Min fru vill inte skilja sig

...jag är oerhört tacksam att min blivande inte är Nisse utan den omtänksamma, ärliga och starka människa han är...

Nu sticker jag ut hakan lite och vill bara säga att jag misstänker att om Nisse inte hade signaturen Nisse utan Lotta så hade tongångarna varit mer förstående, och ingen hade bett Lotta som mår dåligt att dra någon annan stans med sina problem.

Jag önskar dig, din fru och dina barn lycka till Nisse, vad ni än bestämmer er för.

Nisse,
Jag skäms och ber om ursäkt för svar från tex "Ville bara säga att...". Verkligen onödigt och barnsligt! Tyvärr finns det folk på forumet som inte har så mycket empati.

Till Jenny:
Hmm, du får mig att tänka till en gång till... men alltså.. vad jag menar med äventyr är inte att sitta på krogen och inte komma hem... vet inte riktigt vad jag menade med äventyr...
Tror bara att jag menade att få uppleva nåt annat, framför allt passion, kärlek, lycka... framtidstro... en önskan att vilja vara med den jag älskar (vem det nu blir...) och inte bara vara med en för att jag måste...

Jag tänker varje dag på att jag måste skilja mig...... och nu är det på g...
känner mig lite befriad faktiskt att jag äntligen har sagt det...

Helena och Anna:
Tack för att ni försvarar mig *L*
Men det är inga problem, jag är rätt tålig, det som är intressant är att jag är övertygad om att både min fru och mina bekanta och mina barn skulle skriva upp på att jag är just det som "Ville bara säga att", dvs: "omtänksamma, ärliga och starka människa"
Men tja sånt är livet, vi har kommit på sne, det finns tyvärr ingen återvändo... så är det bara...
Så fort vi diskuterar nåt, dyker vissa episoder och händelser upp, de kommer vi aldrig förbi...

Åh,vad jag känner med dig(som jag har sagt förut). Det är många motstridiga känslor som kommer upp när man genomgår något sådant som du gör nu.
Jag har en undran(om den är ALLTFÖR personlig så måste duinte svara); hur resonerar din fru angående att ni inte ens har samma sovrum etc.? Är hon nöjd med den situationen eller? För, lägg fram det för henne som så här: att om ni nu ska bo ihop för barnens skull, vilka föräldraförebilder blir ni då? Ett kallt förhållande utan leenden, skratt, saker att göra gemensamt, tjat och gnat, oenigheter osv.. Är det det som era barn ska komma ihåg av erat äktenskap och hur de växte upp?
Är det inte då bättre att de ser två självständiga människor som mår bra(din fru KOMMER att göra det så småningom, vilket jag inte tror att hon har gjort nu på bra länge)och har energi att ta vara på dem och deras närvaro på ett helt annat sätt. Så mycket onödig energi går åt till att må dåligt..
Kram igen

Måste oxå få skriva att jag förutsätter att ni HAR försökt att lappa ihop erat förhållande,både själva och med experthjälp, som familjerådgivning.
När man i ett förhållande har en massa tråkiga erfarenheter ihop(typ. otrohet och andra sorters svek)som den ena parten har skuld till, så är det OTROLIGT viktigt att den person som blev sviken inte tar upp detta så fort det är en disskussion som rör något annat. Har man bestämt sig för att gå vidare så har man och då kan man inte kasta det i ansiktet på den andra personen så fort man grälar. Jag kunde nästan läsa genom raderna att det var sådana här problem mellan er..

Lilla me, jaha vi tog upp det ikväll igen, jag alltså, kommer ingen vart, hennes argument är hela tiden "barnen ska ha en familj" hon tycker inte att vi har det bra men det är inget att bry sig om så länge barnen har det bra.... MItt argument att det är bättre för barnen om vi skiljer oss och att de får se två lyckliga människor, avfärdade hon snabbt med att hon vet inte om hon överlever en skillsmässa och att hon inte har ekonomiska möjligheter att fixa det... och att dcet bara är kåta män som tycker att det är bra med skillsmässor...

Nisse,

Om jag var du så skulle jag lyssna noga på lilla me. många goda råd där och jag, barn av skillsmässa, utbildad barnskötare och privat nanny sen ca. 8 år tillbaka, kan med gott samvete säga att de som talar om att stanna i ett förhållande "för barnens skull" bara gör så för sin egen själviska skull.
Vilket barn mår bra av att bo med en mamma och en pappa som inte älskar varandra längre och som kankse till och med bråkar. Bråk behöver inte betyda skrik och slag utan inkluderar även elaka pikar, ond blickar och nedlåtande kommentarer till err om personen i fråga.
Även samtal med andra personer utom familjen räknas. Många tror att barnen inte ser, hör eller förstår vad de elakheterna betyder, men oj oj oj vad fel de har! Barn i sådana situationer lider oerhört! Inte kan väl en vuxen människa ärligt tro att barn växer upp tryggt i en familj där en eller båda föräldrarna vill skiljas.
om det var en familj där båda vill stanna tillsammans och försöker allt för att göra just det...det är helt annorlunda. Nä Nisse, ta du tag i skillsmässan och jag hoppas att du hittar lyckan igen!

Din fru verkar inte intresserad av att bygga upp nåt mellan er igen och hennes hot om att hon inte skulle klara en skillsmässa och att hon inte har ekonomi för det - VA!? Hur gammal är hon? köra med sån utpressning är verkligen själviskt!

Håll dig stark och snälla du, om du själv känner att du provat allt du kan och vill för att ha ett bra (eller åtminstone fungerande då detta verkar helt dött och enbart slitande på alla inblandade) så skilj dig. skilj dig innan du blir enbart en trasa av vad du brukar vara. Du skrev att du upplevs som omtänksam och ärlig - hoppas du består sådan även efter denna pärs!

Kram!

Håler även meed Helena T

Tess II, du har helt rätt. Som skilsmässobarn kan jag säga att jag minns mina föräldrars gräl med en tagg i hjärtat och jag tror min uppväxt hade sett helt annorlunda ut (till det sämre) om de inte gått skilda vägar i tid. Att hålla ihop ett äktenskap för barnens skull tror jag bara leder till elände. Barnen kommer när de blivit vuxna ifrågasätta varför föräldrarna använde sina barn som ursäkt att inte göra något åt en icke fungerande situation och de kommer heller inte må bra under uppväxten. Barn märker när saker inte är som de ska, man kan inte lura dem.

Och 14-15-åringar? De är ju inte småbarn längre...

Kort kommentar:
Era barn fattar nog vad som försegår. Jag tycker att du även ska tala med dem om vad de tycker om saken. tror inte att de köper rakt av att du ligger i eget rum för att du snarkar. förhoppningsvis så möts du av uppmuntran som jag gjorde av min son (11år)
Xet ville gå skilda vägar men inte jag. Fast när han väl sagt det rakt ut så var min kommentar "ok, men då ska det gå fort och jag kommer AAALLLDDRIG tillbaka".