Jag har nog lite den livssituationen som du funderar över om du skulle klara av/vill ha.
Min blivande är visserligen inte jurist, men det är väl den arbetade tiden som verkar vara det väsentliga här?
Jag trodde aldrig när jag för 10 år sen tänkte hur mitt liv skulle se ut, att jag skulle hamnat i denna situation.
Jag är, liksom min man, välutbildad. Jag har alltid tänkt att "jag skaffar inte barn med någon som inte tar halva föräldraledigheten och ansvaret".
Nu sitter jag här och har satt min karriär on hold, tagit hela föräldraledigheten för våra barn själv och, som det så ofta blir då, projektledar-rollen för hemmet.
Jag är arg vissa dagar och lycklig andra.
Visst väljer man själv, och visst borde man överväga om man ska skaffa barn med personen ifråga som vissa här skriver. Men; livet är multifaktoriellt... inget är enkelt. Man har träffat det man man har, man älskar honom, vill leva med honom, vill skaffa barn med honom. Det måste finnas nyanser i en sån här diskussion.
Man får kompromissa med vissa saker ibland, samt bida sin tid.
Det har hänt saker i mitt liv som verkligen har fått mig att förstå vad som är viktigt för mig. Och, även om jag fortfarande vill göra karriär, vill jag inte göra det på barnens bekostnad. Jag tänker ofta på vad en vis person sa till mig;
"Jag har aldrig hört någon säga på sin dödsbädd att de önskade att de hade jobbat MER".
Jag brukar tänka; "Om jag får en sjukdom och snart ska dö så kommer jag ALDRIG att ångra att jag spenderade så mycket tid med mina barn".
Visst ska man finnas där för sina barn och prioritera dem. Men jag tycker att det är befängt att säga att båda föräldrarna måste vara hemma och natta sina barn varje kväll. Nog kan man saxa när det behövs. Jag tror inte att barnen mår dåligt av att vara ensammma med en av föräldrarna (åt gången). Det man får vara rädd om är relationen som man och hustru om man aldrig ses...
Det här med frånvaranade fäder är en diskussion i sig, och visst kan det vara relevant i sammanhanget, med jag tror faktiskt inte att det behöver vara det. Vi pratar inte en pappa som ska försvinna ur sina barns liv (antar jag).
En lärdom som jag dragit är att barnen mår bra när föräldrarna mår bra. Därför kan man inte offra sig för mycket åt ena eller andra hållet. Man måste finna en livssituation man är nöjd med. Då löser sig det mesta med god vilja och pusslande...
