Lillasyster 18 år och gravid...

Jag var 18år när jag och min (numera man) nyblivna sambo (han var 20år) fick reda på att vi väntade barn. Det var samma helg som vi flyttade in i vår lilla 1:a och vi hade bara varit ett par i 6 månader. Han var arbetslös och jag gick gymnasiet. Vi var otroligt nervösa över att berätta för våra familjer och vänner och inför hela saken.

Jag förstår din oro över din systers situation. Att få barn, speciellt i unga år, är ingen dans på rosor. Det är ett stort beslut och något man verkligen ska tänka över noga, absolut. Jag tycker dock inte att du ska göra något annat än att stötta din syster i denna situationen. Hon får nog höra både ett och annat av många och behöver inte höra något av dig. Finns där, svara på hennes frågor så ärligt du kan, men överös henne inte med dina tankar och åsikter. Det är förmodligen det sista hon behöver just nu.

Vår dotter föddes, med ett hjärtfel, och vår värld vändes upp och ner. Vi har nu, när det snart är 5år sedan vår dotter föddes, lärt oss att livet är orättvist, jobbigt, svårt och helt underbart. Man måste våga släppa ibland och bara hålla tummarna och flyta med. Vi bor numera i en 3:a, min man har haft fast anställning i 5år och jag pluggar äntligen på Vux efter att ha varit hemma flera år med vår sjuka dotter. Saker och ting löser sig, det går framåt och din syster kommer nu under några månader hinna förbereda sig för vad som komma skall.

Ni ska verkligen se till att ni inte försöker putta henne i någon riktning i detta. Det kan verkligen leda till att ni förlorar hennes förtroende och det tvivlar jag på att ni vill. Självklart kan du berätta för henne om din abort och hon kanske kan förstå att du kan sätta dig in i hennes situation bättre då. Försök dock att berätta det så neutralt du kan. Bara för att det var rätt beslut för sig, betyder det inte att det är rätt beslut för henne.

Är det så att hon vill göra abort, så stötta henne i det såklart. Precis som ni ska stötta henne om hon väljer att behålla barnet. I denna situationen kan hon inte välja fel, så länge det är ett genomtänkt beslut som är hennes eget.

För det första så vet jag att det är svårt att inte vilja "välja" åt någon annan - men jag vet också, first hand, att det är jobbigt att välja när man vet att familjen önskar att man hade gjort tvärtom och det gör valet fan så mycket svårare. Oavsett vad man har valt.

Jag var 16 när det hände och i mitt fall var det tvärtom. Och det hade varit mycket lättare om jag hade haft min familj på min sida. Men jag har inte ångrat mig en enda gång, jag vet att jag valde det som var bäst för mig och barnet. Och jag har inte sett det som ett barn en enda gång.

Var inne och tittade på abortnej.se idag och inte ens då tänkte jag på det som en bebis som faktiskt hade ett liv. Och jag brukar vara väldigt känslig när det gäller sånt annars.

I alla fall så tror jag att den främsta anledningen till att jag valde som jag gjorde var att min dåvarande pojkvän tryckte på det - men idag är jag ganska tacksam för det. Men jag tycker ändå att det var fel av honom.

Så basicly håller jag väl med Pinkgrape att ska du berätta får du vara fruktansvärt opartisk - för annars finns det risk för att hon blir arg på dig i ett senare skede.

Jag håller med de övriga. Var försiktig, så att din syster inte knäner att du skuldbelägger din syster, på något sätt. Jag fick mitt första barn när jag var arton år, och dagen efter min 21-årsdag blev jag mamma till mitt tredje barn. Jag har aldrig ångrat mina barn. Jag och barnens pappa ville ha barn, hade vetat att vi ville gifta oss, i flera år då redan. Det är så det är, för någon är det rätt att behålla barnet, för en annan är det inte det. Det bästa man kan göra, är nog att lyssna, hellre än komma med goda råd. Ingen annan än din syster och hennes kille kan ju egentligen veta vad som är bäst för dem. Om de känner att de har omgivningens förtroende, att ni tror på att de kan fatta ett klokt beslut, oavsett vad detta beslut blir, kan de få tänka och känna efter i lugn och ro. Och sedan bestämma hur just de ska göra.

Jag tycker du verkar vara en toppen syster som verkligen bryr dig om henne och vill hennes bästa.

Min personliga åsikt är att jag tror det kan hjälpa henne att veta vad du har gått igenom, att du vet vad du pratar om när du namner abort. För med tanke på hennes problematik kan man ju inte sticka huvudet i sanden och låtsas som att allt ska gå bra, för att det har gjort det för andra unga tjejer som blivit gravida tidigt.

