• Plättis

    Jag och min syster

    Jag har en ganska spänd relation till min ena syster (vi är fyra syskon) och just nu är jag millimeter ifrån att få ett sammanbrott på henne. 

    När vi var yngre skulle hon alltid vara bättre än mig på allt. Jag hade halvtaskiga betyg i skolan, och hon pluggade som en galning redan från högstadiet för att få MVG i allt. Sedan viftade hon med sina betyg i ansiktet på mig länge efteråt för att visa att hon var bättre än mig. 

    I vintras pratade jag om att skriva antagningsprov för en förening, och hon påpekade så fort tillfälle gavs att jag aldrig skulle klara det. När jag väl fick brev hem om att jag hade klarat det och fick gå med i föreningen så var det bara en betydelselös pappersbit. För mig var den viktig, och jag var makalöst stolt över att ha klarat det.

    Hon har trakasserat mig för att vi inte gift oss än, trots att vi varit förlovade i ett och ett halvt år. När vi flyttade till en större lägenhet och köpte kombi mobbade hon mig mer eller mindre, påstod att jag var gravid när jag vid upprepade tillfällen talat om för henne att vi inte kan eller vill skaffa barn nu. Jag längtar så det gör ont i hjärtat, men vi vill ha jobb först. Och det ska vara vårt beslut, ingen annans. 

    Varje gång jag talar om för henne hur hon får mig att känna så blir det antingen bättre i några dagar, eller så rycker hon på axlarna och fortsätter. Min sambo är så trött på att jag gråter på grund av henne, och att hon även påpekar alla fel och brister hon tycker att han har. Och jag håller med honom, men samtidigt vill jag inte kapa banden med min syster. 

    För mig är familjen viktigast av allt, och vi ställer upp för varandra och bryr oss om varandra förutsättningslöst. Men jag vill inte bli utnyttjad och överkörd på det här viset. 

    När jag skulle prova min brudklänning förra veckan bad jag min yngre syster om hjälp i stället. Min mamma och pappa fick mms på mig i klänningen, men jag har inte ens berättat för min syster att jag beställt den. Jag är rädd för att hon bara ska hacka på mig eller klänningen, eller påpeka att jag är för tjock och borde gå ner i vikt. 

    Jag räknar inte med att någon ska ha svar på det här, jag behöver bara ventilera lite. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Svar på tråden Jag och min syster
  • Plättis

    Det är så omotiverat av henne att vara avundsjuk, bara. Jag har hela mitt liv varit den som inte passat in, min familj har varit väldigt aktiv och arbetande, medan jag inte kunnat vara lika aktiv eftersom jag haft oförklarligt ont sedan jag var ungefär 10. 

    Hela pappas sida av släkten är precis som min syster, medan jag är lik mammas sida. Så vi har aldrig riktigt klickat. Under kortare perioder, men allt som oftast har vi rykt ihop om det ena eller det andra. 

    Jag träffar henne ganska sällan nu, eftersom jag insett att ju mer sällan vi träffas, desto bättre blir vårt förhållande. Men det är en sanning med modifikation eftersom hon då övergår till syrliga eller elaka kommentarer på sociala medier istället.


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis
    snowstars skrev 2014-08-06 15:20:27 följande:

    Usch, jag vet inte riktigt vad jag ska säga men om det är så som du säger så förstår jag att du mår dåligt. Så där ska man inte bete sig. Har du provat fräsa ifrån ordentligt och bryta kontakten ett tag? Så hon fattar att du menar allvar? Det räcker ju med att säga "så här känner jag när du gör så här och nu får du sluta med det", man behöver ju inte vara dum tillbaka. 


    Ja, jag har försökt det. Flera gånger. Antingen så blir det bättre ett kort tag, eller så rycker hon på axlarna och struntar i att jag mår dåligt. 

    Att bryta kontakten är svårt, även för ett kort tag. Under sommaren har hon varit bortrest och vi har inte setts särskilt mycket, men det kommer fortfarande kommentarer på sociala medier och via sms. Och jag vill inte behöva sluta med allt för hennes skull. Jag har fortfarande kontakt med övriga familjen därigenom då de bor två timmars bilresa bort. 

    Det finns inget som får mig att tro att mitt liv skulle vara en solskenshistoria i jämförelse med hennes. Om det är någon av oss som borde vara bitter och avundsjuk är det jag. Hon och hennes sambo åker på semester i fjällen eller utomlands, jag och min sambo får kämpa för att få saker att gå ihop större delen av tiden. Men det gör inget. Jag älskar honom över allt annat och skulle vara lika lycklig oavsett hur vår situation såg ut. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis
    Kalaspinglan skrev 2014-08-06 20:07:09 följande:

    Jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om avundsjuka. Jag tror att ni helt enkelt är stöpta i olika formar och därför inte förstår er på varandra. Bara för att man är syskon är det inget som säger att man kommer att älska varandra som vuxna för det.


