Fråga till er som har barn (rätt långt...)

"f.d. Svartbrud": vad tråkigt att du måste må dåligt under din graviditet. Men vad roligt att du kan glädjas ändå eftersom du vet vad som väntar dig

Ni som funderar på att skaffa barn: bli nu inte rädda för hur ni kommer må under graviditeten. Vissa mår bättre, vissa sämre och man får ta det som det kommer. Själv mådde jag fin-fint, prima och som en prinsessa . Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid och längtar efter att bli gravid igen. Visst mådde jag lite illa i ett par, tre veckor i början, fick graviditetsdiabetes (en lindrig och övergående) och hade lite problem med foglossning, men vad fin jag var! Jag visade stolt upp min runda mage och stal all uppmärksamhet (första barnbarnet på pappans sida och första barnet i viss umgängeskrets). Snacka om att vara exhibitionistisk .

Ravial
Jag är ju i precis samma sits som du var när du blev gravid, skönt att höra att det funkar ändå! jag tänker jättemycket på detta att skaffa barn, arbetslöshet och min framtid.... svårt att få allt att gå ihop.. funderar även mycket över ekonomin, min man jobbar ju som tur är, men hur blir det med min?! Känns som jag blir ekonomiskt oberoende om vi skaffar barn när jag är arb.lös...

Men jag vill ju inte vänta heller, som många har skrivit så finns det nog aldrig rätt tid att skaffa barn och att läsa era med alla kloka ord inlägg har lungat mig lite.

Ravial:

Jag håller med dig om att man inte ska ha massa andra saker som man "måste " göra klart, tex skola etc, MEN tänk om vi har problem med att skaffa barn då? (där tror ju min sambo att det kommer gå hur lätt och snabbt som helst, och jag tror inte att det kommer gå direkt, barnmorskan sa ju till mig att de flesta blir ju gravida i slutet av första året man prövar)

Tänk om vi börjar när jag är klar dvs vid 33 inget händer kanske på nåt år eller så...då är man 34-35, sen om man blir gravid o i framtiden vill ha fler barn??
Då kanske man är 38-39 nåt och det känns för sent tycker jag.

Nu menar jag inte att man kan planera såhär, det går ju inte då naturen gör som den själv vill, men det är ju oundvikligt att man tänkter så...

Fd svart brud, tack för ditt inlägg!

Jag känner mig mer och mer säker på att jag inte vill vänta ju mer jag läser era kommentarer och tankar.
Jag är ju rädd för förändringen ett barn gör i vårt liv, men det kommer ju komma förr eller senare och jag vill inte vara den som ångrar att jag inte försökte i tid OM det blir svårt att bli gravid.

Dessutom gillar jag ju även andras barn (ja ok då jag erkänner, jag gillar dem när de är snälla och glada )

Hej hej! Vill ni höra livets ironi?? När jag var tjugoett år blev jag gravid trots p-piller. Blev helt förskräckt och ville verkligen inte ha barn så ung!! Trots allt var jag för tveksam till abort och en liten flicka blev det. Hon är och har sen första stund varit det bästa i hela mitt liv, en glädjekälla och ett ljus i mörka stunder. Fantastiskt och helt overkligt. Idag är hon sju år och för snart ett och etthalvt år sen var jag redo att bli mamma igen. Denna gång blir det inte som planerat och jag lyckas inte bli gravid!! Hmm. Det jag vill säga att man kan visst planera och fundera men ironiskt nog blir det sällan som man tänkt ändå. Fast i stora drag ödet bidragit till mitt liv har jag det bästa tänkbara och är sagolikt lycklig! Allt löser sig oftast till det bästa..

sthlmstjej: det är bra att du känner så. Det är bara viktigt att man vet vad man gör (om man nu planerar för barn) och vad man kan förvänta sig. Jag är övertygad om, nu när du funderat, att du gör ett klokt val som känns rätt i hjärtat. Skaffar du barn nu kommer det bli jättebra, för du har gjort ditt val. Jag önskar dig all lycka och jag hoppas att allt går bra!

Va skönt att få lite tips från andra i samma sits. Rival och Dallandra: jag är i samma sits som ni är/var. Tog examen i mars och nu har jag gått arbetslös i ett halvår. Vi vill hellst vänta tills jag fått ett jobb. Dels för att vi kommer få det väldigt tajt ekonomiskt annars och sen är jag väldigt ivrig att få börja jobba och tjäna pengar efter sju år på universitet. Jag tror också att jag skulle kunna njuta av mammaledigheten mer och vara hemma längre om jag hade ett jobb att komma tillbaks till, nu när jag ändå är så nära att få ett jobb. Och jag vill inte jobba heltid efter att jag fått barn och det kan ju vara svårt om man börjar ett nytt jobb då, då vill man ju visa framfötterna. Men samtidigt så längtar vi så otroligt mycket efter barn, har pratat om det i nästan fem år nu. Och man vet ju aldrig, jag kanske får gå arbetslös i ett år till, vilket förövrigt håller på att göra mej galen.

Fast samtidigt så kanske aldrig "det rätta" tillfället kommer.

Ravial:

Tack snälla för de uppmuntrande orden

Pratade igenom detta med sambon i helgen och det var första gången jag yttrade att jag verkligen var sugen på barn nu. Han blev ju lite tagen på sängen (vilket är helt förstårligt då vi vacklat fram och tillbaka i frågan förut) men han vill vänta ett tag till ialalfall så vi kanske börjar efter sommaren.
Men man lär väl hinna ändra sig 100 ggr tills dess

sthlmstjej: självklart kommer du ändra dig 100 gånger innan . Men, vänta ni till efter sommaren, tiden går fort och då hinner ni förbereda er.

Det var min man som, efter att vi löst pratat om barn i framtiden, föreslog att vi skulle skaffa. Jag var inte riktigt lika inne på det som honom, så jag blev lite skraj . Men, vi tänkte smart! "Vi sätter igång nu (i september) så kommer barnet lagom till sommarlovet" (min man jobbar som lärare). Jag blev gravid i maj! Så blir det när man planerar

Juli-2006
Om du vill utbyta tankar med andra arb.lösa akademiker så titta gärna in på den här tråden:

www.brollopstorget.se/Forum-2-18/m1287359.html

Den här tråden har verkligen fått mig att känna att jag inte kan gå runt i evigheter och vänta på "rätt" tillfälle att skaffa barn, det kanske aldrig dyker upp.. känner mig tryggare i att skaffa barn tacka vare den här tråden :)