det här med barn - så svårt!

Jag tycker att ditt inlägg är väldigt nedlåtande mot oss som valt bort föräldraskapet. Tror du att vi valt bort barn för att vi bara fokuserar på det negativa?

Jag känner en hel del barnfria par (förutom mig och maken, alltså). En sak har alla gemensamt: vi har tänkt igenom vårt beslut under en lång tid, och vridit och vänt på frågan. Alla jag känner som väljer bort föräldraskap har fattat ett mycket genomtänkt beslut. Av de jag känner som har barn är det några som fått kämpa med IVF, andra har fått barn bara genom att mannen vädrar kalsongerna, och ytterligare några har små hoppsan-barn.

Det är ingen skillnad bland alla dessa när det gäller vilka som är positiva och negativa i sitt tankesätt. Skillnaderna ligger istället i hur genomtänkt barnbeslutet är.

Vi försöker bli gravida, så vi har en sådan bebislängtan.. jag är 28, snart 29 och han är 38. Ska till MVC nästa vecka och göra några tester.
Jag vill ha vårt barn, vill bära på det och föda det. Vi vill ha två barn, men blir det bara ett, så är det ju så.

Duchess, hon som skrev detta inlägg fokuserar endast på tråkiga, inget av det roliga, det var det jag menade.

Finns det en rätt tidpunkt att få barn?

När jag blev gravid första gången var jag 24, gick inte alls och tänkte på barn just då. Men det kändes ändå rätt när vi väl var där. Fick missfall då men blev snabbt gravid igen. Trots att jag viste att jag ville ha barn var jag orolig för allt. Man vet ju inte vad som väntar, och man vet ju inte vad det blir för typ av barn.

Nu är jag 26, snart 27 och vi har två st, ena 2år och andra snart 8mån. Båda "hoppsan barn", men ändå väl genomtänkta, man har ju faktiskt ett val när man får veta att man är gravid...

Har man kommit så långt i funderandet att det bara handlar om rätta tidpunkten, så skulle jag säga KÖR! Vet inte om den rätta tidpunkten någonsin dyker upp. Allting löser sig! Och glöm inte att i sverige får vi t.o.m. betalt för att vara hemma med våra barn...!

Tidigare kunde jag känna en tomhet eller rastlöshet, varje ledig stund skulle fyllas med något. Nu när jag fått barn känner jag ett lugn i själen och jag behöver ingen annan bekräftelse när jag kan titta på mina härliga, livliga, söta, snoriga, kladdiga, mysiga, gråtande, skrattande, påhittiga ungar.

MEN det finns ett väldigt bekvämt liv utan barn! Det säger jag inget emot... :)

Vad syftar du på när du skriver "detta inlägg"? Du har inte citerat någon i ditt förra inlägg, därför tolkar jag det som ett allmänt inlägg.

För övrigt har jag själv svårt att se något positivt och roligt med föräldraskap. Jag tror faktiskt inte på att det beror på att jag är en sur och trist person i största allmänhet, utan helt enkelt på att barn inte intresserar mig.

En av mina barndsom kompisars mammor sa till min mor, ja nu när man har så många barn kan man ju inte resa, de hade två.

Min mamma tittade konstigt på henne och sa, hrm vi har just tågluffat i Schweiz och Österrike under semstern och vi har tre barn.

Om man ser något som ett hinder blir det hinder, ser man något som en möjlighet blir det en möjlighet.

Just nu vet jag och min man att vi kommer vara fattiga, om vi fokuserar på det tråkiga blir livet tråkigt , istället ser vi det som en möjlighet att gå ut och ta foton tillsammans.

Ibland kan man inte bara älta saker fram och tillbaks, ibland måste man våga också.

Och om man nu inte anser sig inte vara kapabel att vara förälder så beror det på ens egen själv kännedom, inget vi andra kan säga något om.

Men denna tråden har mest fokuserat på vad man inte kan och hur jobbigt det blir istället för vad man kan och hur kul man kan ha det.