    Jag tror det här är ganska spot on. Det är så jag upplever det. Vi är lika olika delar av familjen, jag på mammas sida och syrran på pappas (både till utseende och sätt). 

    Det gör mycket att få höra din berättelse, jag bröt ihop igår igen och grät så min sambo fick trösta mig. Pappas sida av släkten har rangordnat oss syskon, och det är inte ens något de har hyfs att hålla för sig själva. Jag är längst ner, minst omtyckt, i stort sett värdelös. Att min syster håller med dem är helt ofattbart för mig, jag har ställt upp för mina syskon och kämpat för dem mer än de någonsin kommer förstå. 
    augusti skrev 2014-08-07 07:01:07 följande:

    Det gör ont när det är nära familj men du kan inte må dåligt pga din syster (eller någon annan).

    Ni är vuxna nu och även om man älskar sinsyster så är det viktigare att vara i frid (stress är lika dåligt som alkohol)än ledsen o stressad men "stå ut".


    Anledningen till att jag stått ut, gråtit hos min sambo och försökt laga relationen gång på gång är just "för att det är min syster". Övriga delar av familjen som jag inte mått bra av (pappas släkt) har jag minimal kontakt med nu, så varför skulle situationen med min syster vara annorlunda? 

    Sedan i våras har jag varit stressad som en galning över nytt jobb, flytt, att min mormor fick och sedan gick bort hastigt i cancer, och allt som hör till. Det har påverkat min hälsa i allmänhet, och det är hög tid att jag gör något åt det.

    Min syster ska börja jobba på annan ort nu i höst, så jag vet inte när vi hinner ses nästa gång. Men jag ska försöka prata med henne då. Eller så kanske det inte behövs eftersom vi inte kommer ha lika mycket kontakt av naturliga skäl. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis
    snowstars skrev 2014-08-07 10:43:34 följande:
    Vet du vad, just det här är inte normalt. Fruktansvärt ohyfsat av din pappas släkt. 

    Lycka till och jag hoppas att det löser sig!
    Ja, det är det. Och jag vet om det. Jag ser själv att det inte är normalt, men det är först nu när jag blivit äldre som jag inser hur det påverkat mig. Min mormor har älskat mig så det räcker för hela pappas släkt, så hennes bortgång har varit extra jobbig. 
    Ninisen skrev 2014-08-07 12:16:08 följande:

    Min mamma har sina favoritbarn och just min syster är ett av dessa, inte kul men även mamma börjar förstå att jag tycker att det är jobbigt.

    Så gråt inte över din syster (om du kan låta bli), utan försök se att ditt liv är bättre utan henne. Jag har visat min andra syster och mina svägerskor min brudklänning, men eftersom jag vet att det inte skulle komma positiva kommentarer från just den systern så har jag inte låtit henne se den.


    Min mamma har inga favoritbarn, åtminstone inget jag märkt. Och definitivt inte lika uttalat som att min farmor och farfar säger att "det är synd att Plättis inte duger något till". 

    Jag kommer nog göra detsamma. Vänta med att berätta för syrran och försöka umgås mer med min andra syster. Vi har en helt annan relation, samma intressen och en helt annan förståelse för varandra.
    AnnS skrev 2014-08-07 12:16:52 följande:

    Tänk efter är din syster värd att lägga någon som helst energi på. När du svarat på det så vet du hur du skall hantera situationen. 
    Och ang sociala media och FB så kan man ju själv ange vilka som skall se inläggen man skriver och vilka som inte skall se.
    Lycka till och fokusera på det goda !


    Som min syster är hon viktig, för familjen har alltid varit min fasta punkt i livet. Men som människa, som person, tål jag henne inte. Hade hon inte varit min syster hade jag inte orkat lägga någon som helst energi på henne. 

    Frågan är varför jag ger henne frikort att behandla mig som hon vill bara för att vi har blodsband och delar efternamn. (Åtminstone fram till bröllopet.)
    Allis skrev 2014-08-07 13:06:21 följande:

    Jag är rätt övertygad om att föräldrarnas beteenden avspeglar syskonens framtida relationer. Om man växt upp i familjer där man ständigt jämför barnen kommer man också att skapa konkurrens och otillräcklighet.

    Flera av mina vänner har växt upp så, alla har en ganska spänd och ibland ängslig relation till sina syskon som vuxna. Några har aktivt valt att se relationerna som en produkt av uppväxten och gjort drastiska förändringar för att ändra på dem. Andra lever litegrand på att det ständigt finns pyrande konflikter. Kanske för att de är så himla vana vid det. En tredje kategori lägger JÄTTESTOR möda på att själva fortsätta föräldrarnas beteenden och då undrar man ju om de någonsin klippt navelsträngen liksom.

