mår dåligt av tjat om barnbarn
TS, jag vet tyvärr precis hur det är. Ett tag var tjat från väääldigt många och det var tröttsamt att behöva ta det från svärföräldrar, mina föräldrar, kollegor osv...så irriterande!
TS, tänk ut en bra fras som både du och din fästman svarar med när folk tjatar. Ha en enad front utåt. Låt ingen tjata sig till information som ni egentligen inte vill ge ut. Ni har rätt till er integritet som par.
Nu börjar vi närma oss 40 och av någon anledning har tjatet minskat, som tur är. Vi har alltid sagt att vi inte vill men sanningen är vi har väldigt liten chans att få biologiska barn, det finns medicinska orsaker hos oss båda som ställer till det. Vi har nu nått en gräns där vi inte orkar hålla på och försöka aktivt utan "blir det så blir det" annars lever vi utan barn. Vi har kommit till en punkt då vi accepterar det och lever ett harmoniskt och lyckligt liv ändå. Av någon anledning verkar det vara otroligt provocerande för vissa att man kan leva ett lyckligt liv utan barn och det enda jag blir ledsen av numera så är det bristen på respekt som vi möter ibland....
Människor som inte kan acceptera och respektera att vi är annorlunda, att vi inte uppfyller normen.
Människor som slänger ur sig saker som:"man vet inte vad kärlek är om man inte har barn" eller "livet har ju ingen mening om man inte har barn"...Jag förstår att de känner så själva, att DERAS liv innan barnen kan te sig meningslöst eller att DOM upplever att deras syn på kärlek har ändrats sedan de fick barn...men att uttala sig så generellt, som om deras upplevelse delas eller borde delas av hela mänskligheten... det är respektlöst.
Jag tycker inte att det okej att slänga i mitt ansikte att jag inte vet vad kärlek är och att mitt liv är meningslöst....jag vill förtydliga att detta är alltså människor som säger sånt EFTER att jag berättat att vi inte har barn....Oavsett om dessa människor tror att vi inte vill eller inte kan få barn så är det respektlöst att säga så. Jag begär INTE att de ska förstå eller kunna identifiera sig med mig och mitt liv, jag begär bara att de ska ACCEPTERA och RESPEKTERA att vi har det liv vi har och att de inte ska ha fördomar (eller i alla fall inte ge luft åt sina fördomar). Man måste inte förstå exakt hur folk lever eller varför och man måste inte kunna identifiera sig och känna igen sig i vårt liv men man kan faktiskt välja att ändå acceptera och respektera, men det är tydligen extremt svårt att acceptera och respektera kvinnor utan barn. Min man är inte utsatt lika mycket som jag och han har aldrig varit lika utsatt, det är tydligen mer ok att en barn inte har barn. Det är väl gamla unkna föreställningar om kvinnor och biologi som hänger kvar. Suck!
Ok nu blev det lite OT men jag vill ge en bild av hur det är för den som troligen aldrig kommer bli förälder.
Någon skrev att man skulle säga att man inte vill eller inte kan men det brukar inte få folk att hålla tyst, tyvärr. När vi har sagt att vi inte vill så börjar övertalningskampanjen eller så börjar folk leka psykolog för att utreda "vad som är fel på oss"..dvs de anser att det MÅSTE vara något fel på oss känslomässigt eller psykiskt eftersom vi inte vill ha barn. När folk i vår närhet berättat att de inte kan så har de fått en massa trams och myter kastade i ansiktet....folk i allmänhet VET så lite om orsakerna till barnlöshet men de tror att de vet massor....så den som berättar att de inte kan få barn får oftast INTE det stöd de förtjänar utan bara en massa myter kastade i ansiktet....folk kan inte hantera jobbigheter utan slänger bara ur sig något hurtigt, istället för att säga: " vad tråkigt, vilket skit, jag hoppas att ni ändå trots allt kommer ha ett långt och lyckligt liv ihop, med eller utan barn..."