• 201305­02
    Äldre 16 Feb 20:42
    9453 visningar
    19 svar
    19
    9453

    mår dåligt av tjat om barnbarn

    Jag är en tjej som varit tillsammans med min fästman i snart 6 år, förlovade i snart 1 år. Jag har ett stort problem som inte rör bröllop utan barn!
    Mitt problem är att min mamma ständigt tjatar om barn. Hon nämner det heeeeela tiden och hon kan komma att prata om ämnet barn fastän vi pratar om något helt annat. Detta ständiga tjat har pågått varje gång jag träffar henne sen i snart 2 år... nu är mitt tålamod slut.
    Jag har precis avslutat en 3,5 årig utbildning och under dessa år har jag längtat efter barn men pga av studentlivets dåliga ekonomi och bostadssituation har jag inte velat skaffa något barn, jag har velat vänta tills saker lugnat ner sig lite och jag har fått jobb.
    Jag är verkligen URLESS på tjatet och känner att jag blir jätte ledsen och arg på henne och att hon inte fattar hur stressad jag blir av henne. Hon pratar om hur andra tjejer är sååå gamla och att det är dags för dem att skaffa och då pratar hon om tjejer som är i min ålder, nämligen 25...
    Jag har bestämt mig för att prata med henne om hur stressad och hur jobbigt jag tycker detta är men vet inte hur jag skall göra.. är det någon som varit med om samma sak eller som kan komma med några tips om hur jag kan ta upp detta svåra ämne :( vill inte känna såhär längre.. 

  • Svar på tråden mår dåligt av tjat om barnbarn
  • Äldre 16 Feb 20:49
    #1

    Vet inte om jag kan komma med några tips, men förstår hur du känner. Här är det tjat från svärmor & vänner samt familj om att vi bör skaffa barn & är det inte dags nu? Grejen är att vi INTE ens vill ha barn men vissa människor accepterar inte det. De nästan ska övertala en till det & det känns inte alls okey. Andra säger mest; det kommer ändå ska du se. Massa sånt tjaffs hela tiden.


    Vi har ändå vart ärliga & sagt hur vi känner & vad vi vill med vårat liv. Om du/ni förklarar så kanske hon med förstår? Förklara att det är jobbigt & det kommer när det kommer :) Lycka till! :)

  • Äldre 16 Feb 21:55
    #2

    Prata allvar med henne och berätta hur ledsen du blir, inte på ett argt sätt utan betoning på ledsen. Ingen normal människa vill göra sitt eget barn ledset. Om hon inte lugnar sig då får du senare säga att du måste minksa kontakten med henne för att du inte orkar med detta.

  • Plätti­s
    Äldre 16 Feb 22:11
    #3

    Jag är också 25 och har varit tillsammans med min sambo i 5 år snart. Vi har sluppit tjat om att skaffa barn, även om vi fått frågan (läs: jag har fått frågan) om vi väntar barn vid ett flertal tillfällen. 
    Det är viktigt att säga ifrån vänligt men bestämt. Säg att hon får vänta snällt, låta bli att tjata eftersom det inte kommer gå fortare för att hon pratar om det varje gång ni ses eller hörs. När det är dags får hon veta det, och om det är något du är osäker om så kommer du vända dig till henne för att få råd och stöd - NÄR DEN DAGEN KOMMER!

    Att tjata eller hela tiden fråga om när det är dags att skaffa barn är en underlig form av terror som det tydligen är helt okej att hålla på med. Hur kan folk veta om man vill ha barn, om man kan få barn, eller om det är något annat som är fel. Det är okej att säga att man tar illa upp av frågan, även om det kommer från olika personer varje gång eller om det är en och samma som pratar om det jämt.

    Min svärmor är helt fantastisk och har sagt till oss att inte ha för bråttom. Vi är som sagt bara 25, och hon var 31 när hon fick min sambo som är deras första barn. Min mamma var 23 när hon fick mig, men hon har inte tjatat heller. 

  • Äldre 17 Feb 00:51
    #4

    För oss är det tvärt om. Jag tror inte jag kan minnas en enda gång under våra 11 år tillsammans som hans eller mina föräldrar frågan om när vi tänker skaffa barn. Dom har iofs redan barnbarn via m2bs bror, och via min syster. Så vi har ingen "barnbarns"-press på oss. Men vi är ju inga ungdomar så det är inte att dom tycker att vi ska vänta lite till, vi är 34,5 resp. 41 år. Det är bara kompisar, som många själva är i småbarnsföräldrar stadiet i livet som frågar, och tycker att vi ska fått gift oss så vi också kan börja skaffa smått.