Jag och min man är också barnatvekare, men har mjuknat lite i frågan den sista tiden. Vi lever verkligen enligt mig det perfekta livet just nu med underbar lägenhet i centrum, varsina framgångsrika karriärer, bra inkomster, resor, fester och massor med frihet. Jag känner att innan vi skaffar barn så vill jag vara säker på att jag fortfarande kan göra samma grejer som jag gör nu. Jag vill inte skaffa en tråkig kombi, försaka min utveckling på jobbet, skippa spontanresorna och gå på mammaträffar. Men sedan en av våra vänner skaffade barn, så har jag insett att jag kanske får tumma på kombin, men annars är allt annat faktiskt möjligt, för våra vänner har inte offrat någon av dessa punkter när de fick barn. Jag är nog bara skraj för att kasta mig in i något som kommer att förändra mitt perfekta liv för alltid. Men kanske blir mitt liv ännu mer perfekt, man vet ju aldrig...

Jag tror att jag skulle vara fullt kapabel att vara förälder. Jag har många barn i min närhet, jag och maken har ett stort hus på landet och varsitt fast jobb och hyggliga inkomster. Jag har dessutom jobbat med barn i många år (det var dock ett tag sedan).

Jag vill ändå inte ha barn. Det handlar inte om kapacitet och negativitet - det handlar om intresse och vilja. Jag har inget intresse av barn, och jag vill inte ha några.

Älta mår ingen bra av. Däremot är det klokt att tänka över saker och ting ordentligt, särskilt när det gäller en så stor fråga som barn. Om man är sugen på barn men tvekar pga yttre omständigheter håller jag fullständigt med dig om att det kanske bara gäller att sluta grubbla och ta steget.

Men vi är en hel del människor som har tänkt över frågan ordentligt och kommit fram till att vi (av olika skäl) inte vill ha barn. För oss handlar det inte om att "sluta tänka negativt och istället bara våga".

Ärligt, och detta är ingen kritik till dig alls, hade jag tänkt igenom barnbeslutet ordentligt hade jag aldrig skaffat barn!

Tack o lov gjorde jag inte det, kondomen sprack och glad är jag för det idag. Ofta tror jag faktiskt det är klokt att INTE tänka igenom saker , speciellt när det gäller så stora livsomvälvande frågor (eftersom man ändå inte kan föreställa sig hur det ska vara)!

Mycket, både positivt och negativt har "bara hänt" i livet trots att jag är en utomordentlig livsplanerare och jag är idag glad att jag inte kan planera livet. Till och med nära anhörigas död och sjukdomar är sådant som jag inte skulle vilja vara utan idag (men självklart när det händer!).

Med det sagt förstår jag din känsla att inte vilja ha barn. Själv är jag så säker på att jag inte ska ha fler barn att jag funderar på att sterilisera mig (maken vågar inte). Jag tycker livet är toppen nu och vill INTE tvingas ändra på det pga graviditet.

Att se möjligheter istället för hinder!
Just det där "vi kan inte göra det för vi har småbarn"-tänket sätter nog griller i huvudet på många. Men det är ju just bara en inställning som man som förälder har (eller inte har).

Mina goda vänner var på middag och fest med lille bebisen efter 14 dagar. Visst stannade de inte så länge för de var trötta etc, men de dök upp! Ett par andra bekanta drog iväg på fjällvandring med sin tre månaders bebis. Visst valde de att sova i fjällstugorna istället för tälta den gången, men inte gången efter när barnet var dryga året.

När jag själv var liten så var både jag och min bror alltid med på diverse kalas, man somnade ju aldrig så bra som när man blev nerbäddad i nåns stora säng medan festen höll på för fullt brevid. Och blev man rädd av mardrömmar så var det inte bara två som kunde trösta utan kanske 12 stycken vuxna.

Att man inte kan leva sitt liv bara för att man har barn är nog en inställningsfråga. Sen att man kanske får andra värderingar med barn i bilden och att man kanske inte är ute med barnet på krogen till kl 05 är väl en annan sak. Men då kan man turas om att gå ut och ha en barnvakt de gånger man vill gå tillsammans. Barn som "måste ha tyst" för att kunna sova har oftast fått lära sig det av föräldrarna. Som _tror_ att det måste vara tyst och hemma i egen säng.. Jag har både upplevt själv och sett motsatsen.