Jag har inte orkat läsa annat än TS och jag tänkte bara berätta hur det var för mig.
Först fick jag veta att en möhippa planerades, min syster sa något om det eftersom hon gärna ville ha telefonnummer och namn på alla tjejer jag ville ha med på en möhippa.
Sedan råkade (ja, råkade av en slump!) snubbla in i en öppen facebookgrupp där det pratade om min möhippa. Jag kommer inte ihåg vad gruppen hette, men verkligen inget som kunde kopplas ihop med en möhippa eller att det var hemligt. Jag såg alltså en kväll att en kompis hade skrivit ett inlägg i gruppen och då klickade jag in där. Det tog ett par sekunder innan jag förstod, men sedan läste jag såklart inte mer och gick aldrig in där igen.
När bröllopet sedan närmade sig, så berättade min syster att ingen hade tid för en möhippa före bröllopet, så jag skulle få den efter bröllopet istället, men att det självklart skulle bli av!
Efter bröllopet så var det en vän som skulle åka utomlands ett par månader och hon var tydligen väldigt involverad i en av sakerna som hade planerats till möhippan. Hon ville då att bara jag och hon skulle träffas och göra det innan hon åkte, för hon skulle inte kunna vara med på möhippan senare. Det var att fota mig i 12 olika säsongsbetonade utstyrslar för ett fotokalender till maken (om jag minns rätt). Hon är den med bra kamera som är duktig på att fota, därför blev det väl hennes "ansvarsområde". Vi bokade in det, men tyvärr var jag dundersjuk den helgen det sklle göras och sedan åkte hon utomlands länge.
Det var det sista jag hörde om min möhippa. Nu, 1,5år efter bröllop, så får jag väl inse att jag inte kommer få någon möhippa och vet ni vad? Det svider lite i hjärtat än idag, faktiskt! Att mina vänner inte kunde enas om en dag/halvdag på flera månader för att ha en möhippa. Jag planerar ju inte att gifta mig fler gånger, så det var ju som enda chansen. Jag hade varit mer än nöjd med att tex laga middag tillsammans, kanske spela lite spel och bara prata och ha det trevligt. Inget dyrt, inget avancerat. Så ja, hur löjligt det än kan verka för vissa, så är jag fortfarande besviken på att jag inte blev "hippad".
Jag har full förståelse över "rädslan" att bli utan möhippa och besvikelsen över att faktiskt ha blivit utan möhippa.
(Ja, maken fick sin svensexa.)