Varför måste man bjuda respektive?

Ja, varje person känner ju sina gäster bäst. Problemet är väl kanske det att i ett stort sällskap finns både de som strängt måste hålla på etikettreglerna och de som tycker att etikett enbart är trams. Vilket det många gånger är, i mina ögon. Så man kommer ju alltid att kliva någon på tårna.
När det gäller bordsplacering så tycker jag att det bästa är att sitta bredvid några som man känner och så några nya. Jag kan tycka att det skulle vara lite trist att hamna bredvid de personer som jag umgås med i vanliga fall. Jag är inte den typen som minglar runt och pratar med folk sådär spontant utan mer när jag blir "tvingad" (letar efter något bättre ord men hittar det inte).

Då ber jag om ursäkt om det uppfattades så! I text är det lätt hänt med sådana missförstånd tyvärr....

Vi var – tills vi gifte oss nyligen – ett förlovat par som inte bodde tillsammans (alltså inte i samma lägenhet, vi gästade såklart varandras...). Vi blev en aning besvikna när vi var bröllopsgäster i våras och inte placerades ihop... Det brudparet hade en relativt otraditionell bordsplacering, och det blev förstås väldigt trevligt ändå. Annars placerades vi alltid ihop på middagar, så folk verkar hålla rätt hårt på att låta nyförlovade sitta ihop.

Inför vår egen bröllopsmiddag diskuterade vi var gränsen skulle gå, och kom fram till att de som varit förlovade eller ihop i upp till sisådär drygt 1 år sådär fick sitta ihop – medan de som varit förlovade/samboende längre räknades som gifta i detta sammanhang.
Det gällde visst bara ett enda par av gästerna; de hade bara varit ihop några månader – och eftersom han är utlänning och inte kände en kotte passade det extra bra att han fick sitta med henne. (Vi hade förvisso många utländska ”medföljande” respektive, och de flesta klarade sig såklart finemang utan sin respektive precis bredvid. Men vi försökte tänka på placeringarna, så att t ex fransktalande satt nära varandra.)

Fast det där fungerar ju inte rent praktiskt längre... jag vet flera tonåringar som förlovar sig efter två veckor ihop, och jag vet många som varit ihop i 8-10 år och har barn ihop men som inte är förlovade. Är då tonåringarnas förlovning mer värd än det långa förhållandet?

Det där kommer ju från gamla tider när man helt enkelt inte var etablerade förrän man var förlovade. Man var inte ihop i flera år och skaffade barn ihop innan man var gifta. Jag tycker gränsen generellt sett går vid om man är sambos eller inte. Är man sambos är det ett etablerat förhållande, oavsett längd på förhållandet. Självklart finns det etablerade par som inte är sambos, och där får man ju känna på sig ändå om man ska räkna det som etablerat.

Det låter ju som ett mer modernt anpassat sätt att tänka, än att utgå stenhårt från vilka ringar som sitter på fingrarna...

Ja, jag tror att det är en ganska bra allmän regel. Alltså:

Par (ihop, förlovade, samboende) som varit etablerat i upp till cirka ett år = placeras ihop på en formell middagssittning, som ”förlovade”
Par (dito) som varit etablerat minst ett år, eller som är gifta trots kortare tid = placeras på skilda platser, som ”gifta”

Sedan kan man förstås göra på andra vis som det passar, men detta tror vi är en tumregel som fungerar för de flesta tillställningar och oavsett gästernas sexuella läggning!

Jag håller helt med. Jag var lika förvånad varje gång (när vi var förlovade) att vi plötsligt placerades ihop - i min värld hade vi ju bott ihop i flera år och den där ringen gjorde ingen stor skillnad, utåt sett.

 

Par som inte är förlovade försökte ändå vi sätta vid samma bord, men inte som bordskavaljerer. Jag och min man hamnade mitt emot varandra på ett bröllop och det var uppskattat.

Fast i johannaz kretsar som är liknande mina så funkar det nog ganska bra ;)

Då antar jag att ni rör er i kretsar där många är väldigt religiösa och därmed gifter sig yngre och snabbare än de flesta gör. Eftersom de majoriteten av oss inte lever på det viset så står jag fast vid att det är ett omordernt och ganska dåligt sätt att resonera, det är ganska länge sedan det var så det fungerade för den stora massan.

Om det funkar för er så är det ju en annan sak, men då får man ju också räkna med missförstånd eller andra slutsatser (liksom mina) när man utesluter bakgrunden till varför det är ett bra sätt för er. Självklart behöver man inte förklara sig varje gång, men då får man som sagt räkna med att bli misstolkad eftersom de flesta normalt sett utgår från sig själv och vad som är norm.

