Fråga till er som har barn (rätt långt...)

Jag har barn. Fick min första när jag var 23 och det var inte planerat. Jag kan nog nästan lova dig att om du skaffar barn nu så kommer du aldrig att ångra dig när du sitter med den lilla i famnen. Men du kan komma att ångra dig om du väntar för länge och att det då blir svårare. Jag ska gifta om mig nu och vi har pratat om ett barn till, trots att vi båda har tre barn var. Jag känner det precis som jag skriver till dig, att även om jag tvekar nu så är lyckan över ett barn helt obeskrivlig.
Lycka till i dina funderingar!

Det konstiga är att jag aldrig funderat över min ålder (30) som en avgörande faktor att man kanske ska sparka igång bebisverkstad, utan snarare tänkt att jag har ju massa år på mig.

Blev stressad på allvar av det faktumet att jag är 30+ idag hos barnmorskan och flera av er säger ju att man borde nog börja fundera på det då innan det är för sent.

Vi har ju pratat om 2 barn också....

Hej ni undrande och tvekande - jag har barn!

Min framtid såg ut som för så många andra: studier - fast jobb - giftemål - barn (eller giftemål före jobb, men ni fattar...).

Men det blev annorlunda. Jag avslutade mina studier som planerat, men blev arbetslös efter det. Jag närmade mig de trettio och vi började prata om barn trots arbetslösheten. Man ville ju inte försitta sin chans. Det tog några månader och strax efter jag fyllde 31 föddes vår knodd, som nu är 9 månader. Jag slutar alltså min mammaledighet snart utan att ha ett jobb att gå tillbaka till.

Ja, det kan vara läskigt att skaffa barn, men precis som någon skrev, så växer man in i rollen i samma takt som magen växer.

Jag vill dock säga några ord. Det är vad jag känner och kan ju givetvis inte passa in på alla:
Finns det en möjlighet att avsluta studierna innan, så gör det. Ett barn kräver mycket tid och ork av föräldrarna (speciellt mamman i början) och man kan inte gå tillbaka och leva samma liv som man gjorde innan graviditeten.
Finns det en möjlighet att hinna skaffa ett jobb och arbeta innan graviditeten är det guld värt. Det krånglar inte lika mycket med föräldrarpenningen och man har kanske ett jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten.
Vill du absolut ut och resa eller på något annat sätt leva runt - gör det nu, för efter bebis blir det svårare (men inte omöjligt).

Oj, det kanske låter tungt, men har man valmöjligheter så kan man ju välja rätt, efter eget tycke.
Sedan tycker jag inte att 33 är så mycket äldre än 30, så visst kan man vänta lite. Även om chansen minskar med åldern kan man inte stirra sig blind på det. De flesta av mina kamrater från grund- och gymnasieskolan har ännu inte skaffat barn och är mitt uppe i studier fortfarande.

Det blev långt, men jag hoppas ni orkade läsa.

Ravial
Tack för ditt svar, det tilltalade mig!

Idag är det en sån dag där jag känner att vill väna, iallafall tills jag är klar med skolan, men jag vet att de tankarna kan ändras bara över dagen och bli en längtan istället.

*suck*

sthlmstjej: ibland kan själva längtan och tanken på att man inte har något göra att man längtar ännu mer. Tänk på hur mycket mer du kanske kan njuta av ditt nyfödda barn och din mammaroll om du har allt annat avklarat. Det råd vi får som blivande och nyblivna mammor är att inte ha en massa måsten, utan bara ta hand om oss och den lilla.

Den som väntar på något gott...

med "...att man inte har något..." menade jag givetvis "...att man inte har det man vill ha..."

Blir ju barnsugen efter att läsa den här tråden! :D

Så många fina, kloka och vettiga inlägg.

Men men.. Jag har nyligen börjat ett förhållande och är mitt i att byta jobb så det får vänta nåt/några år till (jag e 30).

Puss på er! :D

Jag var inte särskilt förtjust i barn innan jag skaffade barn. Kunde inte hantera dem, de bara grät när de kom till mig. Dessutom väntade jag på att den biologiska klockan skulle börja ticka, som den gjorde hos alla mina väninnor sedan åratal. Maken tjatade.
Till slut la jag pillren på hyllan med blandade känslor. Gyn hade sagt att det skulle ta MINST 6 månader innan det ens kunde bli något med dessa piller.

Efter 4 månader konstaterades även en graviditet i samband med besök på akuten när jag hade tarmkatarr...

Biologiska klockan tickade inte och jag var livrädd. Vad hade jag gett mig in på egentligen. Men, jag var ändå 29 år tycker som du att man vet aldrig hur svårt det kan vara, speciellt när man är över 30.

Jag har aldrig mått så dåligt som under graviditeten. Drabbades av alla möjliga och omöjliga sjukdomar och krämpor och förlossningen tog 38 timmar. Svårt för mig att tro på folk som mår bra under graviditeten...

Hur som helst. Den biologiska klockan började ticka ett tag efter det att min son fötts! Han är helt klart det bästa jag gjort och idag undrar jag faktiskt varför vi väntat så länge!

Nu har jag blivit oplanerat gravid igen och min son kommer att bli storebror vid 2 års ålder. Precis som förra gången mår jag inte bra och jag är sjuk och trött mest hela tiden, men jag vet vad jag har att se fram emot denna gång, så jag känner att det är värt det och tar det med ro på ett helt annat sätt. Bara att rycka på axlarna och inse att min kropp är som ett sjunkande skepp när jag är gravid. ;)

Nu är ju jag redan gift, men om jag inte hade varit det, så hade jag aldrig planerat in ett bröllop under graviditeten just för att JAG mår så dåligt och är så trött då. Men jag hade inte skjutit på att skaffa barn för att jag ville gifta mig ogravid, utan jag hade nog hellre skaffat barn först och gift mig när barnet varit ett par år gammalt.

Förresten. Att vänta på den rätta tiden att skaffa barn infinner sig nog aldrig. Inte för de flesta i alla fall. Men när det väl händer eller när man väl bestämt sig, får man planera om framtiden lite och då brukar det gå bra! :)
Livet är sällan en spikrak väg.

Ja, det är otroligt många kloka inlägg här. Jag tycker att det är betydligt lättare att vara klok när det gäller andras liv. Jag kan säga till mina kompisar att man inte kan planera allt i livet, och att allt inte måste komma precis "rätt", men det är desto svårare att följa sådana råd själv.

Skönt att höra svart bruds historia. Jag är inte direkt stormförtjust i små barn i allmänhet (de är ju förstås olika precis som vuxna människor, men ni fattar vad jag menar). Men det går väl inte att jämföra "barn" med egna barn..