Ännu en tur med barnkarusellen

Vickan, bra att det inte gör så ont längre. Zozo skällde lite på dig igår för att du inte sökt läkare. Jag har ju varit i din situation själv och vet att sjukvårsrådgivningen inte tycker att man ska det. Men det kan vara tryggt för din del att göra en undersökning om någon tid även om det slutar blöda så att du vet att allt är ok. Får du minsta lilla feber den närmaste tiden så bums in och kolla, även om tror att bara är en fökylning.

Med det sagt, tidiga MF är väldigt vanliga men så otroligt sorgliga för de som är drabbas. Du kan inte ha utlöst det själv. Som Oms och Cicci sagt beror det oftast på att något blev fel med embryot.

Muggles nämnde progesteron. I vissa fall kan man som tjej producera för lite progesteron vilket skulle kunna leda till tidigt MF i onödan. Jag fick det efter två supertidga MF och ett utomkvedshavandeskap. Om det var det som gjorde susen eller en annan kur jag tog (liten dos acitylsalicylsyra mot eventuella miniblodproppar som kan störa) vågra jag inte svara på. En eventuell nästa gång tror jag att jag kör den kombon för att vara säker, men kanske är det mest psykologi för min del.
Det är ofarligt med progesteron, men man måste får det utskrivet.

Kram!

Gårdagens diskussion var mycket intressant. Här kommer min syn. Jag har nog hela livet tänkt att jag någon gång hoppas jag får barn. Jag har varit tillsammans med maken sedan innan jag kände någon barnlängtan mer praktikst, men redan från början känt starkt att han ville ha barn. Av den anledningen tog jag redan som väldigt ung upp frågn om vi inte kunde få barn och vad som hände då. JAg har själv alltid känt adoption som ett alternativ, i alla fall i teorin. Makens svar gjorde mig trygg i att han i första hand valde mig, men i det fanns ett löfte från min sida i att vi skulle någon gång försöka - han skulle inte acceptera att jag senare sade att jag inte ville ha barn. Däremot om det inte gick - ja då var livet sådant. Han hade också med sig en känsla för att det inte skulle vara en helt enkel process utan kunde ta tid.

I det har vi sedan levt tio glada år utan att jag tänkt på barn. Han började nog tänka långt innan, men accepterade mina tankar på att jag behövde avsluta utbildning, att vi skulle ha råd med annat boende etc. Dock dröjde vi lite länge enligt hans uppfattning på grund av att jag tvekade och hittade på anledningar, jag var helt enkelt för förtjust i vårt liv samt inte minst mitt jobb. Till slut krävde han att vi satte ett startdatum vilket skedde. Läskigt men bra för min del. Jag hittade tråden typ dagen efter detta datum och inledde först en smygläsarkarriär innan jag senare knackade på... Mitt nick har med det där startdatumet att göra...

Dock fegade jag ur första månaden vi var oskyddade, det blev bara en gång och jag var lättad när inget blev. Maken blev så arg på mig för det. Nästa månad gick jag in för det och drabbades av den totala besattheten av symptom, på den vägen fortsatte det sen. Det var jobbiga månader, maken var glad för att vi försökte men tyckte jag var för fokuserad (det klassiska hart jag förstått). I mig hade jag en liten skuldkänsla gentemot maken för att jag tvekat i så många år när det nu kändes så jobbigt att det inte blev något. Naturligtvis blev det bråk med det som grund, det sliter på förhållandet att försöka. Till slut gick det ju vägen och vi är så otroligt lyckliga för det.

Sammanfattningsvis, för egen del behövde jag av den jag gifte mig med en försäkran om att vi skulle leva ihop även om det inte gick. Men nu när jag sett hur processen sliter kan jag förstå att förhållande går i kras.

Zozo, jag förstår dig. Trots att vi har hus sade vi bestämt nej till att folk skulle sova över första månaden. Det var tillräcklig anspänning med besök öht. Våra föräldrar tog det på rätt sätt och tog in på hotell alt bodde hos vänner.

Låter som en bra lösning Zozo, de allra flesta bebisar gillar bil. I början sover de flesta mycket så det bör gå bra. Försök förklara för maken som du förklarade för oss om dina ben etc så förstår han nog. Nätterna är jobbiga ändå med en ny och om du ammar så är du ganska ensam om dem dessutom så du bör definitivt få bestämma tycker jag.

Vickan,

det beror väl lite på om du varit öppen med att ni försöker. Har du det lär folk kanske fråga lite ofint hur det går och då kan det antingen vara skönt att berätta eller bara jobbigt, säkert beroende på din dagsform och på vem det är som frågar.

Jag kan tycka att det varit rätt skönt att inte alla mina vänner visste om vad som gått snett, det skulle gett för mycket press tror jag. Men de allra närmaste berättade jag för vilket var jätteskönt.

Jag vet inte om jag är knäpp men jag funderar redan på en tvåa.
Udda när lillan är knappt tre månader, jag vet, men eftersom vi hade en del strul på vägen känns det som att vi inte har mycket tid att förlora, det är lika bra att börja. Maken är väldigt på den linjen.

Själv känner jag att vår lilla måste få en chans att få vår tid först. Men kanske är det en gåva med syskon tätt?

Jag har ju inte fått tant än och kanske dröjer den länge än så det är mest en filosofisk fråga, men jag märker att ämnet finns i huvudet mest hela tiden.

Håller med om att tråden är en fantastisk möjlighet att ventilera. Jag tror faktiskt jag kan vara ärligare här än med mina IRL vänner trots att de känner mig så väl.

Cicci, jag avhåller mig från att kommentera ämnet så mycket då du inte vill det men jag vill också säga att du är STARK och MODIG som tar upp det som är ack så vanligt men som så få vågar prata om. Just därför att du är så modig hoppas jag att du därför inte tar någon skit och ser till att du och Victor mår så bra det är möjligt både nu och framöver. KRAM!

Angående syskon; jag är enda barnet i en skilsmässofamilj där mina föräldrar från jag var kanske 9 år inte lyckades ha en normalt konversation utan att bli tjuriga på varann. Även om jag inte for illa på något annat sätt än att alltid höra saker om den andra som jag inte skulle höra så är det ingen uppväxt jag skulle vilja ge min dotter om jag kan påverkar allt till det bästa. Om vi skulle gå skilda vägar ska det fungera på ett annat sätt, det har jag klargjort för maken och han håller med. Jag tror vår generation har helt andra förutsättningar, vi delar lika på ett annat sätt än vad mina föräldrar gjorde och kanske ser vitsen av att hålla sams i en sådan situation på ett annat sätt.

Jag har alltid önskat mig syskon och jag tror att det hade underlättat för mig att inte vara ensam i den situationen.

Lapinette, dumma dumma tanten om det är hon. Håller tummar i smyg ändå.

Fyra år är en lång tid för er att vänta, absolut. Men från barnets perspektiv så är väl 42 ingen ålder!

Freijs, det är säkert naturligt att ni är på lite olika våglängd. Du/ni ni vet bara själva vad som känns för mycket. Det är lätt för oss som sitter i våra ändar av internet att säga att det är självklart att ni ska köra på alla möjligheter Jag hoppas och tror att det löser sig på något av sätten för er.

Ditt land har dessutom även jag rötter i, jag besökte det för första gången för ett par år sedan. Förstår så väl att det är därifrån du helst skulle vilja eventuellt adoptera.

Lapinette, du säger själv det jag försöker uttrycka tidigare. Tiden är lång och säkert kämpig, men utfallet är mer visst. Och kanske är det dessutom den fjärde omgången som gör tricket för er?

Kram!