Familjen anti =(

TS, din mamma är nog bara orolig för din skull, det är trots allt ovanligt att man hittar rätt så fort och du har ju haft en del jobbiga erfarenheter. Kanske vågar hon inte glädjas ännu?
Om hon engagerar sig för mycket och du börjar tveka så blir ju hennes engagemang till en viss press på dig att "härda ut".

Man vill sällan göra andra besvikna, det är svårt att ställa in ett bröllop, kanske vill hon hålla alla dörrar öppna för dig?

Ingen kan säga om ert förhållande kommer att funka eller ej.

Jag har själv varit gift tidigare. Den gången var jag ung och i efterhand kan jag se att jag kände en viss press att genomföra allt. Hade jag varit mer mogen hade jag satt stopp för bröllopet. Ironiskt nog var vi aldrig så lyckliga som när vi planerade bröllopet tillsammans. Det var ett gemensamt projekt och vi hade roligt. Efteråt så tog allt snabbt slut tyvärr. 
Den man jag är gift med nu var rätt på en gång, det var en helt annan känsla och vi hade kunnat gifta oss direkt om det varit så, fast nu väntade vi av praktiska orsaker.

Jag känner igen mig i det där med att vilja ha barn innan en viss ålder. Första hade jag före 30 sedan ändrade jag till före 35 och till min stora lycka fick jag ett barn vid 36. Det blir inte alltid som vi tänkt oss, men det blir ofta rätt bra ändå tillslut.

Lycka till med allt och prata lite lugnt med din mamma. Säg att det är OK att vara glad, bättre att glädjas medan man kan än att ta ut olyckor i förskott.
 

Alltså,,, att ironisera och kalla någon för fjortis och omogen är inte till nån som helst hjälp här och totalt meningslöst!

TS: Erfarenheten och statistisken tyder på att ert upplägg inte har nån bra prognos, tyvärr. De flesta förhållanden där man rusar på, flyttar ihop, gifter sig, skaffar barn m.m. håller inte i längden. Var sak behöver sin tid liksom och det brukar oftast sluta med att man en dag vaknar upp och upptäcker att man inte alls funkar ihop med sin partner. "Kärleken är blind", heter det,,, men det är snarare förälskelsen som är det. Först när den är över vet man vart åt det lutar. Antingen fördjupas den till äkta kärlek eller också blir det platt fall. Det är därför inte att rekommendera att fatta så stora beslut som giftemål och barn förrän man varit ihop ett bra tag.

MEN, det finns förstås undantag,,, det gör det alltid. Och det är bara att hoppas att ni är ett sådant!

Fast jag oroar mig mest över det faktum att det verkar vara för att få barn  hon ska gifta sig om ett år  och det känns inte rätt.  Man ska ju  tänka med hjärtat  och inte skrevet när det kommer till giftemål.

Ja, jag vet att vi var snabba men som sagt vi har varit kära i varandra i 4 år nu och vi har stött på motgångar som skulle knäckt de flesta paren  men det gjorde  det inte  och när vi till slut bestämde oss att  satsa så blev det inte lättare med det har varit värt allt.

Som exempel , mitt ex  checkad ur  hans och mitt förhållande  när bara en av de saker som hänt mig och min man hände.

Så innan det finns motgångar så vet man inte vad man har vid sin sida.
 

Ja, vad säger man, mammor! Min egen kära mamma kan var rätt plump ibland också, förut när jag hade sämre självförtroende tog jag åt mig och blev ledsen, nu river jag ifrån eller struntar i det.

Jag vet att min mamma vill mig väl, hon skulle dö för mig, och både hon och pappa har alltid varit duktiga på att låta mig pröva mina egna vingar, men ibland tror jag att hon ändå försöker hålla mig lite i koppel. Hon vill påpeka alla risker och måla upp värsta senariot, för att jag inte ska bli besviken, ledsen, sårad. Det är jobbigt, men jag vet att hon gör det ur kärlek, och jag brukar försöka tänka på det när hon plumpar till det.

Har du  någon gång talat om för din mamma hur mycket din man betyder för dig? Har du någon gång talat om för henne hur snäll han är mot dig och hur bra han får dig att må? Ofta är vi duktiga på att tala om negativa saker, speciellt för kompisar, vi diskuterar alla dumheter som våra män gör men vi glömmer tala om när det gör något fint.
Jag har, vid flera olika tillfällen, tagit tillfället i akt att berätta för min mamma hur fin min man är mot mig, hur trygg han får mig att känna mig och hur stort det är för mig att få dela resten av mitt liv med honom, just för att min mamma ska veta, vara trygg i det. Jag vill att hon ska veta att det här steget, äktenskap, har jag tagit efter mycket överläggande och jag går in i det med öppna ögon. Jag vet att det kan leda till skilsmässa men min intention är att detta är för livet.

Försök göra det samma med din mamma! Jag tror att hon är orolig, inte missundsam eller blasé.

Lycka till!

Under många år hade jag och min m2b stora ekonomiska problem men vi gav aldrig upp utan kämpade oss ur det, tillsammans. Men trots allt så ser vår (hans) familj på oss som de som aldrig har pengar, även om vi idag har det riktigt bra, skulder är betalda och vi har INGA lån!!! Men deras synsätt finns kvar.

Så när vi berättade att vi skulle gifta oss OCH att det skulle bli ett bröllop där vi bjöd på mat och alkohol så himlade alla med ögonen. Hur skulle sådana som VI ha råd med något sådant? Ingen trodde det skulle bli av, de tyckte t.o.m att vi var dumma som inte köpte hus först! Att vi ville prioritera detta kunde de inte förstå. Min familj stöttade oss från början och grät av lycka och tyckte det skulle bli helt underbart.

Nu däremot är det annat ljud i skällan från neggarnas sida. De har sett att vi UTAN ATT TA LÅN ELLER AVBETALNINGAR kunnat ordna allt OCH att vi veckan innan bröllopet hämtar en sprillans ny soffa, betald och klar! Vi köpte ny bil- kontant, för några månader sedan, mitt i bröllopsplaneringen. Vi köpte nyss ny kaffemaskin med kapslar... Ja, vi har råd, och att vi ändå har råd att låta spontaniteten styra och åka till Liseberg, havet, djurpark mm, det får dem att bli gröna av avund istället. Nu är de avundsjuka för att sådana som vi HAR råd. Men det är något VI själva skapat!

Så detta med neggande och kommentarer "Vi får väl se om det blir av" har jag också fått. Dock har vi varit ett par i 13 år drygt så det är inte av samma anledning som du.

Jag känner dock att det är sååå roligt att visa alla att JA, det BLEV av!!! Eller BLIR, är fyra veckor och tre dagar kvar... Nervöööst!