  • Äldre 17 Feb 01:03
    #5

    jag håller med tidigare inlägg.  prata med henne och berätta hur du känner.  det är inte okej med press.
    från min blivande makes sida finns press på att skaffa barn, och jag är bara 21 år!   från min familjs sida är det tvärtom, dem säger "oh nej ni är på tok för unga (nästan förolämpande, som att säga att vi är barn själva). 
    saken är att vi skaffar barn när vi vill. spelar ingen roll vad hans föräldrar och mina föräldrar säger. 
    (men vi har tänkt vänta minst 2 år, men det har vi inte sagt till någon, för det har dem inte med att göra) 

  • Äldre 17 Feb 03:21
    #6

    Min mamma höll på så, jag sa då till henne på skarpen! " sluta tjata och lägg dig i, jag gör som jag vill!!" Hon blev lite paff och sa att hon inte ville ngt illa men att risken för svårigheter ökar med åldern. Jag sabatt jag vet det men att det räcker. Sedan dess säger hon det kanske en gång i halvåret, men mer, att hon vill bli mormor.

  • Äldre 17 Feb 09:45
    #7

    kan tyvärr inte säga att jag förstår hur du känner då min mamma redan har barnbarn genom mina äldre syskon,, och jag är ALLDELES för ung enligt i princip alla. (22) 

    har det problemet att nämner jag barn då låter det "nemen oooh, ha inte för bråttom, det kan du skaffa när du är 35"... O.O samtidigt har jag flera kompisar som skaffa barn  när dom var 20. har en som är bara någon dag yngre än jag, och hon ska ha tredje nu i februari..

     är du enda/äldsta barnet hon har? 

    tycker, som tidigare skrivit, att du ska säga ifrån. om du har äldre syskon kan du ju säga att hon får tjata på dom istället..  

  • Äldre 17 Feb 10:03
    #8

    Vet precis hur det är. Men vi sa åt henne att det kommer den dagen vi vill och inte en dag innan. Bästa är att bara prata allvar med henne. Kanske finns det någon annan i omgivningen som hon lyssnar på och som kanske kan ta upp det! Efter att jag pratade med henne så tar hon inte upp det, men kan ibland säga att honvill ha barnbarn och att hon ser fram emot det!

  • Äldre 17 Feb 10:12
    #9

    Har också fått pikar. Ibland är det för att systerns barn vill ha kusiner eller bara för att nu är det väl dags för vi är i den åldern (dock har vi "bara" varit tillsammans i 3 år..). Min sambo har inte haft någon stabil inkomst, lite ströjobb/spelningar och har nu precis börjat plugga, och även om jag jobbar heltid har jag inte fast än. Så jag säger bara "tycker du verkligen det är en bra sits vi sitter i nu att skaffa barn? vi har ju inte den stabila ekonomin. jag vill ha fast och han måste vara färdigutbildad först för jag sitter inte på en föräldrarpenning och ett studiebidrag i månaden med en liten." Det har faktiskt fått tyst på dem.. men.. om 3 år när han är färdig börjar det väl igen. ;) Men jag tror ibland det är nyttigt att säga vad man tänker om det och faktiskt ibland krydda lite extra. 
    Däremot märker jag ju att ju mer jag pratar om "sen när vi skaffar barn", ju tystare blir dem. De blir liksom lugnade av att veta att det är med i planen (jag är väldigt barnkär så de kan nog inte tänka sig annat än att jag skaffar en egen..). Skulle det vara så att man inte har med det i planen av ett eller annat skäl (för man inte vill, för man inte kan eller annat) så kanske det får tyst på dem att säga det också..även om det är jobbigt. Då kanske de tom skäms ganska mycket. "Jo, vi har försökt skaffa barn i x år men det går inte tyvärr." Typ.  

  • drömpr­insens­fru
    Äldre 17 Feb 10:42
    #10

    TS, jag vet tyvärr precis hur det är. Ett tag var tjat från väääldigt många och det var tröttsamt att behöva ta det från svärföräldrar, mina föräldrar, kollegor osv...så irriterande!
    TS, tänk ut en bra fras som både du och din fästman svarar med när folk tjatar. Ha en enad front utåt. Låt ingen tjata sig till information som ni egentligen inte vill ge ut. Ni har rätt till er integritet som par.