    Min bror och jag var från början så ruskigt olika att ingen kunde jämföra oss och det har nog i efterhand varit väldigt, väldigt bra. Vi har duster som alla andra men också respekt för att vi ÄR så olika.

    Jag tror att du måste fundera på vad du vill. Kanske blir det aldrig en fin systerkontakt men ändå en där ni har glädje av varandra istället för att det tär - för det kan du räkna med att det gör på er båda. Kanske är det inte alls läge att försöka nu men en bra öppning någon gång är att vara den som tar första steget och bara frågar "hur vill du ha det framöver?". Det kan funka första gången eller tjugofemte, man vet liksom aldrig men att ha relationer som tar mer än de ger är oftast väldigt jobbiga i längden.

    Hoppas att det blir bättre för er!


    Mina föräldrar har aldrig jämfört oss eller uppmuntrat konkurrens mellan oss. Mamma har alltid sett till att vi hållit sams och förstått vikten av att ha en bra relation till sina syskon. Särskilt när man blir äldre. 

    Jag och syrran passar inte in i någon av de kategorier du beskriver. Egentligen kan jag inte minnas om vi alltid betett oss som vi gör nu, eller om det är något som kommit då vi blivit äldre. Förmodligen har det eskalerat i vilket fall som helst, för några år sedan var alla vi syskon fortfarande ett team och ställde upp för varandra i vått och torrt. Lite känns det som att hon stöter bort mig lite i taget. Hon bråkar en del med mamma, och det har hållit på sedan tidiga tonåren. Jag försöker att inte ta sidor, utan att medla. Men det sliter på relationen också. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Idag tröttnade jag och förklarade till slut för min syster hur hennes beteende påverkar mig. Jag är trött på att hon hackar på min sambo av tusen olika anledningar, att hennes kommentarer uppfattas som elaka och att jag inte orkar mer. 

    Hon förklarade sig med att allt gjordes av kärlek och omtanke, men jag börjar tro att vi har väldigt olika uppfattningar om det också. 

    Just nu känner jag mig väldigt frestad att ge upp på vår relation. Om hon inte inser att det hon gör påverkar andra negativt finns inte mycket hopp. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Jag förstår vad hon menar, faktiskt. Tidigare hade jag ett förhållande då jag gjorde allt, mitt ex bara satt stilla och väntade på att maten skulle dyka upp framför honom, tvätt, disk och städ var saker som magiskt hände när han inte tittade. Hon är förmodligen rädd att jag ska hamna i samma sak igen, men jag har lärt mig av mina egna misstag och kommer inte hamna i det igen. Och istället för att säga det så skäller hon på min sambo. (Som tvättar, diskar, städar och lagar mat men ibland behöver en påminnelse om det.) 

    Det är så tröttsamt då jag inte lägger mig i hennes liv utan låter henne sköta sitt eget, men det är okej för henne att komma och säga åt mig vad jag ska göra. Och hon förstår inte att hon trampar mig på tårna då hon klankar ner på min sambo, vårt gemensamma liv och allt däromkring. 

    Nu vet hon i alla fall att jag är ledsen och arg, det är enda framsteget, även om hon inte förstått att hon gjort något fel. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis
    Kalaspinglan skrev 2014-08-11 19:45:41 följande:

    Nu tycker jag att du har gjort vad du kunnat. Du har sagt att hennes kommentarer gör dig ledsen, men hon verkar inte kunna ta det till sig.

    Om jag vore du, skulle jag fasa ut henne lite nu. Lägg inte mer energi på henne på en tid. Låt henne komma till dig och inte tvärtom. Budskapet kanske går hem bättre om du visar att du inte tänker acceptera att hon lägger sig i ditt och din sambos liv.

    Försök fokusera på det som är bra i ditt liv, de fungerande relationer du har och allt som gör dig glad.

    Du är inte ensam om att inte vara jättebästis med sitt syskon. När jag bestämde mig för att sluta försöka så himla mycket med brorsan var jag rädd för vad folk skulle säga. Jag bestämde mig för att vara så odramatisk och icke-förklarande som möjligt. Om nån frågade hur det var med honom sa jag bara att det väl är bra, men att vi inte hunnit ha så mycket kontakt på sistone. Om nån tjatade om orsaker så viftade jag bort det med "mycket jobb på varsitt håll", "full kalender" osv.

    Svärmor som jämt ska lägga näsan i blöt var ju förstås tvungen att snoka i det här, men till henne sa jag att jag och brorsan inte har så jättemycket gemensamt och att våra intressen och jobb tar så mycket tid. Svärmor tjatade för att få lite saftigt skvaller (hon gillar att lägga sig i andras konflikter), men jag höll fast vid detta och sa inte ett ord mer. Ingen annan har frågat något.


