Familjen anti =(

Visst kan vissa inlägg vara åt det elaka hållet...men alla som inte håller med dig är elaka! Din mamma menar säkert väl o är orolig för dig när hon tjatar om samma saker... 4 månader är en kort tid även om man har bott tillsammans i 3 månader, man är fortfarande förälskad o lever i ett rosa skimmer:) Det tar ett tag att lära känna en person på djupet o man behöver vara m om lite på resan tillsammans. Många reagerar på ditt resonemang kring att du vill ha barn innan en viss ålder o ingen oäkting. Kan tyckas som ett märkligt resonemang. Det låter som om ni stressar fram m datum som mål... Det är toppen att ni redan har diskuterat giftemål o barn. Men du får nog ha förståelse för att din mamma reagerar speciellt m din bakgrund... Du skriver själv att hon har ju träffat din blivande några gånger. De kanske krävs mer än några gånger för att hon ska känna sig trygg med att ni ska gifta er. Alla e vi olika o väljer olika val i livet o allt passar inte alla o de finns alltid undantag som bekräftar reglerna. Men 4 månader är en kort tid... Ibland lurar man sig själv att tro att allt e bättre än vad de e för att man vill så gärna. Jag önskar dig all lycka till! Jag kanske e en surmule...

NEJDÅ  du är ingen surmule, du skriver ett inlägg med respekt till oss, vilket vi blir glada för.

Min blivande och jag träffades på nätet.
Efter en veckas telefonkontakt träffades vi på riktigt. Det hade sagt klick flera gånger om innan vi ens hade träffat varann på riktigt.

"- Om det känns i mig när vi träffas på riktigt, som det känns nu. Då ska du bli min för alltid." fick han höra från mig.
Han hade sagt till sin mamma "- Hon är något speciellt. Henne ska jag gifta mig med."

En vecka efter första dejten sa vi de tre magiska orden till varandra, och jag hade kunnat säga det innan jag ens sett honom i verkligheten för det var verkligen så jag kände. Och han också.
Efter tre månader gick han ner på knä och friade. Jag hulkade fram ett JAA! mellan glädjetårar.
Därefter flyttade vi ihop och snart efter det började vi planera bröllopet.

Nu har vi varit förlovade i snart ett år, gifter oss i augusti och våra familjer har varit lite skeptiska till en början, men stöttat oss till hundra procent!
Dom märker att vi menar allvar och att vi är helt rätt för varandra.
Till saken hör även att mina föräldrar knappast har något att säga, då dom var gifta och väntade sitt första barn inom loppet av ett år. Fortfarande lyckligt gifta efter över 30 år.

Jag, som varit singel i 6 år innan jag träffade min sambo VET att han är rätt.
Det finns inga tvivel och det har inte funnits en sekunds tvekan sedan jag pratade med honom i telefon första gången.
Jag är inte tonåring och det är definitivt inte min sambo heller (haha!)
Har man levt och "gjort klart" på egna håll tror jag inte att det är nödvändigt med den klassiska regeln som säger att man "måste" ha varit ihop typ 10 år innan man gör slag i saken.
Man vet i hjärtat när det är rätt och då ska ingen komma och säga att det är fel.
Det finns inget rätt eller fel. Och vi har då skitit fullständigt i hur det "ska vara!"

Det verkar finnas många bittra uvar i den här tråden som anser att deras väg är den enda rätta.
Tråkigt.

Kärlek är fint och tar olika form för olika personer.
Olika lång tid, och ser ut på olika sätt.
Inget sätt är fel eller dumt.

Sen, den här diskussionen ang. barn är nån helt annan.
Det hör såklart ihop med kärlek men jag kan inte backa upp Ts i hennes resonemang kring barn på beställning.
Vi är ofrivilligt barnlösa och kommer aldrig nånsin kunna få biologiska barn så att sätta en sån gräns och använda orden "ska ha" är något man ska vara väldigt försiktig med.

I övrigt vill ja önska alla blivande brudar ett stort lycka till!
Vilken del i livet ni än är i.

