Dessa jäkla gratis operationer! Jag blir snart galen!

Hur definierar du kämpa? När har man försökt tillräckligt? Jag upplever att jag har kämpat med min vikt hela mitt liv. Började som överviktig, gick ner i vikt, bantade för att hålla vikten, misslyckades och gick upp en massa.. Har tränat i perioder och upplevt att varje gång jag har börjat träna har jag gått upp i vikt (vilket antagligen har berott på att jag har börjat äta mer) osv. Jag vet att det jag har gjort fel är att jag har ätit kakor och godis i princip varje dag. Inga stora mängder men sju bullar i veckan blir ju trots allt några på ett år.

Samtidigt är jag bland de nyttigaste människorna jag känner. Jag äter i princip aldrig ute, tycker inte om typ hamburgare och annan snabbmat, dricker i princip bara vatten för jag tycker inte om söta drycker eller kolsyra, jag äter inte chips och andra snacks. Har jag försökt tillräckligt eller är jag bara korkad som inte går ner i vik, som inte fattar att man inte går ner i vikt av bantningskurer eller att man inte kan äta ännu mer bara för att man tränart?

Jag vet att folk i min omgivning inte upplever att jag försöker. Därför skulle det vara intressant att höra din definition.

För övrigt håller jag väl med om att vården borde sätta in alla möjliga resurser - som psykologer - innan de beviljar en operation, men vem bestämmer när en överviktig har kämpat tillärckligt?

Det som folk reagerar på är nog mest din attityd! Det är ingen som har sagt att de tycker att man ska sitta i soffan och trycka i sig en massa och sedan få en operation.

Det är inte så det går till, och om du tror det, är det riktigt synd om dig! Har du inget eget liv att leva? Istället för att skriva inlägg på både familjeliv och bröllopstorget ,där du är så missunnsam och avundsjuk, borde du försöka göra dig en tjänst och fokusera på dig själv.

Det är osunt att reagera så pass hårt, och jag tror att det kanske finns andra saker i ditt liv som du borde göra något åt, istället för att ägna dig åt att sura som ett litet barn över att din kompis fick något som du skulle ha velat ha. Helt ärligt, det vore nog inte fel att du själv tog kontakt med en psykolog för att försöka komma fram till varför du hängt upp dig på din kompis på detta sätt. För du verkar ha hängt upp dig något alldeles otroligt, om du måste skriva på flera ställen på nätet om den stackars tjejen.  

Jag är helt säker på att fetma i de allra flesta fall inte är ärftligt. Man ärver inte fett, barn föds sällan feta (självklart finns undantag)... däremot så är säkert många mer känsliga för "belöningssystemet" vi alla har i olika form och därmed lättare blir beroende av socker/fett.

Har sett många program i TV som tar upp problemet, och i de allra flesta fall så har deltagarna skylt på låg ämnesomsättning, grov benstomme och annat. Genom medicinska tester har det motbevisats. Det beror på dåliga val. Förmodligen grava beroenden av socker och mat, och det är svårt att stå emot. Man kan ju inte avstå helt från mat till skillnad från alkohol eller droger.

Jag har ett antal feta personer i min omgivning. Jag är helt säker på att deras problem inte sitter nån annanstans än i huvudet. De gör konsekvent dåliga matval (snabbmat, läsk, chips etc). En av mina bästa vänner bestämde sig i våras för att ta tag i sitt liv, då vägde han 140 kg. Han gick till sin arbetsgivare för att se om han kunde få hjälp, och fick då bidrag till personlig tränare och läkarundersökningar. Han har sedan stadigt gått ner knappt 1 kg i veckan och är nu nere på ca 110 kg.

Han var en typisk tröstätare, och kommer från en kultur där mat löser alla problem och mamma gärna trugar. Han åt inte mycket godis eller chips, men mycket mat och dålig sådan. Och mängder med läsk. Fanns det ett dåligt alternativ så valde han det trots buffé med massor av bra grejer.

