passionsblomman skrev 2010-11-30 12:17:42 följande:
Fru Sy, jag tror också att han stänger av för att orka med. Det är säkert hans metod sedan barnsben-när tjatet drar igång agerar han gås som hälls vatten på så att säga. Han lär väl "veta" att det ändå inte är någon idé. FY vad jobbigt!!!Men det är ofta så, att när man själv blir "vuxen på riktigt" dvs har etablerat mer av ett "eget" liv med nya familjemedlemmar och därmed nya roller, så funkar inte längre de gamla mönstren, därför att nya saker krävs av en och man måste ofta ta en del avstamp i sina relationer och göra en sisita del av sin frigörelse. Att själv bli förälder innebär nya saker i ens relationer. inte bara mödrar och söner emellan. Min mamma och jag hade en del att ta märkte jag när jag väntade barn...Här kommer några allmäna tankar, sådant jag reflekterat över medan jag läst tusentals trådar på ämnet svärmödrar from hell:Jag kan ibland tycka att det blir lite klyschigt att prata rätt nedlåtande om mödrar som inte kan klippa med sina söner. Jag har gjort det själv och inte skrätt orden. Men ibland undrar jag hur det kommer att kännas den dag man slutar betyda något?Jag har en son jag skulle offra livet för. Jag vill ha en levande realation till honom resten av mitt liv. Även när han träffat någon han älskar.Min sambo skiter faktiskt rätt så helt och hållet i sin mamma och kommer min son att vara sådan så kommer det att såra mig något enormt.Och så tänker jag att mödrar får behålla sina döttrar på ett annat sätt många gånger. för man får ofta fortsätta var med. Man får prata sådant som när mamma säger det är det stöd och delaktighet. När svärmor säger det lägger hon sig i.Och att mormor väger mer än farmor att vara... Fast jag vet att det verkligen är individuellet så kan jag ändå nästan bli ledsen i förväg.Och även om det är så att sönerna måste visa sina gränser och så vidare, så är det förbaskat svårt om kvinnorna i en familj inte kan hitta varandra och ett sätt att umgås på. Det är ju heller inte säkert att det alltid är just svärmor det verkligen är fel på. Jag menar, samma kvinna som har totalt kontrollbehov över sin son har det väl säkert över sin man med. Alltså kan man få en sonhustru på halsen som först är en ragata innan hon får barn, sedan blir en jobbig svärmor själv i framtiden. Konkurrensen kan liksom uppstå från två håll menar jag...Jag undrar hur man själv kommer att uppfattas?
Jag har funderat en del på det du skriver i inlägget ovan Blomman sedan vi fick veta att det är en liten kille i min mage. Självklart är jag överlycklig över en liten kille och det känns väldigt spännande, speciellt eftersom jag kommer från en "tjejfamilj" med en syster. Jag vet att tjejer ofta är nämre sina mammor är vad killar är men jag tror verkligen och hoppas att jag inte kommer bli en sådan svärmor!
Sen tror jag att många missförstånd mellan oss och sväronen hade kunnat uteblivit om mannen hade pratat med dem mer. Visst han pratar med sin pappa varje dag men jag tror att en del saker hade han behövt ta med sin mamma oxå för att det ska nå fram. I somras tex tjatades det något extrem om att vi inte komoch hälsade på hemma hos dem, vi träffades på andra ställen istället. Det var ett val vi gjorde för vi tyckte det var jobbigt med hela barnkarusellen och orkade inte riktigt med att sitta hemma hos våra föräldrar som kom med pikar och funderingar om när vi skulle skaffa barn. Mannen ville absolut inte att vi skulle säga som det var till hans föräldrar utan skyllde på andra saker. Detta gjorde att de blev sura och ledsna för att vi inte kom och hälsade på och undrade om vi var arga på dem. Jag däremot pratade med mina föräldrar (hade mannens samtycke) och då förstod de ju varför vi gjorde som vi gjorde...
Förrsten så tror jag oxå att du kommer bli en underbar svärmor Blomman!
bra gjort tjejen!!