Fråga till er som har barn (rätt långt...)

Här är en till som är precis lika förvirrad, och med ganskaliknande förutsättningar...jobbigt läge!

Jag tror absolut att jag kommer plugga klart och försöka få en tjänst innan bebis. Bröllop inan bebis gärna, men det känns lite mindre viktigt. Att hinna åka på långresa med min snygging innan bebis känns oxå viktigt, men inte sååå troligt. Samtidigt är barnlöshet en stor skräck hos mig, tänk om man börjar försöka för sent, och sen är det kört.

För att citera Strindberg "Det är synd om människorna..."

Jag känner likadant! Jag är 31 år och arbetslös tyvärr, har pluggat i fyra år på högskola men det är tufft på arbetsmarknaden nu. Vi gifte oss i augusti så det är avklarat. Jag pendlar också fram och tillbaka... Är jag verkligen redo för ansvaret och den ständiga oro som följer med föräldraskapet?
Planerna var ju att jag skulle få jobb efter examen, att vi skulle kunna resa, köpa hus o.s.v.. Nu har det inte blivit så och jag känner att tiden rinner iväg.. har också en rädsla för att vi ska börja försöka försent och att det inte ska bli någon bebis...

Planera lagom

Lite framförhållning är ju inte fel men man behöver inte ha precis allting avklarat.

Jag har gjort allting bakvänt och det har oxå gått, slitigt att studera på högskola med barn hemma men kul.

Du frågade efter svar från folk som har barn.. Jag har inte heller barn, än. Jag är 27 och känner att jag vill ha barn så småningom. För oss känns det nog självklart att i alla fall försöka. Jag ser barn i vår framtid. Men absolut inte nu. Det verkar så otroligt jobbigt. Det låter väldigt omoget att säga så, men det känns faktiskt jobbigt om det skulle komma barn och "stöka till" vårt trevliga liv. Ekvationen går ju inte riktigt ihop. Om man vill ha barn, i framtiden, så måste man ju liksom skaffa dem nån gång..

Vad gäller din situation så tycker jag det verkar rätt bra att skaffa barn medan man pluggar (om man nu vill alltså). Det är väl bara det ekonomiska som är sämre, att man inte jobbat det där året innan. Men man är ju sällan så flexibel som när man pluggar.

Som du märker kan inte jag heller riktigt hjälpa dig i dina funderingar. Bara hålla med om att det otroligt svårt att komma till nåt beslut. De flesta jag känner som fått barn har fått det utan att bestämma sig och känna efter så himla mycket. Det är nog väldigt få som plötsligt känner sig redo. Men man blir det nog på nåt sätt ändå. Blev visst lite för långt inlägg, sorry.. Hoppas det blir bra, hur ni än gör! Kör på om ni känner för det men det bara känns lite läskigt, för det kommer det alltid göra.

...jag är 40 och har nog missat tåget... Jag väntade på rätt tid, och den kom aldrig... ett av flera skäl till varför jag är och kommer att förbli barnlös.

Om man är säker på att man vill ha barn med den person man är i en trygg relation med och dessutom är 30+ så tror jag att man bör priotera det - tiden går så himla fort, och man KÄNNER inte att kroppen åldras, plötsligt så ÄR man liksom bara 40... så gör inte som jag, utan sätt igång! :)

velour vad det gäller flexibiliteten när man pluggar så varierar det nog oerhört beroende på vilken utbildning man läser vissa har det tämligen lättsamt samtidigt som du på andra linjer bokstavligt talat nästan sliter ihjäl dig för lika många poäng

Jag har barn och kan säga att jag trodde kanske inte att jag var redo men ju längre jag gick i graviditeten så blev jag mer och mer mogen ännu mer blev den dagen vi hade vårt lilla dotter i knäet. Såäven om du nu pluggar och han är hemma så tror jag nog att det kommer att gå runt jag säga att min kusin har sagt i flera år att hon skulle först plugga färdigt skaffa sällskap och känna att det känns rätt så hon inte bara blir gravid och kommer på att det här var inget + att hon ville ha en karriär sen skaffa barn jag räknade då ut att hon kommer då vara kring 40 då det är dags för henne att skaffa barn hon tyckte det lätt lite hemskt men nu har hon ett fasr förhållande och ska ha barn i februari och har inget utbildning eller jobb.

cybermamman, det stämmer förstås. Vissa utbildningar är väldigt o-flexibla. Men eftersom man bara ansvarar inför sig själv när man pluggar, så kan man ju ofta jobba mer/mindre i olika perioder eller välja själv vilka dagar och tider man gör det man ska (kanske göra tentan på omtentan om det inte passade vid ordinarie tid etc). Fast många har ju flexibla jobb också - jag ska kanske inte bara utgå från min egen situation..

velour, det finns tunga utbildningar som kräver din närvaro åtta timmar om dagen hela veckan plus eget arbete långt in på nätterna ... tro mig - jag var där - något mer oflexibelt arbete går inte att uppbringa

Oj, jag hade ingen aning att det fans
fler som kände o tänkte som jag!!

Självklart vill jag gärna dela funderingar med dem som INTE har barn också

Det har varit många kloka inlägg här som jag tar åt mig, känner även igen mig väldigt väl i det Velour sa om att ett barn kommer in "och stökar till i ens perfekta värld".
Nu lever man ju utan "ansvar" i den meningen att vi kan ju vara spontana i vårt liv (fast i ärlighetens namn, HUR spontan är man egentligen? )

Kanske är det så att man tycker det känns så läskigt för att det är en av de stora sakerna i livet man INTE kan planera?