Ännu en tur med barnkarusellen

nenne - sätt på dig haklapp!

Och gällande kämpandet så instämmer jag åter igen med nenne vi har också bara kommit varandra närmare under tiden. De säger ju att skilsmässostatistiken är lägre för oss IVFare är för "vanliga" par.

Nenne: jag tror att det är just det som är kruxet; det är nog väldigt sällan som båda parter är exakt lika fokuserade. I vårt fall tex så började vi med att sexa utan skydd helt utan att vi ens hade koll på om och när jag hade ÄL. Herregud, jag var helt okunnig på den tiden (detta var precis efter vårt bröllop aug 2006 när jag började hänga i den här tråden). Jag vet att första ggn vi hade haft sex utan skydd så tänkte jag att "nu kanske jag är gravid" - detta var några dagar efter att jag haft mens. HA!
Sedan gick det ett par månader så köpte jag ÄL-stickor bara för att kolla att jag verkligen hade ÄL. Maken tyckte nog i hemlighet att jag var fånig och för fokuserad men snäll som han är sa han inget rent ut. En gång kommenterade jag att han inte borde ha stolsvärmen på i bilen och då blev han lite irriterad och tyckte inte att vi skulle låta hela vårt liv bli styrt av detta. Så då fick jag backa lite Sedan kom det en gång (tror det var 4:e) när jag hade en massa symptom och trodde det hade tagit men jag testade minus och fick mens och då blev jag otroligt ledsen. Han var fortfarande rätt cool och tyckte att "jaja, vi försöker ett år till och kan vi inte få egna så adopterar vi". Så sammantaget så var jag - som vanligt - fokuserad till 150% (när jag väl bestämt mig så kör jag så det ryker) medan han inte hetsade upp sig särskilt mkt. Jag vet inte hur det hade blivit om vi hade fortsatt och det aldrig hade blivit ngt. Jag kan nog tyvärr se att jag förmodligen hade blivit rätt deppig och inte särskilt rolig att leva med. Och han hade nog inte gillat att pippa på kommande ("nu är det ÄL!"). Så vete fan om inte vårt förhållande faktiskt skulle ha lidit av det, mest pga mig antagligen.

Sen åter igen det där med driften om att vilja ha barn så säger jag åter igen att för mig var prio ett att finna kärleken och sen om jag fann den så ville jag försöka bilda familj. Men samtidigt förstår jag tanken och känslan för de som driver för det där med barn. Har bl a en mycket nära väninna som tänker helt tvärtom, så som Sweet. Hennes längtan efter barn är så stark att hon skulle tänka sig att inseminera, adoptera eller hoppa på en karl utan att ha en fader till barnet. Så har aldrig jag känt men alla är vi ju olika och jag dömer ingen för det ena eller det andra tankesättet.

Cissi - en fråga, varför är helsyskon så viktigt för dig? Jag bara undrar då jag själv är en sladdis och min bror och jag inte har samma pappa. Han är min bror likväl och kommer alltid att vara det oavsett att vi inte har samma pappa. Han är dessutom världens bästa bror!

Skickar många kramar till Vickan och Cicci!!!!!

Inget roligt med MF (har ju egna erfarenheter) och inget roligt med äktenskapsproblem.

Hoppas ni klarar ut problemen och löser dem på bästa sätt!

Här har jag inte fått sova alls i natt. Malte fick för sig att vakna och gnälla efter nappen 1 gång i timmen hela natten.
Började 23 och slutade 08 när jag plockade upp honom för blöjbyte. Fick även en flaska välling 05.30 men det hjälpte inte mycket.
Pust, stånk och stön......

Maken är iväg fram tills söndagkväll så där blir ingen avlastning. Max kommer hem i eftermiddag efter att ha varit hos farmor i torpet sen i onsdagseftermiddag.
Längtar sååååå mycket efter honom!!!
Både jobbigt och skönt när han är iväg. ??????

För mig är det som att vinna högsta vinsten på lotto att få barn. Det låter ganska osannolikt men väldigt trevligt (men också lite jobbigt att hantera). Samtidigt, om vi inte skulle vinna högsta vinsten så har vi ju inte förlorat något, vi har det fortfarande lika bra tillsammans, vi har aldrig haft dom där pengarna och man blir ändå inte automatiskt lycklig av en massa pengar.