Jag tror inte en operation hade hjälpt honom ett dugg. Han behövde ändra sitt liv, och han var långt ner i träsket. Han hade ingen motivation att gå ner - han mådde ju bra (tyckte han), men insåg inte att hans självförtroende hade tagit massor med stryk. Till slut träffade han en tjej som han ville imponera på, och det var pga det han började träna. Ganska snart insåg han ju hur mycket bättre han mådde och såg ut, och nu är det helt och hållet för hans egen skull.

Nu tränar han fyra dagar i veckan (mestadels powerwalks och annan "snäll" träning) och äter bra. Han är gladare, orkar mer och mår bättre både psykiskt och fysiskt. Han har dessutom fått bättre ekonomi eftersom han insett att han köpt en massa statusprylar för att kompensera för att han var fet och inte trodde folk skulle tycka om honom för den han var...

Jag tror absolut på operation som ett absolut sista steg, för att rädda liv. Men jag tror mycket kan hjälpas med psykologhjälp innan det gått så långt, beteendeterapi och bra utbildningar i skolan. För det kan aldrig vara ett litet barns fel att den är fet, men det kommer med stor sannolikhet få lida av det resten av livet... jag blir lika ledsen varje gång jag ser riktigt feta föräldrar med sina tjocka (men ännu inte feta) barn äta plusmenyer tillsammans på McD. Om man nu skulle råka ha "dåliga" gener som gör att man blir fet lättare, då får man göra aktiva val att hålla sig och framförallt sina barn borta.

Små barn är inte feta pga depressioner eller liknande, de är feta för att deras föräldrar gör dem feta, och de kommer med stor sannolikhet få brottas med psykiska problem i framtiden som kanske gör att de äter ännu mer och blir ännu fetare... Det är få av de jag känner som utan vidare gått från att vara normalviktig som barn och tonåring, och sedan plötsligt blivit fet i vuxen ålder (om det inte varit pga depressioner eller andra livskriser som någon nämnde). De allra flesta har varit småmulliga som barn och sedan har det eskalerat.

Det är riktigt oskönt att en normalviktig sitter och gnäller om att en överviktig fått en operation för att kunna ha en chans att få ett friskare liv! Det är lika orimligt som om icke-rökarna skulle gnälla på att rökare kan få hjälp av både landsting och arbetsgivare med att sluta röka. Tänk bara, alla dessa resurser som slösas på att utveckla nya alternativ, tuggummi, plåster, tabletter, rör man suger på osv, vilket slöseri! Det är ju bara att skärpa sig, ta beslutet och sluta röka!? Om de åtminstone fick komma till psykolog innan man lät dem få alla andra hjälpmedel...  Fattar du nu hur dumt resonemanget är, ts??

Om inte, jag har varit beroende av cola light, men när jag bestämde mig för att sluta, gjorde jag det. Det var enkelt, jag slutade helt enkelt köpa hem läsken, och så tog jag ett glas vatten varje gång jag var sugen. Jag behövde inte ens gå till psykolog... Alla som börjar röka borde få betala straffskatt för att de är så dumma i huvvet, alla vet ju hur farligt det är, att de blir mer sjuka, fulare och att de arbetar mindre än alla arbetskamrater när det tar alla rökpauser. Luktar illa, rynkiga i skinnet, gula fingrar... Ibland är det extra dumt att visa alla fördomar man har, eftersom man framstår som riktigt inskränkt...

Men som alltid är det väldigt lätt att ha starka åsikter om det man inte vet ett enda dugg om. Ju mer man vet och kan, dessto mer ödmjuk brukar man bli. 

Jag är en hel del ironisk i detta inlägg, om nu någon händelsevis inte skulle uppfatta det. Men du lär inte få mer än någon enstaka som håller med dig, just för att ditt resonemang inte håller. Det är för att du inte fattar, snarare än att vi inte gör det. 

Jag blir lika störd varje gång jag ser de som har överfeta små barn, proppar i dem massa godis osv och själva ser anorektiska ut. Låter ungarna äta på McDonalds, chips tex men inte vill äta den typen av föda själva. Just den typen brukar dessutom vara extra benägna att äcklas över vuxna som är tjocka. Jag har aldrig fått ihop den ekvationen. 

