Ännu en tur med barnkarusellen

nenne - vet att ni inte ligger lika långt framme som oss och inte har gjort inseminationer, IVF'er etc man har ni nämnt adoption någonting och hur ställer ni er till det ... dvs OM det en dag skulle bli aktuellt?

Lappis
så sant!

Muggles
ja, du har ju så klart också rätt! När man väl är där så är det ju en självklar del av ens liv och inget man önskar var ogjort!

Men jag har sett för många par som är helt knäppa mot varandra och det är väl förmodlligen inte barnens fel men kanske det som gett bränsle åt brasan, med trötthet och olika planer och mål i livet. Men det kanske hade brakat åstad utan barn också.

Ang han som gjorde slut pga missfallen, nej, där kan det inte ha varit kärlek inblandat. Men det är sorgligt att de inte gjorde slut INNAN för nu är det ju det enda som hon kommer att ha som anledning till att han lämnade henne - att hon inte kunde ge honom några barn. Jävla sätt!

Lappis
maken har varit på länge om adoption medans jag gärna velat prova ALLT. Men vi har kikat på lite hemsidor och så och eftersom det är så lång kö så är det nog dags att ställa oss där men vi ska nog ge inseminationen en chans först.

nenne - får en gammal tant som jag ge unga fröken ett råd ! Ställ er i kö NU! Ni betalar per år så om ni inte går in i kön nu så råder jag er att göra det i januari. Det kostar lite drygt 2 000 kronor så det är inte hela världen om ni sedan skulle lyckas på egen hand.

Alles gutes hos doktorn; flickan väger ca 2,5kg nu, tom mitt tryck haller sig pa mattan. Det behövde kanske bara semester...?

Maken har just fatt besked om att han ska in och operera bort plattan i axeln nästa vecka.. sa nu kan jag ju vandas över det ett tag.

Ang det där om att skiljas för att man inte kan fa barn.. sa kan jag väl ända ha en viss förstaelse för det - ungefär som de som gar skilda vägar för att den ena parten inte VILL ha barn... Jag har ett par exempel i den större bekantskapskretsen där det inte var nagot fel pa nagon men trots ar av försök sa blev det inget förrän de gick skilda hall och bytte partner. Väldigt underligt! Men visst - det är ju med min käre make jag vill ha barn, inte med vilken svensson som helst! Även om jag tror att det nog kan finnas fler män i världen som jag hade kunnat leva med och vilja ha barn med.

Vickan; känns det kymigt sa ga till gyn en extra gang och fa det kollat. Det gjorde jag när jag blödde i typ vecka 8, fast det inte var nagra mängder blod. Bättre att ga en extra gang och bli lugnad.

Om att berätta; jag kände nog pa mig att det var positivt innan jag testade men när pluset kom klart o tydligt efter typ 2 sekunder satt jag ända och stirrade pa det - för det kunde kanske försvinna tills de där 2 minuterna hade gatt... typ! Sedan ringde jag romantiskt nog maken pa jobb och blurpade ut det. Vilket innebar att han nagot ställd direkt talade om det för närmaste personen pa jobbet just da - typ städerskan.
För föräldrarna sa var det maken som berättade för sin sida när vi var där pa middag: "Skicka tomaterna tack. Förresten ska ni bli farfar o farmor. Tack här kommer brödet" Jag trodde de skulle svimma allihopa. Jag själv försökte vara vitsig när jag ringde mamma vilket resulterade i att hon trodde vi skulle skaffa katt... Sa vi var väl inte sa värst avancerade nej!

Säger så för att det är så lång väntetid att få ett barn och själv känner jag att 4 år är oändligt långt bort. Om vi skulle behöva vänta i 2 år ok men 4 år! M a o hade vi ställt oss i kö när vi började med IVFandet i höstas så hade det snart "bara" varit 3 år kvar.

alltså, maken vill ju såklart ocskå prova allt men han har alltid sagt att får vi inga biologiska så ska vi adoptera, medan jag har varit lite mer tveksam. Men efter att vi har kikat lite och jag fått smälta tanken så har jag sett otroligt många adopterade barn överallt som är så sjukt söta så nu känns det inte omöjligt!

Nenne: jag har också sett många par som verkar ha det skitkasst men jag tror att många ggr så är det underliggande konflikter som bara accelerar pga barnen. Och visst är barnen _ytterligare_ en orsak många ggr - om man har olika åsikter om uppfostran mm så kan ju grälen bli ännu fler. Att få barn är många ggr skitjobbigt men har man ett starkt förhållande så klarar man det; har man ett förhållande som knakar redan innan så blir det nog inte lätt...
Ngt som jag märkt är väldigt viktigt mitt i sömnbristen och det andra (vi är ju inte i det stadiet längre men jag kommer ihåg hur det var) är att man inte glömmer omtänksamheten mot varandra. Tex när jag var halvdöd i amningskoma så övertalade min man mig att han skulle ta några matningar på natten. Jag invände att han ju skulle jobba. Men då sa han att han inte hade ngn nytta av en fru som var halvdöd... (han sa det på ett gulligare sätt men kontentan var det)

Zozo - tack för ett gott skratt framför datorn ...skicka brödet, ja vi ska ha barn eller vad det kanske en katt?

Är driften/känslan att få ett eget biologiskt barn så starkt så kan jag också förstå varför människor väljer att gå åt skilda håll om det inte funkar. För mig har den driften aldrig varit så stark. En av anledningarna till varför jag även frågade maken (vääääldigt tidigt i vårt förhållande) om han kunde tänkas leva med mig även om vi aldrig fick barn. Huuvvva, inte trodde jag att det skulle bli så hemska tanke men nu sitter vi där och vi kommer inte lämna varandra pga att vi inte kan få barn tillsammans. För visst är det så, det kanske skulle funka på första försöket med en annan man/kvinna.

Min franska väninna, singel och 45+, är inne i slutspurten av sin adoption nu. Hon hoppas fa tid att besöka barnhemmet i Ryssland nu i september efter en första tur i landet när det bara handlade om administrativa möten. Jag hoppas verkligen att det ska ga vägen för henne nu - det har varit en otroligt lang process.