Stort grattis till kärleken!! (Och det är helt ärligt menat)

Dock måste jag tyvärr hålla med många här om en del saker. Självklart är ni lyckliga nu, självklart har era 3 månader som sambor varit underbara och problemfria - det är just det som är kruxet. Hur vet man hur stark och tålig kärleken är innan den har blivit prövad? Jag har varit tillsammans med min sambo i 6 år, vi har 2 välplanerade och älskade barn, vi har gått igenom en hel del under de här åren som verkligen har testat vår kärlek till det yttersta många gånger - och vi har klarat oss igenom det. Vi är fortfarande lika kära och lyckliga som när vi träffades för 6 år sedan, men man behöver gå igenom de där motgångarna (och de kommer att komma) för att veta att förhållandet håller. Hur underbart erat förhållande än är just nu (och jag tvivlar inte på att det är det) så är det ingen garanti för att det kommer vara det om något år. 
De flesta som har långa förållanden bakom sig vet detta, vet att det kommer prövningar som man inte kan föreställa sig efter 4 månder när man svävar på små rosa moln.
Jag förstår din mamma helt och fullt, men håller ändå tummarna att ni kan överbevisa henne och alla oss andra!!! Grattis :)

Klart att vi här blir glada när fok har hittat rätt, men det är också så att det är många här inne med mycket erfarenhet, och många om gärna ger råd när dom kan.
Jag kan säga att jag nog inte riktigt visste vem min man var förrän efter kanske 3 år, och då hade vi bott ihop i 2 år. Så väl man nu kan veta hur någon annan är. Månniskor har så väldigt många olika sidor, och reagerar på så otoligt många olika sätt i olika situationer, och det tar lång tid innan man får se alla dessa sidor. Jag ser fortfarande en del nya sidor efter 5 år, men det är mer små nyanser snarare än stora drag.

Att ni inte stött på några motgångar är väl en del av problemet med att inte ha varit tillsammans så länge. Man vet helt enkelt inte hur man funkar som team när problemen väl dyker upp, för det gör dom. Det kan vara ekonomi, sjukdom, svackor i relationen och tusen andra saker, och man behöver veta att man klarar det tillsammans innan man gifter sig och framför allt innan man skaffar barn. Och det vet man inte förrän man har tagit sig igenom en kris, hur mycket man än tror att man vet. 

Men jag önskar er lycka till om detta är vad ni känner är rätt för er. 

Udda rekomendation  men om ni funkar som ett jättebra lag ,  gör något i sommar som handlar om lagarbete  bara för att visa alla andra att ni funkar ihop.

Paddla kanot i en vecka,  hajka  i fjällvärlden,  hyr häst och vagn  eller  klättra uppför Skuleberget,  men gör något där ni är helt  själv och måste förlita helt och hållet på varandra.

Om ni klarar det, så har ni ju beviset, ni står ut med varandra även när livet inte är rosa.
 

Jag tycker personligen att det verkar otroligt korkat att planera bröllop efter 4 månader, även om ni kanske känt varandra ett par år innan. Att vara vänner och att ha en relation där ni delar vardagen och med- och motgångar är väldigt olika!
Men det är ert beslut, det är ni som ska trivas med det och jag önskar er all lycka!

Man lever bara en gång. Om man då hittar den där människan som är helt rätt för mig, varför inte bara köra på liksom? Jag och min blivande träffades på nätet fast vi kände till varann innan, vi blev ett par på första dejten och 3 månader senare var jag gravid. 2 månader till o vi flyttade ihop. Nästan på dagen ett år efter våran första dejt föddes vår son. Vi förlovade oss hösten 2010 och gifter oss nästa år.
Jag vet par som varit ihop i 10 år och gjort allt "som man ska innan man får barn", pluggat,karriär,hus m.m. Och som sen skilt sig strax efter att de fått barn för de klarade inte av att ha en tredje part i sina "perfekta liv". Det behöver inte gå åt helvete bara för att man gör allt på en gång. För efter tio år kanske man inte ens kan få barn..
Ingen ska tala om för mig i vilken ordning jag ska leva mitt liv, äta , k-a, skita osv. Det gör jag när jag vill/har ett behov av det.

Till dig och flera här inne:
Utnyttja inte anonymitetsmöjligheten till att vara oförskämda. Precis samma sak kunde ha sagts på ett betydligt mycket trevligare och hjälpsammare sätt.

Om man verkligen tycker att TS gör fel, kom med konstruktiva råd istället. Bry er om henne och hjälp till!