Tips på hur man kan bli gravid?

Det här med att lägga upp rumpan högt och benen i vädret-förr skulle man det, även enligt fertilitetsklinikernas läkare, men som en sköterska sa till mig i höstas : " Vi har lämnat det bakom oss och slutat ge det rådet, efterom vi insett att folk blir lika gravida-eller inte-ändå. Precis som man kan leva som vanligt ävven efter att ha fått ett embryo insatt i livmodern-det kan inte ramla ut, fast det känns så... Men vad jag ville ha sagt var, att ibland sitter saker i bakhuvudet som info för att den faktiskt varit "sanning" någon gång.

Man får ju hoppas att vi glömt "sanningen" som vetenskapsmän och läkare hade, då de sa att om kivnnor tänkte för mycket, dvs arbetade med intelligenskrävande saker, skulle de tappa fertiliteten, eftersom all kvinnans kraft utgick från livmodern.

Tack för alla svar vi fått :)

Det glädjer mig att folk tar sig tid och svarar på denna tråd.
Roligt att få lite olika tips.
Det känns också välidgt skönt att bara få 'snacka' av sig lite.

Jag vill förtydliga att jag inte 'gråter' ut för att vi inte blivit gravida än, vi har precis börjat. Jag vill också förtydliga att jag är fullt medveten om att det kan ta upp till 1 år eller längre att bli gravid.
Jag ville bara ha råd på vad jag kunde göra för att förbättra chanserna till att bli gravid, då vi kämpat en tid innan för några år sedan med att bli gravida vilket resulterade i missfall tack vare en bilolycka, då lade vi det på sidan och skyddade oss men nu när vi precis gift oss så har vi börjat ta upp barnaverkstaden igen :)

Jag vet att en graviditet kommer när den kommer och att man egentligen inte kan skynda fram något men man kan ändå ha en stark längtan inom sig även om man får hålla sig till tåls :) Hur som haver så vill jag säga att alla som längtar efter barn har rätten att utrycka den iallafall och be om råd, jag har bett er om råd precis som jag gjort till mina tjejkompisar, systrar och min mamma. För mig kändes det skönt att få olika råd ur olika synvinklar.

Men åter igen TACK för att ni har tagit er tid att svara och ge råd i denna tråd. Det värmer massor :)
Tack tack tack!

Hoppas även denna tråd uppmuntrar, stöttar, ger råd, ger tips, ger lugn till er andra som också längtar efter att bli förälder :)

Det är lustigt vad våra bekväma liv gör med oss. De flesta av oss som hänger här är så vana vid att få som vi vill att det är svårt att acceptera att detta med att få barn inte är någon självklarhet och något man kan styra exakt som man vill. Livets lotteri blir sällan så tydligt som i denna fråga.

Har du haft turen att få jobba med det du vill? Grattis!
Träffat ditt livs kärlek? Bara där är man mer lyckligt lottad än de flesta.
Sluppit svåra sorger och sjukdomsbesked i familjen? Ja då är det verkligen läge att vara extra tacksam.

Jag blir ofta anklagad för att vara pessimist, men jag ser mig hellre som en realist. Jag njuter extra mycket när allt går som jag hoppats, eftersom det finns så mycket som kan gå snett. På vår bröllopsdag var jag bara överlycklig att allt gick enligt planerna och att alla var friska och närvarande. Visst, det kan anses onödigt att måla fan på väggen och oroa sig över att någon ska bli sjuk eller råka ut för en bilolycka. Men samtidigt blir man lätt som en fjäder och totalt överlycklig när allt är som det ska.

Det blir lätt problem när man är fast övertygad om att man alltid ska få sin vilja igenom till punkt och pricka. När brudbuketten kommer är blommorna i fel nyans, solisten sjunger inte tillräckligt rent i kyrkan, talen under middagen är för långa och tråkiga, etc etc. Vem tror ni var gladast på sitt bröllop, jag med min "pessimism" eller personen som alltid är övertygad om att blir preciiiiiiiis som hon vill?

Samma resonemang gäller för detta med barn. Jag har ätit p-piller utan avbrott i femton år, jag har opererats för cellförändringar och jag är 31 år gammal. MEN jag träffade min man för bara tre år sedan och först nu är vi redo att bli föräldrar. VI är mycket väl medvetna om att det kan bli tufft, men samtidigt har vi precis samma chans som alla andra att bli gravida direkt. Vem vet, vår  hälsosamma livsstil utan tobak och med ytterst små mängder alkohol kanske väger upp nackdelarna jag nämnde nyss?

Acceptera att sånt här tar tid och njut av livet under tiden. Precis som Passionsblomman skriver så känns det fruktansvärt onödigt att de som precis börjat försöka ska ta på sig en massa lidande. Man får gå in i denna process med öppna ögon och vara realist, "nu försöker vi i ett år och sedan kollar vi upp det".

