det här med barn - så svårt!

Okej Uppsalabrud 2010, håller tummarna!

Annars känner jag som TS. Jag vet inte om jag vill ha. Är barnvakt ibland åt min kompis barn och det är ganska kul. Ett tag. Himla skönt när barnet går hem till sig igen!

Jag är fortfarande inne på att det kommer bli barn sen, ungefär som man tänkte i tonåren. "Klart jag ska ha barn när jag blir vuxen". Nu är jag ju liksom vuxen! Men jag känner ingen barnlängtan alls, snarare tvärtom. Däremot är jag sugen på att vara gravid, känna ens egen och kärlekens bebis växa i en. Jag är nyfiken på hur ett eventuellt barn skulle komma att se ut. Jag vill se barnet växa upp och se likheterna från mig och pappan.

Men allt vardagsgöra.. Välling, blöjor, dagis, skola, tidiga mornar, läggdags, skrikiga barn i affären, barn i trotsålder!! Hua.. Sen blir dom större och vill säkert börja på nån fritidsaktivitet och liknande. Nej det lockar verkligen inte alls!

Och det finns absolut roliga stunder också, och jag tror man tycker dom är ännu roligare när det är ens eget barn och inte kompisens. Men det är ju sånt man inte vet hur det känns förrän man fått sitt barn och då kan man inte ångra sig om man ändå inte trivs med mammajobbet.

Men som sagt, "Det blir barn när jag blir vuxen". Hoppas bara den där barnlängtan infinner sig nångång!

Jag tror att det är skitjobbigt att ha barn. Helt klart. Sen beror det på hur mycket man tycker om alla dessa skitjobbiga saker. Vissa föds ju till att bli mammor och älskar alla mammasysslor, vissa tycker inte om det alls. Dessa som inte tycker om dem (typ jag) tycker nog att det är jobbigare att ha barn än dessa som tycker att det är roligt med mammasysslorna.

Men förstör livet gör dom inte tycker jag. Många snackar om detta med resor, man ska passa på att resa innan barnen. Wtf, ta MED barnen! Kanske inte att bestiga Mount Everest då kanske, men ändå.

Jag tror ändå det är en otroligt upplevelse att se sitt eget barn växa upp.