Tips på hur man kan bli gravid?

Jag vet precis känslan. Jag och min sambo har haft oskyddat i 1 år nu, och inte blivit med barn. Nu är det inte direkt som så att vi har FÖRSÖKT jättemycket, men man blir ju lite orolig. Jag har dock väldigt oregelbunden mens, så det spelar ju också in.
Men lite tips, försök undvika Alkohol och rökning, om ni inte redan gör det. Båda dessa är ju inte direkt bra för spermierna. Samma med "skräpmat". Ät så nyttigt som möjligt. Är kropparna på topp, så kan det vara lättare! Det var iaf vad gynekologen/barnmorskan sa till mig! :) 

Jag läste att om man har ett BMI på över 25 kan även en liten viktnedgång på cirka 5 % av kroppsvikten förbättra chanserna till ägglossning. (Förutsatt att man har problem med ägglossningen antar jag.)

Det läste jag någonstans på http://se.babycenter.com/ 
 

Alltså jag vill inte låta otrevlig nu men SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA ni sluta säga och tro att man är ofrivilligt barnlös för att man inte "slappnar av"! Det är en myt typ lika dumt som "drick inte hembränt för det är inget kräkmedel i som i spriten från systemet", eller "råttan i pizzan eller vad ni vill... :(

För dom som är ofrivilligt barnlösa så gör det seriöst ASONT när någon ska säga "slappna av" "åk på semester" "tänk inte på det" "jag vet ett par som försökte i 10 år sen adopterade dom och blev gravida"..

Det man kan göra är:
Låt bli att röka
Låt bli att dricka alkohol
Se till att vara normalviktig

Det är ett HÅN mot alla ofrivilligt barnlösa att säga så, vart får man det ifrån? det är bara något folk säger liksom. Det finns inga som helst bevis för att man blir gravid lättare/snabbare för att man "slappnar av"...
Nu har jag fått ur mig det.. :)

Så hoppas jag att alla som läser detta förstår hur ont det gör och hur fel det är..
Skulle ni säga till en cancer sjuk att den ska slappna av så kanske tumören försvinner? 

Jag hoppas att mitt lite skämtsamma inlägg inte uppfattades så, för det var verkligen inte meningen. Då ber jag om ursäkt, jag ville bara skriva att man skulle ha kul tillsammans.

I min omgivning finns många som har och har haft problem med att bli gravida, även vi fick kämpa för att få till vår nummer två så jag vet litegrann vad du talar om. Något "slappna av" hjälper föga, det skadar snarare för då får man på något sätt skrivet på näsan att det är ens eget fel som inte "slappnar av".

Själva gick vi till en fertilitetsklinik efter ett tag och fick lite hjälp på traven. 
 

Jag håller med dig, till viss del. Jag tycker att om man "bara" försökt i två månader, som TS skrev att de hade, så behöver man inte börja oroa sig redan. Det är många som är fullt kapabla att få både ett, två och tre barn på egen hand som inte blir gravid så snabbt. Därför tyckte jag bara att just nu, såhär tidigt, är de inget som de bör lägga ner all sin tid, energi och tanke på.

Jag tänker mer att "slappna" av betyder mer att man inte ska försöka stressa upp sig, stressen kanske leder till ångest, aptitlöshet och sömnbrist och detta är ju aldrig bra.
Slappna av är bra för alla, även dom som inte försöker bli gravida.

TS: kan säga att jag var lika orolig som du, kanske ännu värre.
Själv var jag orolig innan vi försökte,
jag var orolig efter en månad, efter två månader och testade mig flera gånger under en månad.
Tredje månaden blev jag gravid men jag vågade inte heller testa mig. Jag vågade först testa mig hos barnmorskan då mensen gått över tiden rejält, inte ens då trodde jag att jag var gravid utan att mensen bara försvunnit för att det är något fel på mig. Jag var bombsäker på att jag var steril.
Men istället var jag i vecka 7. Jag befann mig i chocktillstånd läääänge efteråt. Jag hade byggt upp en riktig mardröm som jag verkligen trodde var sann på bara den lilla korta tiden. Därför var det så overkligt.

Lycka till och jag säger som alla andra, ett år är normalt, (men jag förstår din oro då jag själv varit det!)

Tack för den, jag håller med. Fast jag förstår på sätt och vis varför folk säger så (det är ju aldrig illa menat) men det gör ont, ont, ont och man blir provocerad och ledsen! Likaså med alla dessa jämförelser folk kommer med hur andra fick barn vid den och den åldern, och?? Vad har det med mig att göra...

Jag har sammanlagt haft oskyddat sex i hopp om en graviditet i över 5 år. Men det var i betydligt  yngre ålder och inget jag vill slänga tillbaka i ansiktet på folk som idag, när jag är 30, har åsikter. De vet inget om mina förutsättningar, inte heller att jag har försökt tidigare i flera förhållanden, det skulle förmodligen bara ha ansetts som oansvarligt.