Alla vet ju att det tar tid, hur kan man då vara så naiv att man tror att just i VÅRT fall kommer det fixa sig direkt? Det är ungefär lika naivt som att tro att förlossningen sker EXAKT det datum den är beräknad till, eller att alla bebisar sover 20 timmar per dygn.

Bilingemtoden! Superbra o gratis!

TS, vad tråkigt att höra om ditt missfall!

Jag känner att jag var lite i gasen när jag skrev sist och vill lite lugnare säga:

Det är klart att du ska uttrycka din längtan och det är inget konstigt att du väntar ivrigt på det där plusset. Det jag själv reflekterar mycket över, är hur snabbt många blir oerhört stressade  när de egentligen bara precis lagt preventivmedlen åt sidan. Och då har man liksom passerat det där med ivrig längtan och istället gått in i Kampen, alldeles för tidigt och alldeles i onödan på ett sätt som inte känns som om man har realistisk syn på hur snabbt livet ska servera en Resultat, om du förstår hur jag menar.

Det är som att vi lever i en så snabb tid, med allt som tex internet fört med sig, att vi helt tappat perspektiven på hur lång tid naturen behöver på sig. Inte ens i trädgårdsvärlden får saker växa långsamt längre-vi köper färdigvuxna träd och redan stora växter till våra trädgårdar, för det är Resultat och att kunna visa upp det färdiga som räknas, inte att så, vattna och vårda minnen av den man fick blomskottet/fröna av.

Jag tror att många av oss luras in i en nivå av förväntan -samtidigt som vi egentligen ofta tycker att allt går lite väl snabbt i tillvaron-som vi skulle må bättre av att omvärdera och istället försöka släppa taget, följa med livet i vad som händer och låta saker ha sin gång i sådana processer där något ska växa fram. Som vid en graviditet.

All denna kunskap som sköljer över oss, tillsammans med rena bluffmakerier och dumheter, gör ibland bara allt mer komplicerat. Eller ställer fokuset fel.
Du kommer att upptäcka, att det är ruskigt lätt att man som kvinna hamnar i sitsen där man skuldbelägger sig själv.
Man borde ha ätit si, eller inte ätit så, man borde ha hållit sig varm-are eller inte blivit så varm. Man skulle ha avstått det träningspasset eller tränat mycket mer. Manborde ha sovit bättre och gått ner i vikt. Man borde ha förfört sin man mer ofta, eller inte fullt så ofta. Och man skulle ha gjort det mer i smyg, så han inte anade orsaken och slapp känna press. Man skulle ha prövat akupunkturen, zonterapin och amuletten. Man skulle ha smort med den där salvan och druckit det där théet. Man skulle ha s l a p p n a t  a v mer, och inte tänkt så mycket på det. För annars "låser man sig och hindrar kroppen", man skulle ha köpt det där nya på apoteket och det där sjunde på häsokosten. Det kan ju vara så att det funkar. Och vem vet och då måste man ju ta alla chanser. Man skulle ha köpt fler ägglossningstest-och kanske av det där andra märket den här gången. Man skulle ha legat med rumpan på kudden, inte duschat på ett dygn och man skulle haft multipla orgasmer, för det gör att det lättare tar sig. Har man ju hört.

Jag önskar dig och din man all lycka till i er barnlängtan och hoppas du får bli mamma till precis så många barn som du i hjärtat önskar. Jag fick inte det. Men jag fick ett och han är mitt hjärtas stora glädje, och nu tio år gammal. Han ville väldigt gärna ha ett syskon. Det hjälpte inte att slappna av, och inte med alla de där andra sakerna heller.
Däremot önskar jag att jag hade vetat vilken hjälp som finns att få lite tidigare, så jag inte hunnit bli så gammal innan vi vände oss till vården för "sekundär barnlöshet" Och jag är oerhört glad över att medan vi inte skyddade oss under det år det tog innan sonen blev till, så hade jag inte en tanke på ägglossningar och annat. Jag bara levde med min man och trodde väl att "förr eller senare så blir det nog barn". Med den andra, gräsliga resan i färskt minne, är jag så tacksam att jag inte levde i den stressen den där första gången.
Man ska aldrig ta barn för givet. Men det tjänar heller inget till att få panik eller krångla till allt på ett tidigt stadium.

Herregud vad långt jag skriver hela tiden! Och under tiden hade mrs T redan sagt en hel del av vad jag tänkte. Och jag tänker alltså ganska generellt när jag gör mina reflektioner över vår allmänna inställning och det här med stress och resultat. Det är inte riktat som anklagelser mot dig TS.