det här med barn - så svårt!

Sorry för att svaret mer var till kommentarerna än TS inlägg.. :)

Om man lär barnet att sova i tystnad måste den ha det, lär man ungen att somna till Metaliica så måste barnet ha det för att sova.

Min första tältsemster var vid 2 månader gammal och min första och enda kanot semster var vid 13 månader gammal.

Har man barn kan man nog sällan tänka sig ett liv utan dem. Men jag och min man har valt att tänka till och inte låta något gå till slumpen..och det finns faktiskt par som har det bra utan att behöva bli föräldrar...
Men det valet är absolut inte för att jag inte tror att jag skulle bli en bra förälder eller tänker att det låter jobbigt med barn... utan håller med Duchess att intresset finns inte där. Som tur är känner jag och min man likadant och jag tror att anledningen till att vi diskuterat detta ämne såpass länge var just för att vara säkra på att den andre menade allvar.
Men har ni en tvekan och att oron är mest att det är en stor grej, då har ni nog redan gjort erat val och då finns det nog ingen perfekt tidpunkt utan det blir bra när som och man anpassar sig.

Man är nog aldrig redo att skaffa barn. Så om man VILL ha barn så ska man inte tänka på att det är fel tidpunkt annat bös. Kommer det barn så kommer det barn.

Vill man däremot INTE ha barn så ska man inte skaffa barn.

Visst kan man tycka att barn e superjobbiga men skulle inte tänka mig att inte
skaffa barn. Det är ju mina barn =) å efter 18 år kan man slänga ut dom :-P

Mne visst, det är jättesvår frågan å ja, béslutet kan bara DU ta.

Men jag skulle hellre ångra att jag fick barn än att sitta å ångra att jag inte fick det.

Kunde ha varit jag som skrev det...
Har också varit ett par i snart tio år och inte haft så stor barnlängtan förr, förutom för fyra år sedan och då helt kopiöst mycket. Min sambo tvärvägrade dock då han avancerade på jobbet just då och sedan blev det min tur så då funkade det inte för min del. Tycker om barn och tycker att de är jättegoa. Nu har några kompisar skaffat barn och jag bara älskar att köra vagnen, mata och mysa med dem

Barnlängtan är nu stark, även hos min m2b och då kommer ju kruxet att vi tänker för mycket igen då...vi har flyttat till en ny stad och jag har precis sagt upp mig och ska börja på ett nytt jobb om några veckor! Som Lajsan skriver...känns det ju lite "fel" gentemot arbetsgivaren! Man vill ju också ha något att komma tillbaka till efteråt! Tyvärr tänkte jag även så på mitt gamla jobb och valde att inte försöka att bli gravid under 4 ÅR!! Min chef krävde det tom, han hade dött om jag sagt att jag ville skaffa barn och därmed sluta! Nu har jag slutat och tänkte att nu är jag fri att göra som vi vill!!! MEN...då blir det ju provanställning igen...och den kan ju sägas upp för en graviditet...
NÄR ÄR DET EGENTLIGEN RÄTT LÄGE??? Aldrig tror jag, så nu har vi sagt att vi ska skita i karriärer osv och försöka iallafall, hoppas att det funkar!
Håll tummarna för oss, för vi vill verkligen ha en liten!!

Okej Uppsalabrud 2010, håller tummarna!

Annars känner jag som TS. Jag vet inte om jag vill ha. Är barnvakt ibland åt min kompis barn och det är ganska kul. Ett tag. Himla skönt när barnet går hem till sig igen!

Jag är fortfarande inne på att det kommer bli barn sen, ungefär som man tänkte i tonåren. "Klart jag ska ha barn när jag blir vuxen". Nu är jag ju liksom vuxen! Men jag känner ingen barnlängtan alls, snarare tvärtom. Däremot är jag sugen på att vara gravid, känna ens egen och kärlekens bebis växa i en. Jag är nyfiken på hur ett eventuellt barn skulle komma att se ut. Jag vill se barnet växa upp och se likheterna från mig och pappan.