Sen andra sidan med tanke på hennes problematik hur skulle hon reagera på en abort, hur skulle hon må av det skulle hon klara av att fortsätta med det har har påbörjat?

Du kan inte göra så mycket annat än att finnas där och lyssna och stötta vad hon än beslutar sig för. Äter hon mediciner? Om hon gör det hur påverkar de ett foster det är ju något hon måste tänka på också.

Paret behöver familjens stöd nu för att kunna fatta det beslutet som är rätt för dom två inte vad som är rätt för någon annan. Men det syns på din TS att du tycker redan.

Försök att inte låta era tankar lysa igenom. Att puffa henne aldrig så lite åt en abort är inte rätt. Det kan leda till hemska saker i framtiden. Tänk om hon ångrar sig eller aldrig kan få ett barn i framtiden och känner att hon blev pushad av er.

Jag har själv gjort en abort och nu när jag (tack och lov) på äldre dar fått barn så förstår jag vidden av vad jag gjorde. Jag valde bort det underbaraste man kan få pga oviktiga saker som tidpunkt, jobb, lämplighet. Det var inte planerat, men jag anser att det var fel att döda ett friskt blivande barn.

Jag har vänner i min närhet som blev väldigt unga mödrar (även yngre än 18) och de ångrar sig inte även om de emellanåt har fått kämpa mer än när man är etablerad.

Mitt råd är att gratulera henne och tänk på den lilla person som faktiskt är ditt syskonbarn som har chansen att få finnas till. 

Klokt rent. Det bör man göra. Man vet aldrig va framtiden håller och livet är fult med överraskningar.

Houdini (och generellt): Tack, det är precis så jag tänker. Jag har faktiskt extremt svårt att se att hon kommer fatta ett genomtänkt beslut helt baserat på egna åsikter och erfarenheter i denna fråga. Varför skulle hon? Hon har inget som helst konsekvenstänk, alls... delvis pga sitt handikapp (adhd) och delvis pga att hon blivit curlad hela sitt liv. Mamma har inte löst problemen åt henne, men sett till att hon landat alldeles för mjukt efteråt.

Rätt var det är drar hon utomlands på en sista minuten med en kompis för då har hon sparat ihop nån tusenlapp till resan. Sen väl framme så kommer hon på att hon behöver både kläder och matpengar. Hon har aldrig behövt bära de fulla konsekvenserna av sitt handlande. Hon har aldrig någonsin haft ett jobb. Just nu bor hon med en kompis och får pengar till mat och hyra av mina föräldrar utan motprestation.

Hon äter mediciner mot depression just nu, för tillfället inget emot sin adhd. Jag tror hon skulle klara av det känslomässiga kring det även om hon säkert skulle ta det hårt till att börja med. Dessvärre så är hon en person som tänker lite för mycket, och tycker att det här är nåt sorts tecken. Å andra sidan har jag extremt svårt att se hur hon ska klara att ha ett barn också. När hon har tröttnat på sina djur så har hon dumpat dem hos mamma (som inte säger mycket), hon har extremt kort tålamod, kan inte planera för något, tar inga initiativ och "vill" inget.

Ångrar mig: Självklart kommer jag inte pusha henne åt något håll. Det är helt och hållet hennes beslut, och jag är noga med att inte skuldbelägga henne. Däremot så har jag fruktansvärt svårt att förstå att man bara ska stå bredvid och vara glad. Det hjälper inte henne att se nyanserat på saken om alla bara tycker att det är en bra idé, det kanske tvärt om får henne att tro att det är fel att tycka något annat.

Hon har alltid sökt råd och stöd hos mig tidigare och velat veta vad jag tycker om saker och ting, och det är verkligen inte alltid hon hållt med eller följt mina råd. Varför skulle jag göra skillnad på denna situation. Jag har flera nära släktingar som fått barn 18-20, och jag tyckte verkligen inte det var en bra idé. Men det var inte min ensak, de var inte min närmsta familj, och då är det bara att gratulera och hålla god min.

Självklart ångrar man inte ett barn som fötts, och det eventuella barnet kommer bli oerhört älskat. Däremot så handlar det om ganska mkt mer än om "fel tidpunkt". Hon har inga förutsättningar just nu att klara sig på egen hand öht. Killen är en fd missbrukare (igår när vi pratade kom det fram att han inte alls varit ren så länge som han sagt, utan nyligen hade haft ett återfall, så jag räknar honom inte ens som fd missbrukare längre). Han vill dock inte ha hjälp utan säger sig klara sig själv. Båda bor hemma, ingen har jobb.