    Nu börjar vi närma oss 40 och av någon anledning har tjatet minskat, som tur är. Vi har alltid sagt att vi inte vill men sanningen är vi har väldigt liten chans att få biologiska barn, det finns medicinska orsaker hos oss båda som ställer till det. Vi har nu nått en gräns där vi inte orkar hålla på och försöka aktivt utan "blir det så blir det" annars lever vi utan barn. Vi har kommit till en punkt då vi accepterar det och lever ett harmoniskt och lyckligt liv ändå. Av någon anledning verkar det vara otroligt provocerande för vissa att man kan leva ett lyckligt liv utan barn och det enda jag blir ledsen av numera så är det bristen på respekt som vi möter ibland....
    Människor som inte kan acceptera och respektera att vi är annorlunda, att vi inte uppfyller normen.
    Människor som slänger ur sig saker som:"man vet inte vad kärlek är om man inte har barn" eller "livet har ju ingen mening om man inte har barn"...Jag förstår att de känner så själva, att DERAS liv innan barnen kan te sig meningslöst eller att DOM upplever att deras syn på kärlek har ändrats sedan de fick barn...men att uttala sig så generellt, som om deras upplevelse delas eller borde delas av hela mänskligheten... det är respektlöst.
    Jag tycker inte att det okej att slänga i mitt ansikte att jag inte vet vad kärlek är och att mitt liv är meningslöst....jag vill förtydliga att detta är alltså människor som säger sånt EFTER att jag berättat att vi inte har barn....Oavsett om dessa människor tror att vi inte vill eller inte kan få barn så är det respektlöst att säga så. Jag begär INTE att de ska förstå eller kunna identifiera sig med mig och mitt liv, jag begär bara att de ska ACCEPTERA och RESPEKTERA att vi har det liv vi har och att de inte ska ha fördomar (eller i alla fall inte ge luft åt sina fördomar).  Man måste inte förstå exakt hur folk lever eller varför och man måste inte kunna identifiera sig och känna igen sig i vårt liv men man kan faktiskt välja att ändå acceptera och respektera, men det är tydligen extremt svårt att acceptera och respektera kvinnor utan barn. Min man är inte utsatt lika mycket som jag och han har aldrig varit lika utsatt, det är tydligen mer ok att en barn inte har barn. Det är  väl gamla unkna föreställningar om kvinnor och biologi som hänger kvar. Suck!

    Ok nu blev det lite OT men jag vill ge en bild av hur det är för den som troligen aldrig kommer bli förälder.
    Någon skrev att man skulle säga att man inte vill eller inte kan men det brukar inte få folk att hålla tyst, tyvärr. När vi har sagt att vi inte vill så börjar övertalningskampanjen eller så börjar folk leka psykolog för att utreda "vad som är fel på oss"..dvs de anser att det MÅSTE vara något fel på oss känslomässigt eller psykiskt eftersom vi inte vill ha barn. När folk i vår närhet berättat att de inte kan så har de fått en massa trams och myter kastade i ansiktet....folk i allmänhet VET så lite om orsakerna till barnlöshet men de tror att de vet massor....så den som berättar att de inte kan få barn får oftast INTE det stöd de förtjänar utan bara en massa myter kastade i ansiktet....folk kan inte hantera jobbigheter utan slänger bara ur sig något hurtigt, istället för att säga: " vad tråkigt, vilket skit, jag hoppas att ni ändå trots allt kommer ha ett långt och lyckligt liv ihop, med eller utan barn..."

  • Äldre 17 Feb 12:36
    #11

    Oj, jag känner inte alls igen mig. Mina föräldrar har aldrig kommit med pikar om varken bröllop eller barnbarn. Det är upp till mig och min man som de svarade min Farmor när hon frågade om det skule hända nått kul snart ;) Haha, hon är så söt.

  • Äldre 3 Mar 14:09
    #12

    Jag har lixom motsatt problem, om jag ens NÄMNER ordet barn blir mamma typ i panik och säger "Du hinner nog ännu, ha inte så bråttom!" (Jag fyller 23). Så nu ork jag inte ens prata om det mera, jag vill inte ha barn NU men om 2-3 år kanske, beror ju på hur jobb/skola och sånt flyter på. Mamma tror alltid jag menar nu nu nu bara för att jag nämner det :D

  • Äldre 3 Mar 14:13
    #13
    Santtu skrev 2014-03-03 14:09:11 följande:
    Jag har lixom motsatt problem, om jag ens NÄMNER ordet barn blir mamma typ i panik och säger "Du hinner nog ännu, ha inte så bråttom!" (Jag fyller 23). Så nu ork jag inte ens prata om det mera, jag vill inte ha barn NU men om 2-3 år kanske, beror ju på hur jobb/skola och sånt flyter på. Mamma tror alltid jag menar nu nu nu bara för att jag nämner det :D
    vet hur det är. (fyller 23 också) 
  • Äldre 15 Mar 18:45
    #14

    Jag tror hon befarar att du inte "insett allvaret" av att inte ha barn på väg i den förskräckligt höga åldern av 25 år. Säg som det är: Ni kommer att börja försöka när du fått jobb (eller vilka nu planerna är). Det kanske lugnar henne lite. Trots allt har du ju 15 år på dig!