Om du är intresserad, kan du läsa att det finns nya rön som tyder på att många blir skadade av virus, som gör att kroppen sedan får lättare att utveckla fetma. Virus, som även kan utlösa diabetes hos små barn. Man ska nog inte tro att vi vet allt, det gör vi inte.

När det handlar om att tjocka människor känner att de inte kan bli omtyckta som de är, så stämmer det ju! Det är helt ok att högt äcklas över vad de stopper i vagnen i mataffären, kommentera deras klädval osv. Så länge normalviktiga inte lägger lika mycket energi på att bete sig som folk, och lära deras ungar att göra detsamma, kommer överviktiga må dåligt pga hur de blir bemötta av andra i samhället.Tro inte att det är så att överviktiga är mindre intelligenta än andra... 

 

Det är väl tvärt om, att det är på hjälp att sluta äta som pengarna skulle läggas enligt TS?

Jag tycker f ö att det är osmakligt med rökare som sitter i rullstol utanför sjukhuset, med syrgastuben i näsan och ett bloss i ena handen. Jag retar mig på folk som gråter ut i tidningen om att de inte får en operation för att de inte slutat röka, och läkaren anser att det är en för stor hälsorisk att operera pga blodcirkulation etc.

Tror dessutom inte att tuggummiutveckling kostar samhället särskilt mycket eftersom det är receptfria hjälpmedel som tillverkarna garanterat tjänar storkovan på... Tycker inte att det går att jämföra öht. Cigaretter klarar man sig utan, mat är ett annat sorts beroende som vi inte kan avstå helt ifrån. Dessutom är rökning ett mer aktivt val att börja med än ett matberoende som nog ofta smyger sig på mer obemärkt.

Ja, det är lika illa det... det är att göra sina barn en stor otjänst att inte ge dem en hälsosam syn på mat och bra grundförutsättningar till ett fortsatt hälsosamt liv.

Det finns säkert en massa anledningar till fetma som vi inte vet om. Men jag tror knappast att det är viruset som gör att vi aktivt väljer plusmeny med pommes frites istället för sallad till maten. Däremot gör det säkert att man lättare lägger på sig det fett man får i sig.

Det är så vanligt att folk äcklas eller störs av hur andra människor lever sina liv. Vare sig det handlar om mat, motion, cigg, eller sprit. Men vad har vi för rätt att tro att vi har rätt att fördöma andra? Eller jo, rökare kan man ha åsikter om, eftersom deras rökande gör oss andra sjuka. Men det andra?

Sedan måste jag göra en sak klar för er som inte vet:

Om man har sjukdom i ämnesomsättningen, gör inte läkemedel att man blir "frisk" igen. Alltså, tex den som har underproduktion i sköldkörteln är ofta tjock, men trots medicinering går man sedan inte ned i vikt igen. Vad ni än tror! För övrigt är det enorm skillnad på att tro saker och att veta.  

Uppenbarligen är det så det kan gå till!

Jag lever ett underbart liv som jag aldrig skulle byta ut, aldrig. Men jag trodde faktiskt att folk har åsikter, fick ha åsikter.  Oavsett vad man har för åsikter så betyder det väl ändå inte att man måste gå till en psykolog för att man stör sig på en sak som är ganska stor?

Sedan vet jag inte hur du har uppfattat mina inlägg men jag själv har aldrig skrivit om det här ämnet på Familjeliv, bara läst. 

Men du verkar veta ganska mycket så du får gärna förklara hur det går till och hur det gått till med min väninna. Hur du kan veta att hon har gjort allt för att försöka gå ner i vikt? Varsågod!

Ts, det är enkelt att se din missunnsamhet i det du skriver! Och det är faktiskt din sak att se till att hon har gjort tillräckligt mycket för att få den där operationen beviljad! Vad du än tror om den saken. Har du alltid lika stort kontrollbehov?

Nä, mig lurar du inte. Om man hakar upp sig på en bagatell på det sättet, är man inte ärlig mot sig själv, om man säger att man är nöjd med sitt liv. Den som är glad och nöjd, stör sig inte på hur andra har det. Så enkelt är det!
Jag tycker synd om dig!