Men allt vardagsgöra.. Välling, blöjor, dagis, skola, tidiga mornar, läggdags, skrikiga barn i affären, barn i trotsålder!! Hua.. Sen blir dom större och vill säkert börja på nån fritidsaktivitet och liknande. Nej det lockar verkligen inte alls!

Och det finns absolut roliga stunder också, och jag tror man tycker dom är ännu roligare när det är ens eget barn och inte kompisens. Men det är ju sånt man inte vet hur det känns förrän man fått sitt barn och då kan man inte ångra sig om man ändå inte trivs med mammajobbet.

Men som sagt, "Det blir barn när jag blir vuxen". Hoppas bara den där barnlängtan infinner sig nångång!

Jag har tänkt på det här med att skaffa barn ganska mycket och jag längtar faktiskt till den dagen. Även fast jag knappt har en aning om vad det handlar om.
Men något som skrämmer mig och får mig på andra tankar ibland är alla de som säger att "vänta lääänge med att skaffa barn, det är sååååå jobbigt!" och sedan lägger det till efteråt hur underbart det är. Och det är inte direkt två personer som har sagt så... Då får man ibland bilden av att barn förstör livet och är mer besvärligt än roligt. Även fast jag inte vill tro det, tror hellre att det förgyller livet och öppnar en helt ny mening för det. Vad säger ni om alla dubbla budskap från föräldrar? Är det kanske något de säger "för att man ska tycka att det är jobbigt med barn"?

Jag tror att det är skitjobbigt att ha barn. Helt klart. Sen beror det på hur mycket man tycker om alla dessa skitjobbiga saker. Vissa föds ju till att bli mammor och älskar alla mammasysslor, vissa tycker inte om det alls. Dessa som inte tycker om dem (typ jag) tycker nog att det är jobbigare att ha barn än dessa som tycker att det är roligt med mammasysslorna.

Men förstör livet gör dom inte tycker jag. Många snackar om detta med resor, man ska passa på att resa innan barnen. Wtf, ta MED barnen! Kanske inte att bestiga Mount Everest då kanske, men ändå.

Jag tror ändå det är en otroligt upplevelse att se sitt eget barn växa upp.

Jag tycker att det är fantastiskt modigt att VÅGA att inte skaffa barn! Att bryta mot alla skapade konventioner att man måste skaffa barn!

Alla är vi olika, och känner man säkert att man inte vill ha barn så ska man så klart inte skaffa bara för "att man borde". Det blir sällan rätt att göra nåt man själv inte vill.

Det är svårare om man inte vet om man vill ha barn eller inte, men då får man väga fördelar mot nackdelar. Hur man än väljer så kommer man heller aldrig att veta hur det hade varit om man valt annorlunda. Det bästa är att sätta sig ner och fundera igenom det, men att skaffa barn är inget man kan ångra och ett stort beslut.

Jag tror det är som med alla andra större beslut. Man måste hitta sig själv först och lita på att man tar rätt väg.

Risken är stor att många som inte vill ha barn skaffar det för att "man ska göra det". Speciellt i åldern 30+ tycker jag många kvinnor verkar få panik. Folk runtomkring tjatar och undrar, man accepteras inte som kvinna om man inte vill "föröka sig" och ibland finns det dessutom en partner som vill och tjatar.

Jag själv har aldrig tvekan, jag vill ha barn, massor med barn! Jag älskar tanken på att vara gravid, vist skrämmer det mig också något enormt. Ansvaret för en annan människa, för något levande, att binda upp sig resten av sitt liv. Oron för allt som kan gå fel, allt man själv kan göra fel. Men innerst inne vet jag att jag kommer skaffa barn så fort jag har mognaden, tiden, pengarna och orken att göra det.

Lär känna dig själv innan du bestämmer dig, kanske genom terapi? Kanske genom att varva ner livet ett snäpp och focusera på att ta reda på vem du är, vad du vill med ditt liv. 

Och viktigast av allt tror jag är att våga bestämma sig tillslut utan att lyssna till vad "normen" säger. :)