    Annars tycker jag att frkmaria skrev en del bra saker.

    Drömprinsensfru: När man hör folk tala låter det som om de aldrig hade mognat frivilligt om de inte tvingats till det av ett barn.
    Nu har jag till slut fått barn och det har:
    1. Inte förändrat min syn på kärlek.
    2. Jag visste redan innan hur man satte någon annan framför sig själv.
    3. Jag tycker inte att mitt liv innan barnet verkar det minsta meningslöst, ens i backspegeln. Det går utmärkt att ha ett fullödigt liv utan barn.
    Sedan är ju barn en oändlig källa till glädje och arbete. När hon förstör min nattsömn försöker jag se henne som en investering.

  • Äldre 15 Mar 23:43
    #15

    Jag fyller 27 och min svärmor säger typ "ni behöver inte ha bråttom... avsluta er utbildning först". Det är skönt. I ditt fall hade jag faktiskt lackat ur och sagt att "nej, vi ska nog inte ha barn..." 
    Det är synnerligen ouppfostrat och oförskämt att pika och tjata. Om du inte vill säga ifrån ordentligt så borde ni ändå sitta ned och prata. 25 år är INGEN SOM HELST ålder och att tjata om barnbarn gör ingen lyckligare. Det är helt fel grunder att skaffa barn på, och jag tycker att du och din sambo fattat ett bra beslut att inte skaffa barn när ni är både unga och utan arbete.

  • Bazaar
    Äldre 19 Mar 10:45
    #16

    Usch detta tjat om barn kan verkligen tära på en. Framför allt min fästmans familj har pikat oss och främst hans syster som skickar  fram sina barn för att fråga NÄR SKA NI SKAFFA BEJBIS???!.. Jag berättade i förtroende för min svärmor hur jobbigt jag tycker att det är med frågan och att jag också har stor oro inför att kunna få barn pga särskilda omständigheter. Det samtalet verkade inte ha gått in då vi vid senaste familjemiddagen fick frågan igen, varav svärmor kläckte den fantastiska idén att dom bara behöver fråga de gånger jag inte dricker vin (jag dricker alkohol ibland men långt ifrån vid alla middagar). 

    Jag älskar hans familj men jag vill inte behöva komma med ursäkter, lögner eller vara tyst pga att vi inte vill berätta när, var eller hur vi ska skaffa barn? Som om barn är något man hämtar ut på posten liksom?  

  • Aniara­4
    Äldre 19 Mar 16:17
    #17
    Lenblo skrev 2014-03-15 18:45:22 följande:

    Drömprinsensfru: När man hör folk tala låter det som om de aldrig hade mognat frivilligt om de inte tvingats till det av ett barn.
    Nu har jag till slut fått barn och det har:
    1. Inte förändrat min syn på kärlek.
    2. Jag visste redan innan hur man satte någon annan framför sig själv.
    3. Jag tycker inte att mitt liv innan barnet verkar det minsta meningslöst, ens i backspegeln. Det går utmärkt att ha ett fullödigt liv utan barn.


    Tio tummar upp!

    Jag har ett meningsfullt liv i vilket jag anser mig uppleva stor kärlek på många olika sätt (inte bara till min man!), jag tror att jag är tämligen mogen och tillför något till världen även om det jag tillför inte är fler människor!
  • Plätti­s
    Äldre 20 Mar 09:55
    #18
    Aniara4 skrev 2014-03-19 16:17:52 följande:
    Jag har ett meningsfullt liv i vilket jag anser mig uppleva stor kärlek på många olika sätt (inte bara till min man!), jag tror att jag är tämligen mogen och tillför något till världen även om det jag tillför inte är fler människor!
    Mycket bra sagt! :D
  • Äldre 22 Mar 07:29
    #19

    Jag kan verkligen relatera till dig, och jag blir chockad när jag läser här i tråden hur andra människor beter sig. 

    Min mamma tjatar också väldigt mycket om barn, men jag trodde att det var ett undantag och att de flesta inte gjorde så.

    Jag får pikar hela tiden om barn, i alla möjliga situationer. "Har inte din mage blivit lite större? Är det barn på gång?", "Vill du ha vin till maten? Inte? Är du gravid?", "När ska ni skaffa barn? Har ni pratat om det?". 

    För mig är frågan om barn väldigt privat och någonting som är mellan mig och min sambo. Om och när vi blir gravida kommer vi att berätta nyheten när vi själva känner oss redo. Det är ju inte så att vi planerar att skaffa barn och sedan gömma undan barnet, men baserat på alla frågor vi får verkar det nästan så. 

Svar på tråden mår dåligt av tjat om barnbarn