Inget sex på över två år!

Jag kan tycka nu när jag läser dina svar här att om NÅNTING överhuvud taget ska hända så måste DU vara den drivande i det här.

Han kommer aldrig anstränga sig om dina försök till prat ändå bara ebbar ut i ingenting och fortsatt stiltje.  Han måste ju SE och FÖRSTÅ att du faktiskt menar allvar med det du säger.

Du vill inte ta initiativ - nä men vet du - vill du prioritera ett sexliv MÅSTE du vara den drivande lång tid framöver . Du måste vara den som får jobba hårt på ert sexliv och ert samliv.  Om du är den som tar initiativ kommer han ha mycket lättare att falla in i dina påhitt och känna lättnad över att du faktiskt gör något åt det hela.

Börja i änden med att prioritera mer tid tillsammans.  Sluta tillbringa tid på varsitt håll hemmavid.  Stäng av mobiler, datorer och tv. Hitta på något tillsamnans som par . Gör nånting ihop varje kväll.  Behöver inte vara samma sak . Men att ni gör nånting ihop som par varje dag.  En promenad, en fika över köksbordet när ni pratar om ditten o datten, spela kort,  gör hushållssysslor tillsammans, välj ett tv-program ni vill se tillsammans osv.

Öva också då på närhet. Förklara för honom att du saknar närhet. Och närhet betyder bara att vara nära. Hålla hand  när ni ser tv. Smek över ryggen när man passerar varandra. En puss på kinden som tack för maten.  kramas godnatt.  Sitta tätt ihop i soffan. Somna på armen vid läggdags.  Lägg alltså inga värderingar i närheten mer än att tanka värme och kärlek hos varandra.  

Boka in saker kontinuerligt - viktigt!!    Börja planera in saker att göra tillsammans. Bygg nya rutiner.  Kanske gå ut och äta på resturang varje fredag kväll.   Gå på bio en gång i månaden.  Åk och utforska omgivningarna - börja gör utflykter lite på måfå med olika resmål  varannan månad.  Boka in hotellnätter  kanske var 6-7:e vecka.  Börja träna tillsammans en gång i veckan.  Nånting ska ni planera in varje vecka - varannan vecka - en gång i månaden - varannan månad - en gång i halvåret osv.   Hela tiden - året om.   

Rent konkret skulle jag också boka tid tillsammans hos en husläkare och förklara problemet. Be om att din man ska få göra en hälsokoll. Gör en du också så känner han sig inte så utpekad och utlämnad.   Viktigt är att ni tillsammans går till doktorn eftersom det är ett gemensamt problem. Han har förmodligen lättare att ta en läkarkoll om ni står på samma sida i det här och han slipper känna sig påhoppad och utpekad.  

Han kanske också skulle behöva tänka på sitt arbete och hur det påverkar honom i kropp o själ. Är han helt slut fast han är ledig en hel vecka så ska ni båda lyssna på det.  Det är bra att visa framfötterna men det här är priset han betalar. Inte så kul om man betänker det ur detta perspektiv. Vad blir nästa steg? Högt blodtryck, dålig nattsömn, rubbade matvanor, ingen ork till motion ------>  han har hjärtinfarkt som i en liten ask.

Det är alltså inget som man ska ta lätt på och detta är viktigt att få honom att förstå .  och utebliven sexlust kan helt enkelt bero på att han är slut som människa pga för hårt jobbande.    Man kan inte älska 3 ggr i veckan  , vara pigg o glad och samtidigt jobba 70 timmar i veckan. Det säger sig självt.

 

Nyfiken gul, nu fru: Tack för dina kloka synpunkter och råd! När jag läser dem är det så självklart-så måste jag göra! Tänkte bara förklara det där med att jag inte vill ta initiativ. Jag vill, men har tappat självförtroendet (det lilla jag hade) av alla gånger då han har sagt att han inte orkar just den kvällen. Även om han nu försäkrat mig gång på gång att det inte är pga mig, att han helt enkelt inte orkar, så finns den där lilla rösten som jag inte lyckas tysta: "Det är dig det är fel på, du duger inte." Nu kommer gnället om min barndom igen (än en gång, jag fiskar inte medlidande utan försöker bara förklara varför jag är en så hopplöst hämmad typ), vi syskon fick aldrig något beröm för något bra vi gjorde. Kritik var de snabba med, minaf öräldrar, men aldrig att de sade något om vi gjorde något bra. Så jag har rätt dåligt självförtroende sedan innan, och det här har knappast gjort det bättre. Men jag är inget barn längre utan en vuxen kvinna som fyller 40 i år (hu!) och jag måste ta mig i kragen och bete mig som en vuxen.

