hej! Åter i civiliationen!
Tack för allt stöd, det har gått bra med Nancy! Men det var riktigt, riktigt läskigt ett tag.
Vi vaknade mitt i natten mellan lördag och söndag av att hon först lät som när hon försöker skrämma en annan katt. Men sen skrek hon som för livet två gånger (och vi hörde ingen annan) och P och min svägerska M var ute på fem röda men då var hon borta. Så vi letade allihopa överallt (nu hade hon ju pingla dessutom) men vi hittade henne inte. Jäklar i havet vad vi grät, trodde ju räven plockat henne.
Efter någr timmars vandring + biltur så gick jag och P och lade os men det gick ju inte att sova, vår Prozac var ju säkert död och uppäten och allt möjligt cirkulerade i huvet. Skulle vi åka hem utan henne och komma hem till ett tomt hus utan någon som pratade med oss? 
Som aldrig skulle få träffa pricken...
Efeer kanske en halvtimme så började skatorna skratta som tusan och av nåogn anledning gick M upp och öppnade dörren och där satt Nancy. Jävlar, jag trodde hon skämtade aprillo tills jag hörde pinglan. Jubel i båthuset!!!! Då syntes ingenting men hon sov bakom rumpan på min svägerska hela morgonen utan att röra sig.
På morgonen så haltade hon jättemycket och var helt uppsvullen om tassen. Och hade ett sår på "hälen" eller vad det heter. Så då började vi försöka få tag på veterinär men alla hade jour, semester, eller endast akutfall (ja, hur akut är det här då?!?) så då var det bara att få tag på Snigel som gällde. 
Btw, Snaily, du finns med tre nummer på Eniro men inget är rätt... 
Men så fick vi ändå tag på disitriktsveterinären hemma men hon kunde inte göra så mycket utan skulle ändå ha remitterat oss vidare till Falun eller Ultuna om det var ett ormbett, som det lät som att det var. Så då åkte vi till Ultuna.
Lång väntan men hur bra hjälp som helst, vilka rara människor! De kunde inte säga om det var ett bett eller skärsår, men det värsta såret gick rätt genom tassen mellan två klor, det på hälen var nog mest ett skrapsår efter att hon haltat. Det var då inget ormbett iaf, som tur var. Men när hon skulle få lugnande så höll inte P i henne ordentligt så hon bett honom rejält i fingret så blodet sprutade över Nancy, honom och hon som skulle ge sprutan.
Det var riktigt äckligt att se henne ligga som död med ögonen öppna, även om hon andades. För det var ju så jag hade sett mig henne framför mig på natten.
Nåja, lång historia. Hon sövdes ned och de sydde några stygn, satte dränage och nu har hon dessutom en fin strut runt halsen så nu går hon omkring här och slickar sig på tassen, fast det blir ju i kragen då. 
Ibland hamnar hon i koma och bara sitter eller står och stirrar in i ett hörn. Vi ska ge henne medicin två gånger om dagen, tempa henne i röven (lycka till med den...) och skölja såren.
Det var tal om att P behövde få en stelkrampsspruta eftersom hon bet Phonom men vi hänvisades vid akuten på Ackis till närakuten och de tyckte inte där att det behövdes för han var "så ung" och då var ju klockan halv 8 på kvällen så då lyssnade vi på deras råd och åkte tillbaka till båthuset vi bodde i.
Hur som helst, det är sån lycka att hon kom tillbaka och vid liv så jag vet inte vad! Tycker synd om henne med den där struten där öronen viks inuti, hon fastnar vid dörrar och backar omkring här som en kräfta. Men hon verkar ändå rätt Ok.