Jag saknar nog den där biologiska driften som Sweet pratade om.

Jag vill också vinna på Lotto!!!

muggles - jag kör också så det ryker, har svårt att göra något halvhjärtat men är samtidigt en realist (maken är optimist!).

hej alla!

vilken intressant diskussion som har pågått här! måste dock börja med att skicka lite kramar åt lite olika håll...

viktualia - jättetrist att det blev MF! Men som någon tidigare har skrivit, ni vet att det funkar åtminstone.

cissi - en styrkekram! Hoppas att ni kan hitta varandra igen!

nenne och lappis - varma kramar till er! Förstår era känslor helt och hållet! tycker själv att det har varit väldigt skönt med en ordentlig paus från hela barngörandet (även om man inte kan låta bli de naturliga försöken, men de känns ju inte så jobbiga när man är på semster ) nu under hela sommaren. Min läkare är ännu inte tillbaka från semestern, så jag har heller ingen plan för hösten. Ska väl göra clomifen-testet först och främst.

Ang. diskussionen: jag har alltid sagt att jag vill ha barn runt 30 år, medan maken har sagt "ja, vi får väl se". Han har varit mer intresserad av att göra andra saker (resa och sånt). Så för två år sedan började vi prata om det på allvar och sen i samband med den sommarens semester så bestämde vi att jag skulle sluta med p-piller. Sen hamnade vi, båda två, ganska snabbt i det aktiva försökandet med ÄL-stickor osv. Jag har aldrig känt mig orolig för att han inte skulle vilja ha barn någonsin, men jag har alltid sett fram emot den dagen jag ska bli mamma. Har alltid varit väldigt barnkär! Men, nu har vi i princip gett upp tanken på att få barn (även om hoppet är det sista som överger en) och jag känner starkt att jag hellre är ensam med maken, än utan honom med ett barn. Vi har ju ett jättebra liv tillsammans nu! Nu är det ju mig det är fel på (till skillnad från nenne och lappis som är oförklarligt barnlösa), vilket gör att jag aldrig kommer att ha något att välja på. Maken kan ju dock i framtiden känna att han inte vill leva utan barn och kan han inte få det med mig så får han söka lyckan någon annanstans. Detta är min största oro i hela den här processen och vi har pratat om det vid ett par tillfällen. Nu säger han att han känner likadant som jag, hellre ensamma tillsammans än utan varandra, men vem vet hur man kommer att reagera den dagen vi står där med ett papper som säger att vi aldrig kommer att få gemensamma barn (då vi inte vill adoptera). Den krisen och det sorgearbetet vet ingen av oss vad det kan leda till. Dock tror jag inte att jag skulle bli bitter om han skulle välja att lämna mig, väldigt väldigt ledsen förstås, men jag skulle inte vilja neka honom möjligheten till ett barn. Ja, det är väldigt mycket man kan tänka och känna kring detta. Hittills har den här jobbiga tiden fört oss närmare varandra, men det är inte lätt och kräver att vi är öppna och ärliga mot varandra hela tiden med våra känslor. Ibland blir jag bara så trött på alltihop och känner att vi borde strunta i allt, sälja huset och flytta till någon söderhavsö och öppna en härlig, lyxig resort.

Det var iallafall väldigt bra att åka iväg på en resa nu under semestern. Nya intryck och vara tillsammans på ett avslappnat sätt utan massa måsten!

Skickar en gruppkram till er alla! Är inte så aktiv på att skriva, men jag läser allt och känner med er!

Vet att maken tyckte det var jobbigt nu när vi skulle försöka igen efter mf, då jag ville att vi skulle pricka in ÄL eftersom det är då man verkligen ska sexa till det om man vill ha en bebis.
Men han gav med sig efter en stund och sen kunde han ju inte motstå mig....

Men sen hade vi en diskussion då vi var i Stockholm om det här när vi skulle sexa till det. För han tyckte det var jobbigt att det bara skulle ske vid ÄL så då kom vi överrens om att försöka ha det så regelbundet man nu kan när man har småbarn hela månaden istället. Och mitt krav var att vi skulle gå och lägga oss direkt när Max somnat för att orka, funkar inte annars när man inte får sova på nätterna och ska dessutom jobba.