    Jag tror det. Att jag ska ta ett steg tillbaka nu och låta det som händer hända. Det gör mig bara så ledsen att jag återigen tappar kontakten med familjen på grund av en pojkvän. Visserligen har jag aldrig varit supernära min syster i mer än korta perioder, utan vi har alltid bråkat om det ena eller det andra. 

    Men jag har förmodligen en väldigt naiv bild av hur syskonrelationer fungerar. Alla i familjen har någon de inte tål i släkten, syskon man inte har kontakt med och mostrar och fastrar som man ler påklistrade leenden mot och skriker inombords när man träffar. 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Igår försökte jag och syrran prata lite, men jag tror inte vi kom någonvart. Hon är arg eftersom jag "döljer något" när det egentligen handlar om att jag inte orkar med hennes sätt att behandla mig. Jag förklarade att jag blir ledsen när hon inte tar hänsyn till att jag ber henne sluta med saker, men hon förstod inte alls hur jag menade. 

    Allt slutade med att hon mer eller mindre hotade att stänga ute mig ur sitt liv ifall jag inte började släppa in henne i mitt. Och jag sa att jag är trött på att bli överkörd för att jag är snäll, att jag ska komma i andra hand och att hennes åsikter alltid väger tyngre. 

    Hon försöker lägga sig i vår bröllopsplanering, och det spelar ingen roll att jag säger att jag vill planera med min blivande man. Eftersom jag stressat farligt mycket på sistone fick jag på mitt senaste läkarbesök höra att jag skulle undvika stressfaktorer, så min sambo har nu huvudansvaret för bröllopsplaneringen och ger mig uppgifter att ta hand om. Jag älskar när han tar hand om saker och jag får luta mig tillbaka och slappna av, men det rätta hade tydligen varit att be min syster om det istället. 

    Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Igår grät jag hela kvällen, för det känns så hopplöst. Det kan omöjligt vara jag som ska ge mig, bara stå ut med hennes kommentarer och acceptera hennes sätt att vara. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Det strular med citeringen, men jag försöker ändå. 

    Ninisen, det är just det jag är rädd för. Vi har visserligen inte varit jättenära under vår uppväxt eftersom vi var så väldigt olika redan då, men vi har ändå kunnat falla tillbaka på varandra när saker och ting krisat. Jag har ställt upp för henne när hon behövt det, och hon har ställt upp för mig. Men det har alltid funnits en ton mellan oss där hon är den taggiga och jag den mjuka. Hon är mellanbarn och har stövlat fram som hon velat, jag han tassat på tå och försökt ta hand om mina yngre syskon och alla andra eftersom jag haft bättre förståelse för vad som hänt runt omkring (vi har haft sjukdom i familjen och en miljon andra saker som påverkat mig, men som haft noll inverkan på syrran).

    Lenblo, jag har kontakt med mina syskon i olika grad idag också. Min bror bor långt ifrån mig, men vi kommer överens när vi träffas. Det är också lättare att prata med honom om saker eftersom han är tyst och lyssnar, inte försöker hitta lösningar eller säga åt mig hur jag ska göra. Och min yngsta lillasyster är väldigt lik mig, och är även hon väldigt duktig på att lyssna. Hon försöker hjälpa, ge förslag och stötta, även om hon är tio år yngre och jag borde vara den som ska dela med mig av min vishet Jag blir lika förundrad varje gång jag umgås med henne över att hon är så klok fast hon är så ung.

    Jag vill inte se det som att min syster mobbar mig, och jag vet att någonstans bakom allt så beror det antingen på att hon inte vet bättre, eller att hon försöker hjälpa mig på sitt sätt. Min sambo stöttar och uppmuntrar redan nu, och när jag gråter (för det gör jag) över att jag bråkat med syrran ännu en gång, då säger han allt det där jag behöver höra. Att jag ska släppa det, låta henne köra sitt race, när hon är redo så kommer hon till mig.

    Igår träffade jag henne då jag åt middag på stan med min kusin, och att bara byta några ord precis som att vi bara var bekanta var fruktansvärt jobbigt. Min sambo ringde precis då och hörde att syrran var där, så han kom hem från jobbet igår kväll frågade han om vi hade pratat något. Jag har känt honom så pass länge att jag hör på hans röst vad han menar, och han ville veta om vi alls hade pratat eller om vi bara hade tittat åt olika håll och låtsats som att det regnade. Att vi faktiskt vände oss mot varandra och bytte några ord gör ändå att det känns som att det finns hopp. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Det kändes i alla fall jättekonstigt nu senast, men jag antar att jag kommer vänja mig med tiden.

    Idag fick jag inbjudan till syrrans sambos födelsedag, och jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det kommer bli lagom tryckt stämning, och då jobbar min kloka sambo. Så jag blir i såna fall ensam mot släkten och syrran. Men jag borde ha några dagar på mig att fundera.


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
Svar på tråden Jag och min syster