöka kämpa mig till en bra relation med brorsan. För han är som han är, och det får jag acceptera. Han kommer inte att ändra på sig för att jag tycker att han kunde sluta upp med pikar och elaka kommentarer/plumpa skämt. Vi har i dagsläget ingen kontakt förutom när våra föräldrar sammanför oss i något sammanhang. Jag är inte ens vän med honom på Facebook (har aldrig varit det, så ingen dramatik där).

Jag har insett att det inte är någon idé att jag försöker slå knut på mig för att familjeidyllen med de vuxna syskonen som gör allt tillsammans ska förverkligas. Den dag HAN vill ha kontakt och HAN frivilligt ber om råd om vad han ska göra för att vår relation ska bli bättre, DÅ är jag beredd att sätta mig ner och prata med honom. Tills dess gillar jag läget och umgås med släkt och vänner som faktiskt ger mig energi och inte bara stjäl den.

Nu tycker jag att du har gjort vad du kunnat. Du har sagt att hennes kommentarer gör dig ledsen, men hon verkar inte kunna ta det till sig.

Om jag vore du, skulle jag fasa ut henne lite nu. Lägg inte mer energi på henne på en tid. Låt henne komma till dig och inte tvärtom. Budskapet kanske går hem bättre om du visar att du inte tänker acceptera att hon lägger sig i ditt och din sambos liv.

Försök fokusera på det som är bra i ditt liv, de fungerande relationer du har och allt som gör dig glad.

Du är inte ensam om att inte vara jättebästis med sitt syskon. När jag bestämde mig för att sluta försöka så himla mycket med brorsan var jag rädd för vad folk skulle säga. Jag bestämde mig för att vara så odramatisk och icke-förklarande som möjligt. Om nån frågade hur det var med honom sa jag bara att det väl är bra, men att vi inte hunnit ha så mycket kontakt på sistone. Om nån tjatade om orsaker så viftade jag bort det med "mycket jobb på varsitt håll", "full kalender" osv.

Svärmor som jämt ska lägga näsan i blöt var ju förstås tvungen att snoka i det här, men till henne sa jag att jag och brorsan inte har så jättemycket gemensamt och att våra intressen och jobb tar så mycket tid. Svärmor tjatade för att få lite saftigt skvaller (hon gillar att lägga sig i andras konflikter), men jag höll fast vid detta och sa inte ett ord mer. Ingen annan har frågat något.