Min man var den förste jag blev förälskad i "på riktigt", jag hade haft pojkvänner men inga seriösa förhållanden och kände mig aldrig uppskattad men så mötte jag den här fantastiske killen som placerade mig på en piedestal och gjorde mig till prinsessa i sitt kungarike-det var underbart! Och nu känns det som att knuffar ner mig frånn piedestalen igen.

Jag tror han förstår hur jag känner, och jag tror definitivt inte att han slutat älska mig, han är bara mer hopplös än jag på det här med att kommunicera och prata om sina känslor. Han är inte den som köper blommor och smycken, men han gör så mycket annat för mig som visar att han älskar mig. Men det är helt sant att det inte alltid räcker, inte om vårt äktenskap ska hålla.

Att boka in något varje vecka låter som en toppenidé, fast det kanske snarare får bli varannan vecka eller en gång i månaden med tanke på hans jobb. Jag sitter här och funderar på vad det skulle kunna vara, vilka hemensamma intressen vi har. Båda älskar ishockey (jag vet, inte vidare romantiskt!) så det kunde kanske vara något när säsongen drar igång till hösten. Utflykter är en jättebra idé, vi vill flytta från Stockholmsområdet lite längre uppåt i landet, det kunde vara roligt att se sig omkring i de trakterna. Bio och äta ute är toppenförslag, vi har blivit såna "hemmakatter" och gör aldrig såna saker längre. Det finns nog annat vi skulle kunna göra också, jag har funderat på att gå en danskurs-det är ju sexigt! Kanske inte hambo och schottis då förstås, men salsa ser läckert ut.

Även ett gemensamt läkarbesök låter bra, jag behöver kolla upp om jag börjar komma i klimakteriet (tidigt, jag vet, men det år i släkten) och ska ta en del tester, då passar det ju utmärkt att han också gör det!

Jag oroar miug ständigt för att han ska få en hjärtinfarkt, för det är precis som du säger: Han jobbar för mycket, orkar ingenting när han väl är ledig. Han har en otrolig arbetsmoral vilket förstås är bra, men det verkar som att han är den ende på sitt jobb som har det. Alla andra tycks tänka att "Juha ställer upp och byter dag med mig" eftersom han bara inte kan säga nej. Men det blir aldrig något byte eftersom han får jobba både sitt pass och den andres. Och han oroar sig hela tiden för att bli av med jobbet.

Att läsa era, och särskilt dina, svar har fått mig att tänka till ordentligt och börja se vilka skälen kan vara till att han inte orkar ha sex. Det handlar inte om mig, eller om oss, utan om den press han sätter på sig själv.

Han kommer hem från jobbet när som helst, jag ska ta upp några av sakerna du föreslår med honom. Kanske inte dyka på läkarbesök direkt, men det här med att hitta på lite roliga saker tillsammans!

Jag måste få fråga, jag har för mig att jag läst någonstans att du varit Jehovas vittne, stämmer det? Mina föräldrar är Jv, men de verkar hårdare än många andra. Jag menar inte att du ska berätta om din uppväxt, det är privat, men stämmer den uppfattningen jag har eller är alla Jvföräldrar så stränga som mina? Varken jag eller mina syskon är kvar i "Sanningen" () längre så vi har knappt någon kontakt med dem vilket faktiskt bara känns bra. Känns som att de förstört oss alla så mycke. Usch, vad jag gnäller men det är sällan jag pratar om det så det blev som att dra proppen ur ett badkar!

jo du har helt rätt jag är uppvuxen som Jv och visst har jag varit strikt fostrad när det gäller sex o samlevnad men som tur är har jag klarat mig bra ändå tack vare min egen nyfikenhet . Som bokmal hade jag turen att kunna låna böcker på biblioteket och när jag var i tonåren slukade jag böcker om just tonårsliv och jag var frågvis mot mina klasskamrater. Jag var en överlevare helt enkelt när jag inte fick några svar i familjen och inom Jv. 

