I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Heloise: gud vad skönt med en positiv läkare! "När rocken åker på åker empatin ner i foppatofflorna" - HAHA!

Apropå läkare så fick vi ju besked från hon som skickade röntgenremissen att "höfterna ser normala ut på röntgen men har ändå konsulterat ortoped". Nu kom det ett brev igår att "ortoped har samtyckt till er vårdbegäran" (dvs den som BVC-läkaren har gjort) så nu ska vi få kallelse till ortopeden på Östra. Måste vara tidernas mest osäkra läkare som skickar oss för ny kontroll när nu röntgen såg ok ut. Känns som man sliter på sjukvården i onödan dessutom men jag är ju bara 99% säker på att hennes höfter är ok, inte 100....

Jag har inte börjat jobba än, jag börjar 1/2 så en vecka kvar. Känns bra faktiskt!

Piggelin: den Annika Lantz-boken har jag läst. Jag hade den tom förut men tror den försvann i vår flytt för har inte sett den på länge nu.

Ni kan aldrig ana vad mitt nya lösenord är.... MOAHAHAHAHAHAAAAA

Flamman: låt det inte passera. Skulle något hända kommer du ångra ihjäl dig. Händer inget, så ingen skada skedd om ni har besökt psyk en gång för mkt.

PB: grattis till systerbarn!

Heloise: grattis till lillasyster!!!

Ni kan ju börja gissa på ekivoka saker HEHE

Jag tog alla tre barnen (shit - jag är TREbarnsmor!!! tanken slår mig ibland) och åkte och hälsade på mamma idag. Hörde redan på tel igår att hon mår bättre. Hon var i princip normal (haha, helt normalt blir hon väl aldrig), så skönt! De har ökat dosen på antipsykos-medicinen och det verkar funka. Sedan är det alltid så att man tänker "hur länge funkar det den här gången?". Det är nog lite som att ha en alkoholist i familjen kan jag tänka mig, man kan aldrig slappna av. Men jag har blivit bättre på att trycka ifrån mig orostankarna och tänka "det tar vi sedan när det har hänt", för det går inte att leva under den där pressen och ångesten.

Vi har lite stökiga nätter igen men så är det ju med barn. Två steg fram och ett steg bakåt....

EA: läget?

Daa: dito?

Har inte läst på flera dar men vet att jag har lite gammalt att svaa på. Solde tror jag är upptagen den lörrdagen. Brukar vara kalas för min brorson då. Återkommer om det ändtar sig.

Hvidis jag kan ringa HM i Malmö o fråga finns det får du gärna köpa åt mig. Här i götet har det blivit fel o finns inte i någon affär. suck!

Jo, visst är det så. Men jag låter det inte passera. Jag har henne under "sträng" uppsikt, dvs. jag pratar mycket med henne och kollar hur hon verkar må. Ska prata med skolan också så jag får veta om de uppmärksammar något där.
Men samtidigt så vill jag inte TVINGA iväg henne till BUP, för då kan det bli motsatt effekt. Och så slutar hon berätta för mig om hur hon känner och hur hon mår. Låter det helt snurrigt eller?
Hon sa med eftertryck att "tror du jag är tokig?!?! Inte vill jag dö, vem vill det?! Det är bara som jag säger när jag är ledsen och arg". Och jag tror att precis just i den stunden när hon är ledsen och arg så är det så hon känner... att hon vill dö. Men ändå inte. Det som känns skönt är att hon vågar säga hur hon känner, att hon vågar rasa ut sin ångest och sorg och visa den till mig. Sen efteråt så känns det bättre och hon skrattar o leker som vanligt.
Men självklart, om detta fortsätter med att hon säger att hon inte vill leva, ja då går vi till Bup vare sig hon vill eller ej.  Bästa är förstås ändå om hon själv vill gå dit.

Igår var tjejerna på slalomträning i backen. -16 grader och det bet rätt friskt i kinderna. Men ungarna hade superkul, och vi åt mackor o drack varm choklad i pausen. Härligt!
Ikväll börjar barnkören igen och de verkar på hugget även vad gäller detta

T:s modersmålslärare ringde och berättade att T varit så glad och uppåt och engagerad sista två lektionerna, förutom en gång när pappa kom på tal och hon fick tårar i ögonen. Att hon fått en glöd i ögonen och att det förmodligen beror på att hon fått en ny kompis på lektionen. Den förra kompisen var inte så pratsam och kunde inte läsa eller skriva, medan den här nya killen är ett år äldre än T och pratar, läser o skriver utmärkt. En sporre och utmaning för T och de har intressanta diskussioner på modersmålet. Igår hade de fått presentera sig själva och sin familj för varandra. T hade framhävt att hon minsann hade två medborgarskap, att hon inte bara är svensk. Och hon hade starkt tryckt på sitt efternamn (pappas är det officiella, mitt är hennes mellannamn).
Så visst är hon stolt över sitt ursprung. Och det verkar ha blivit ännu viktigare nu.
Lillhjärtat

Nästa vecka börjar tjejerna på Streetdance. Något de velat göra länge. T har droppat teatern för de fick mest leka, blev inget seriöst gjort, och K har slutat barndansen för den var tråkig. De har tjatat om Streetdance länge nu, och T gick på det en termin förra året och hon älskade det.
Nu krockar det med min kör, men musikern har sagt att om jag för dit dem när jag far på kören så kan han hämta dem och se till att de kommer sig i säng om det behövs. Han är verkligen guld värd ♥ ♥ ♥ !!! Jag är så otroligt tacksam o lycklig för att han finns i våra liv. Han gör mig så varm inombords. Han är så omtänksam och fin och bryr sig verkligen om mig och mina barn. Han är väldigt, väldigt bra med barnen.

Heloise; jäää.....a skit också att din familj alltid ska dra ner dig när du är lycklig
Det ju som sagt inte första gången de gör så här....
Men försök ändå njuta av er lycka. Det är ni så värda du o Panzer o E!!
Kram!