------

Nej, jag kommer inte vara ett dugg glad eller gratulera innan hon fattat ett beslut. Under den tiden tänker jag försöka hjälpa henne att väga för- och nackdelar mot varandra, att fundera ut hur hon ska lösa sin framtid om hon behåller barnet och se till att hon har verktyg att fatta ett genomtänkt beslut. När beslutet väl är fattat är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. För det kommer behövas en hel del hoppandes för att hon ska klara av det här... jag är inte ett dugg hoppfull och misstänker att det här, precis som allt annat, blir min mammas problem att lösa...

Det här handlar egentligen inte om hennes ålder, utan om hennes person. Hade det varit min andra lillasyster, som dessutom är 17 år och då ett år yngre, hade jag inte varit ett dugg orolig för att hon skulle klara av det. Hon är mogen och kapabel att tänka på konsekvenser och hur hon ska lösa problem. Hon är flitig att jobba och har ett helt anant driv.

Jag har pratat med henne igår, och jag försökte hålla mig ganska mkt borta från frågan behålla/inte behålla (där tror jag inte ens hon behövde fråga vad vi tycker, det är ju ganska självskrivet i vår familj), utan fokuserade mer på att HON måste tänkta på SIG SJÄLV i första hand, oavsett vad hon väljer. Att nu är det bara en geleklump som inte bryr sig om det ena eller det andra, så det ska hon inte ta hänsyn till. Att hon ska behålla barnet om det är vad hon VILL, men inte se det som ett tecken på att dom ska vara ihop, eller att hon nu måste ta sitt "straff" för att hon slarvat. Att hon måste se till sina drömmar och hur hon tänkt sitt liv och utgå därifrån.

Jag delade med mig av mina erfarenheter, och sa att JAG aldrig någonsin ångrat mig, men också att det var mina erfarenheter och inte hennes. Men att det inte är "fult" eller skamligt att göra en abort om hon väljer det, och att alla kan göra misstag eller råka ut för ren och skär otur. Risken att man ångrar sig finns alltid (oavsett vad det gäller), och man kan aldrig veta om det var det enda barn man kunde få. Men man kan inte tänka så heller, man måste alltid fatta beslut efter vad som känns mest rätt i längden.

Och just därför tycker jag det är dumt att stå bredvid och enbart heja på, helt utan nyanser eller andra sätt att se på saken... En del saker kan man faktiskt bestämma över, och att välja att fullfölja en graviditet eller inte är ett sådant beslut. Sedan ska man inte fatta beslut åt andra, och hon är alldeles för envis för att låta någon annan bestämma åt henne.

Jag tycker det är lite tråkigt att du verkligen har NOLL förtroende för din syster och rent krasst ser ner på henne på det där sättet. Du verkar verkligen redan ha bestämt dig för vad som är bäst för henne, utan en tanke på vad hon tycker och känner. Jag blir bara ledsen av att läsa det du skriver. Hoppas att du lyckas hålla det där för dig själv..

Ja, med hennes historia av totala misslyckanden så har jag faktiskt noll förtroende för henne gällande att ta hand om sig själv. Hon kraschar gång på gång pga dåligt fattade beslut där hon inte tänkt igenom saken öht, och sen "ojdå" och så får mamma komma och rädda henne om hon inte ska råka i totalt trubbel. Jag tror säkert hon är kapabel att ta hand om sig egentligen, men hon gör det inte och jag ser inte att hon kommer göra det på länge om hon slipper. Hon är expert på att manipulera vår mamma och får hon inte sin vilja igenom så får hon extrema utbrott. Hon är som en 14-åring till sitt sätt att agera och tänka även om hon har sina ljusa stunder.

Och nej, jag har inte på något sätt lagt fram det på ett sådant sätt att jag inte tror hon skulle klara av att ta hand om ett barn eller sig själv. Vi pratade dock om att som mamma så har man det fulla ansvaret för sitt barn och att man inte kan låta sin egen mamma lösa problemen åt en, och det hade hon många bra åsikter om, och jag tror inte ens hon tänkt på det.

Jag tror inte hon kommer fixa det på ett par år framöver, tyvärr, men vi pratade länge igår och jag peppade henne verkligen att fundera över sitt liv, för det tror jag inte hon någonsin har gjort. Hon lever för dagen och har inte en tanke på morgondagen.

Och nej, jag vet verkligen inte vad som är bäst för henne. Självklart är det hennes beslut, och när hon har fattat ett beslut så finns vi där för henne hela vägen.