Alltså, sa bara varför det var så för henne, jag fattar väl också att det inte funkar för alla :) För henne var det nog inget dåligt sätt att resonera :)

Nu har jag inte läst hela tråden och jag tänkte hoppa in och svara på ts. 

Jag skulle självfallet bjuda med  vår väns  pojk-flickvän,sambo, fästman/mö,make/maka på bröllopet. Jag skulle bli våldigt sårad ifall jag bjöds till ett bröllop men inte min fästman, skulle nog inte gå.  Det samma gäller min man. Jag kan dock förstå ifall det känns lite skumt att bjuda in folka man aldrig träffat förr men det finns alltdi rum för att träffa nya vänner. 

Angående bordsplaceringen som  verkas disskuteras nu så kommer vi att enbart placera förlovade par ihop, tycker det är en fin sed. Det är stor skillnad på att vara sambo och förlovad och ännu större att vara gift, jag likställer det inte med att vara sambos som många här verkar göra. Men vi kommer nog att placera alla par vid samma bord, så de fortfarande kan tala med varandra.  

Precis, man kan ju sätta dem mitt emot eller så så att de inte behöver känna sig helt utlämnade om de inte känner någon :)

Fin sed kanske, men omodern för de allra flesta... som i mitt exempel ovan (inlägg nr 64). Ett 16-årigt par som förlovat sig efter tre veckor tillsammans ska alltså anses "seriösare" än ett par som varit ihop i 10 år och har barn ihop, men som inte är förlovade? För det är ju det man gör när man placerar efter vilken "förlovningsstatus" man har, man värderar vilket som är mer "seriöst" än det andra.

Tycker absolut inte det är stor skillnad på sambo och att vara förlovad. Det finns inget juridiskt bindande i det, och man kan vara förlovad i hundra år utan att det spelar någon roll. Tycker däremot som du att det iofs är stor skilnad på att vara sambo och gift, men det har ju också en stor juridisk innebörd som gör att det är ett större steg att gifta sig.

Förr var man ju inte ihop "på riktigt" och sågs inte som ett etablerat par om man inte var allra minst förlovade. Man förlovade sig också efter mycket kortare tid än nu och gifte sig normalt sett inom ca 1 år. Om man nu ska gå efter gamla seder..

Vi hade bara honörsbordet traditionellt, resterande bordsplacering gjorde vi helt efter eget tycke och smak.
Då vi själva uppskattar att ha varandra nära på liknande fester pga "blyghet" så placerade vi alla par mitt emot varandra, och de som inte var del i ett par bredvid eller mitt emot någon annan som de kände. I övrigt försökte vi blanda så att det satt någon mer de kände nära och resten nya personer som vi trodde att de skulle komma bra överens med. Fick massor av beröm för just bordsplaceringen efteråt :)

jag skulle ställa mig väldigt kluven till ifall jag hade ett nyförlovat pår på 16 år, är de förlovade på allvar eller kör de en liten låtsas förlovning?  Däremot ifall jag hade ett par som var 18-19 år och nyförlovade med planer på att gifta sig så "värderar" jag dem lite högre än ett sambopar som varit tillsammans i massa år, ( kan tillägga att jag och mig blivande har varit tillsammans i snart 12 år och förlovade i ca ett).

Sen ifall samboparet har barn ihop eller inte (ber om ursäkt ifall jag trampar någon på tårna, det är inte meningen) spelar inte nån roll de har ju fortfarande inte valt att spendera resten av livet tillsammans. Vad jag försöker säga på något bra sätt är att jag inte väger in barn i detta utan mer förhållandet mellan paret, om det är någon som förstår vad jag menar.  

Ni slipper värdera folks seriositet hit och dit om ni kör på den tumregel jag föreslog ovan:

-- par som bara varit tillsammans/förlovade/samboende upp till ett år eller så sätter ni ihop, oavsett ålder och sexuell läggning

– par som varit ihop längre delar ni på

Sedan kan det naturligtvis finnas varianter, t ex ett ungt par som varit ihop i flera år och som först nyligen förlovat sig/flyttat ihop. De kanske bör placeras ihop såsom ”förlovade”.

Nu umgås jag i och för sig inte med några 16-åringar som förlovat sig. I vår släkt har det aldrig ens varit aktuellt att ta med en flick- eller pojkvän vid högtidliga tillfällen om man är så pass ung.

Sedan ser jag det inte alls som omodernt och heller inte som att man värderar förlovningen som mer seriös än ett långvarigt sambopar med barn. Gifta par, som ändå får räknas som den mest "seriösa" formen av parrelation, delas ju också på vid traditionell bordssittning. De placeras ju på samma sätt som sambos. Så jag ser det snarare som etikettregel och tradition, inte en värdering av förhållandet.