Är det någon mer som har blivit osäker om man giter sig med den "rätte" eller inte? Den känslan har jag fått ibland. Vet inte varför. Är det för att man är nervös inför bröllopet eller är det fel på mig? jag älskar min sambo mest av allt i hela världen. Men vad är problemet?
Nej, jag är inte osäker men det är säkert vanligare än man tror. Försök att komma på vad du är osäker på. Hoppas att det löser sig!
Jag känner verkligen igen mig.
Det är riktigt obehagligt.
Men sen ser man honom och allt bara frsvinner.
Har precis köpt klänningen och det var då det började kännas. Tror att det är att nu vet man att det verkligen är på riktigt att nu händer det verkligen. WOW liksom
Jag ar redan gift och jo, visst tanker jag sa. Alldeles for ofta for att vara bra... 
Men lever pa hoppet, vi klarar oss nog.
Det är väl klart att det alltid går upp och ner i ett förhållande.
Problemet är när det bara går ner...
Tror de flesta dröjer för länge med att åtgärda problemen utan mest låter tiden gå - och rätt som det är är kärleken slut.
Vi var på familjerådgivning för ca 7-8 år sedan och det var det absolut värt! Vi kommunicerar så mycket bättre vad vi vill ha ut av varandra och förhållandet - rekomenderas!
Jag tycker det vore mycket märkligare om man aldrig undrade. Det är liksom ett tecken på att man reflekterar över sitt liv. Däremot tror jag det är farligt för relationen om man hela tiden har någon slags bakdörr öppen.
Klart du blir medveten om i ett sådant här läge om att det är allvar! -och det är ju härligt 
Instämmer med didis:tror att de flesta i någon fas i livet och förhållandet mår gott av samtal och rådgivning, hellre INNAN allt är totalt uppfuckat. Alla möter svårare perioder ilängs vägen. Det ingår i livet.
Är gift och vet att han är rätt för mig, fast jag ibland vill slå en stekpanna hårt i huvudet på honom (gjutjärn)
Ett förhållande kräver arbete. Man blir aldrig "färdig". Men har man en bra grund att stå på, finns det kärlek och respekt i förhållandet så är det värt att jobba för.
Har aldrig känt för någon annan som jag gör för min man, har aldrig upplevt denna känsla av att total tillit som jag gör på honom.
Men så ibland undrar jag om han har en hjärna. (jag tror att han har adhd- på allvar)
Ibland så undrar jag om han MÅSTE vara en sådan gnäll käring.
Ibland så undrar jag om han helt enkelt inte SER tallriken han glömde plocka undan osv
Men så har jag mina stunder också.
och alla hans fina sidor överväger, 1000 gånger om.
Han får mig att känna mig älskad och uppskattad varje dag.
Tänk igenom vad du vill. Vad du känner. Är det bara lite bröllopsnerver eller är det djupare?
Kan du se er framför dig om 5 år med barn(?) och halvstressat liv?
Kan du se er om 20 år- not quite as fancy längre. Barnen börjar bli vuxna och han har gubbmage och flint.
Kan du se er bli gammla tillsammans, ta hand om varandra i nöd och lust?
Lycka till.
Jag kan se oss bli gammla tillsammans. Men det är som du säger
"Men så ibland undrar jag om han har en hjärna. (jag tror att han har adhd- på allvar)
Ibland så undrar jag om han MÅSTE vara en sådan gnäll käring.
Ibland så undrar jag om han helt enkelt inte SER tallriken han glömde plocka undan osv".
Men jag tror att min osäkerhet beror mycket på hur vi hade det förr. Vi har haft det väldigt ostadigt. Det har varit slut ett par gånger ( 5ggr ). Men jag har aldrig litat så mycket på honom som jag gör ny. Och han har blivit som en helt annan person. Kan beror på att vi inte va så gammla när vi blev tillsammans. Jag va 15 o han 18. Och nu är vi förhoppningsvis lite äldre och klokare. Men man saknar känsloan av att vara nykär ibland. Men jag kan nog säga att det är bara bröllopsnerverna som spökar.
För jag kan inte tänka mig en framtid utan honom i mitt liv!
Ja, det blir ju ett kapitel i boken man får stänga. Första kyssen, nykär, dejta mm mm
Men igentligen är det ju ingen större uppofring. Den gör man ju redan i ett förhållande.
Dessutom så är inte det livet så häftigt ändå ( känner jag). Att inte veta vart man har varandra, att märka att det var en idiot man dejtade. Hur man försöker förställa sig och vara så bra som möjligt- genom någon annans ögon.
Och sedan tar förälskelsen alltid slut.
Allt har ju sina för och nackdelar...
Men det är klart att det är stort- att lova varandra evig kärlek. Man SKA fundera över det.
Lycka till!
här finns många kloka ord
såg en intervju på tv för massa år sedan, det var ett par som var typ 90 år och varit gifta sen dem var 20! Dem fick frågan vad hemligheten var till ett så långt äktenskap och dem svarade: 'We never fell out of love at the same time'
Tror faktiskt att det ligger mycket bakom det, det är när båda ger upp som det är dags att gå en annan väg.
jag tvivlar också ibland från och till..men som nån sa, så fort man tittar på honom så försvinner det... så länge vi vill utvecklas som person, för sig och tillsammans, så kämpar jag för oss.
Sen är det ju så att under alla dessa år man har framför sig så kommer man förändras och man får chansen att förälska sig åter igen i samma person
