Fråga till er som har barn (rätt långt...)

Dallandra: Tack, jag ska verkligen kika in där

Har liknande tankar...Vi har gift oss för 3 månader sen, jag ska vara färdig med min utbildning till sommaren och ska fylla 27 år i januari. Det är nu jag har börjat känna den biologiska klockan (hi hi). Men samtidigt säger hjärnan att man ska vänta tills man få ett jobb och hinner jobba lite. Det är först nu vi ha lite bättre ekonomisk situation och kan unna oss saker och upplevelser och vi pratade att vi vill njuta lite av det nu och inte kasta oss in i andra problem och svårigheter. Vi har pratat att vi ska ha barn när vi är 27-29. Bara några dagar sen slog det mig att jag ska vara 27 inom några månader...Vi har också pratat att den perfekta tillfället inte nödvändigtvis kommer att infinna sig inom en rimlig tid men...som sagt massa tankar..fram och tillbaka...

Nu har inte jag läst alla svar som du fått så detta kanske är nåt liknande som nån annan skrivit, men det är min historia.

Jag och min man hade varit tillsammans i 8 år då vi gifte oss. Han pluggade forfarande och hade flera år kvar. Jag var relativt nyexad och vi skulle just flytta till en ny stad för en tid. Visst hade vi pratat om att få barn - i framtiden, men det var inte tänkt just då.

På vår bröllopsresa testade vi positivt! Min man log från öra till öra och var så lycklig. Just då vi testade och såg resultatet flög 1 miljon tankar genom mitt huvud. Hur skulle det nu bli med studier, ekonomi, flytt, osv. Men då jag såg min mans leende försvann alla tvivel. Det är klart att det skulle bli bra. Värdens finaste bröllopspresent. Ment to be liksom.

Vår pojke är nu 1 år och 8 månader. Han är det bästa som hänt oss och den underbaraste lilla gossen i hela världen. Allt har fungerat jättebra, studierna är klara, vi jobbar osv. Vår pojke bestämde själv när han ville komma till oss och det är vi jätteglada för, att det inte dröjde några år till.

Lycka till!

Dallandra:

Kan inte annat än att hålla med dig om att man blir säkrare på sin sak i den här tråden

Dessutom har Aftonbladet en artikel idag om att man inte ska vänta för länge med barn.

Krickilina:
Tack för din historia

Är det ingen annan än jag som har förlossningsrädsla? Själva graviditeten är jag inte ett dugg orolig över trots att jag hört om flera som mått jättedåligt. Men förlossningen... huu. Där har man ju hört riktiga skräckhistorier och sett dokumentärer på tv mm. Bara tanken på ryggmärgsbedövningssprutan får mig att rysa. För att inte tala om att spricka och allt sådant där.

Själva förlossningen är verkligen något som får mig att tveka om jag vill bli gravid eller inte. Att göra sig gravid är ju inte direkt någon konst (om det inte blir problem). Konsten är däremot hur sjutton man ska kunna överleva en förlossning och förlåta sig själv för att man utsatte sig för något så fruktansvärt. Visst går det över och kanske glömmer man smärtorna så snart man håller barnet i famnen, men innan det då, vaför ska man behöva plågas så? Det känns verkligen inte naturligt.

Någon annan som tycker som jag eller tycker ni att förlossningen är en småsak i sammanhanget?

Det går inte att ta ett studie uppehåll då under tiden du är mammaledig? Och sedan ha barnet i barnomsorg för att läsa ditt sista år klart??

skogstösen,

Jag är också superrädd för förlossningen. Jag är även rädd att jag ska må dåligt under gravidideten. Inför framtida förlossning hoppas jag att det kanske hjälper om man kan få prata med någon kurator eller nåt, jag överväger också kejsarsnitt istället för vanlig förlossning eftersom jag känner mig så extremt rädd inför den biten. Hoppas att man kanske mognar inför uppdraget så att lite av rädslan kanske dämpas.

Jag var också _väldigt_ förlossningsrädd.
Fick gå och prata med en Aurora-barnmorska på förlossningen flera gånger och det kanske låter lite lustigt, men ju närmare förlossningen närmade sig, desto lugnare blev jag. Min kropp liksom förberedde mitt psyke så jag var redo...

Sedan gick vattnet en månad för tidigt och jag fick inte åka till "mitt" lasarett eftersom jag inte gått fulla 36 veckor. Ingenting blev som jag föreställt mig och förlossningen var inte alls rolig och den tog mycket längre tid än jag trott. Men det lustiga var faktiskt att JAG VAR ALDRIG RÄDD under förlossningen!

Jag tycker inte att ni ska oroa er för mycket. Förlossningen är ju rätt oundviklig om man säger så. Hur man än gör kan den inte bli helt smärtfri. Men det finns kompetent personal och man är i trygga händer. Så ta kontakt med förlossningen och be att få gå på samtal med en aurora-barnmorska. Där får man prata av sig, man får en massa information och man diskuterar allt från rädslan till olika smärtlindringar och sätt att föda.

Att skaffa barn när man pluggar behöver inte vara negativt. Jag har hört flera som istället tycker att det är bra, för då kan de spendera mer tid med sina barn än om de jobbat heltid, och de brukar t.o.m. kunna spara en hel del mamma/pappa-dagar som sedan kan tas ut i anslutning till semestern på somrarna upp till att barnen är ca 3 år.

jag ska lägga aurora-barnmorka på minnet, tack f.d.svart brud.

Texas, jag har också tänkt att jag vill göra kejsarsnitt för det låter inte lika skrämmande. Men å andra sidan har man hört att det är ett stort ingrepp med kanske större risker för komplikationer än vid vanlig förlossning. Å så kan det göra väldigt ont efteråt också.