Nu har jag och sambon bestämt att börja ha oskyddat sex (efter att ha haft skyddat sex, han är nämligen en "ansvarsfull" person), mest för att ha några års fruktlösa försök bakom oss när vi om några år kommer ansöka om adoption. En graviditet till följd av det skulle förstås vara lyckan men det är inget vi räknar med. Men jag följer ändå intresserat den här tråden.

Själa miraklet att man blir gravid och att det utvecklas vidare till en frisk och livskrafig ny och egen individ, finns det faktiskt inga "kvicktips" på. man har sex. Oskyddat och med någon som är fertil. Det behöver inte vara av kärlek. Det behöver inte vara vare sig avslappnat eller ömsesidigt.
Har kvinnan ägglossning precis i den vevan samlaget sker, ja då är risken -eller chansen-att det blir ett befruktat ägg som fäster och så vidare.

Det jag känner när jag läser en sådan hrä trådstart är:

Men snälla rara alla tjejer! Har vi hamnat i en så snabb snurr i tillvaron att vi, trots att vi rent vetenskapligt vet mer än någonsin, inte fattar hur stort det faktiskt är och hur mycket som ska stämma för att det ens under optimala omständigheter ska bli ett barn?! Jag har den allra djupaste respekt för den stress som nästan kan lamslå en när man förgäves får längta och tiden bara går, jag vet hur den känns. Men man kan bara inte göra så mot sig själv att man låter sig drabbas av den innan man knappt har prövat! Herregud! TS, du har hunnit ha TVÅ ägglossningar. TVÅ små ägg som inget av dem fäste i din livmoder. DET ÄR INTE MYCKET OCH LÄNGE! Alldeles oavsett hur mycket ni gökat uder de två månaderna. Man lossar ändå bara ett ägg per månad, normalt. En månad-en liten liten chans. Det bara är så. Det tar tid. Låt BLI att göra ett problem av saken innan det är det! Jag lovar dig, att när tiden sprungit iväg och blivit till år, och det inte funkat. Då kommer ni att få lida alla helvetes kval och uppleva hur totalt överjävligt det kan vara att snurra i barnkarusellen, när man måste koppla in vården och sex plötsligt slutat handla om åtrå och glädje.

Om du har en oregelbunden cykel, kan det vara en god idé att försöka få koll på om och när du har ÄL (ägglossning) Annars-och det är vad jag hittills tolkat att alla andra försöker säga också-så har du och din partner garanterat mest ut av att du ägnar dig mer åt det regelbundna och -förhoppningsvis fortfarande roliga-sexlivet, än att försöka hitta på sätt, knep och hjälpmedel. Jag är annars oerhört less på "slappna av"-mantrat man möter som ofrivilligt barnlös. Men här läser jag det inte så än. Det kommer säkert...
Visst, käka folsyra, att allmänt leva hälsosamt och ta itu med saker som grav övervikt, osunda alkoholvanor, rökning och annat sådant skit, är ju självklart vettigt om man vill bli mamma. Och det där med Ipren stämmer också. Ät inte det om du vill bli gravid.

Om ni sedan försökt ett år eller mer utan resultat-upp till ett år är inte krisartat utan normalt, observera det!-så sök hjälp och få utrett vad som är problemet. Då ska både man och kvinna kollas upp och utifrån det gör man en plan för hur man kan gå vidare. Var just nu bara glad att ni inte ens är i närheten av det än!!!

Jag är kanske stingslig när det gäller det här ämnet, men jag tycker inte att den som just börjat prata om barn, har anledning att ta på sig något lidande på ett bra tag. Visst fattar jag att man blir besviken vid mens, men man måste ju för tusan vara lite rimlig i sina förvätningar inför livet. Det blir helt galet annars. Förväntan ställt i förhållande till själva möjligheten-nämligen "inom ett år är det möjligt att just vi två kommer att få veta att vi väntar barn tillsammans" är mitt bästa tips. då kan det här bli ett spännande och förvantansfullt år, istället för ett hispigt jagande.

Jag vet att du skrev "vetenskapliga och oventenskapliga" tips. Det är bara det att jag hört många som på dödligt allvar tror att man måste ligga på rygg i 5-10 minuter efteråt, fastän de känner sig löjliga. Blir man gravid så blir man det oavsett om man ligger kvar länge eller inte. Så det jag tänkte var att lyfta fram att det inte finns nån vetenskap bakom just det rådet, bara för säkerhets skull. Trots att jag uttrycker mig lite klumpigt ibland.

& TS, du har fått massa bra råd och tankar här i tråden.  Önskar er all lycka!