Kinaklänningar och gaffel däremellan!

Ja, det är fruktansvärt när det går ut över de man har omkring sig. Hoppas att din nya medicin hjälper. Själv tyckte jag mediciner drog ner mig ännu mer, terapi hjälpte däremot. Men det är förstås individuellt. Får du terapi också för att hantera det eller bara medinsk hjälp?

Jag har samma dippar jag också. Det sätter säkert myror i huvudet på mina lärare, jag är den mest ambitiösa eleven och väldigt passionerad över ämnet men så ibland "försvinner" jag under några veckor, både mentalt och genom att vara borta mkt. Är inte den som pratar om det heller. Utom här då kanske. .-)

Jo, det är ju det. Nej, behöver inte terapi längre (ehum, vet att det kanske inte låter så efter mina sista 10 inlägg.. ). Jag gick 1 eller 2 ggr i veckan i 1,5 års tid, men under formen ACT (acceptance commitment therapy) istället föt KBT, vilket passade mig. Act är ganska nytt, som en utvecklad form av kbt men som har ett lite annorlunda förhållningssätt. Act är effektivt för människor som utsatts för trauma, det används även flitigt vid smärthantering. Men det beror ju på vad man har i bagaget som är orsaken till alltihop, för något är det ju som utlöser det hela även om man inte kanske ser det så själv. Ihop med den här processen åt jag både antidepressiva, ångestdämpande och lugnande till och från. I efterhand hävdar jag (i mitt fall iaf) att medicinerna snarare lägger "locket på" än att bota och problemen eskalerade snarare än gjordes bättre av mediciner, det tog bara mkt längre tid totalt sett att komma ur det. Medicinerna var läkarnas "quick fix" eftersom terapi är dyrt och tar längre tid... Men tror å det starkaste att terapi är det enda som kan ändra ens världsuppfattning i grunden. Jag hoppas verkligen att du får terapin du också, med eller utan mediciner som medföljande flytboj. Jag vet att du har mkt på tallriken just nu men tryck på lite om du orkar. Sjukvården vill gärna "fixa" problemen på billigaste sättet... Vilket i och för sig är förståligt, landstinget måste räkna kronor de också.

Nej, tyvärr får jag inget alls gjort under mina dippar. Jag klarar dock kurserna med råge som tur är eftersom jag går på högvarv när jag är i bra form. Dessutom pluggar jag ju för första ggn nåt jag verkligen älskar.. Däremot har jag lärt mig vid det här laget att stanna hemma är det värsta jag kan göra, jag mår ännu sämre då. Men det är svårt att inse i stunden, då allt är nattsvart. Men jag förstår precis hur du känner. Det är svårt att hitta nåt som drar upp en igen. Jag har turen att läsa ämnen som fungerar som terapi i sig. Men läser du upp ämnen för att få slutbetyg eller läser du för att få bättre betyg? För det var på komvux väl?