 

Då mindes jag rätt. Ja, tänk hur de uppfostrade oss, som om sex skulle vara något smutsigt och fel! Och ändå var vi sex syskon, så så smutsigt och fult var det visst inte ändå!

Så bra för dig att du var så pass nyfiken att du själv tog reda på saker! Jag önskar att jag också varit det, men vi blev ju så "skrämda" från att prata om sex att man knappt vågade tänka tanken.

Det är lustigt att min syster är lika "pryd" som jag medan alla våra bröder tycks vara öppna och orädda när det gäller att prata sex. Ja, inte för att vi går in på detaljer eller diskuterar våra sexliv med varandra, men de är långt ifrån så tillknäppta som jag och min syster, särskilt efter några glas av något starkare. Våra svägerskor vill gärna prata om sina sexliv men det känns helt fel att prata om sina bröders färdigheter i sängen, så jag och syrran byter alltid samtalsämne när de försöker prata om sånt. Det måste väl ändå vara normalt? Att inte vilja höra om sina bröders sexliv menar jag? Våra svägerskor är väldigt öppna och frispråkiga, eller så tycker jag och min syster bara det för att vi jämför med oss själva.

Men nu känner jag mig lite starkare och mer bestämd på att "få ordning" på det här! Svaren i tråden, och framförallt då dina (inget illa ment till er andra, men det känns som att jag och Nyfiken gul, nu fru har en del gemensamt i och med att vi bägge vuxit upp som Jv!) har stärkt mig. Jag funderade på om jag skulle låta min man läsa detta, men det kanske är lite fegt? Det är väl bäst att ta det öga mot öga? Åh hjälp, jag fyller som sagt 40 snart och måste verka helt hopplös.........

Jag ville inte ta upp det här när han kom hem ikväll, han kom sent och orkade knappt äta middag, men nu ska han vara ledig i fyra dagar, och då ska jag försöka prata med honom. Eller, det var fel. Inte försöka prata med honom, utan prata med honom! Så här får det bara inte fortsätta!

Förlåt att jag ställer personliga frågor, men hur har du det med kontakten med dina föräldrar idag? Jag hittar inte tråden där jag läste att du varit Jv, du berättade väl lite där? Det var en tjej till som var ex-Jv, eller hur? Vad hette tråden, vet du det?

Vi träffar våra föräldrar ibland, men det är mycket sällan. Det är mest för att de ska få träffa sina barnbarn och vice versa skull som vi samlas ett par gånger om året. Och det här har ju inget alls med trådens ämne att göra, ursäkta! Just snyggt att vara OT i sin egen tråd!

Oj vad långt det blev, jag ber om ursäkt! Hoppas du orkadeläsa.

egentligen är det inte så OT som du tror.. för att din bakgrund är ju en av orsakerna till att det har blivit lite snett mellan er.  Så du måste helt enkelt svälja lite av det och ta dig själv i kragen och försöka agera även om du känner att du trampar både vatten o luft i början .  

det är aldrig försent att lära sig mera om sig själv och sitt förhållande , jag kan rekommendera att låna böcker eller köpa böcker som handlar om självkänsla och självförtroende och som handlar om relationer . Fick du inte läsa sånt som tonåring så är det inte försent att läsa sånt idag. Det kan bli många aha-upplevelser när man läser sånt.

Jag är också snart 40 år och det finns fortfarande saker jag behöver lära mig tack vare min egen bakgrund.  

När ni är två som har svårt att prata om intima saker som känslor och ert förhållande så får ni helt enkelt börja lära er att hjälpas åt. Ni står på samma sida i det här, ni är ju inte fiender mot varandra.  Hjälp varandra att ta dom första stegen.

Jag var ju ett döpt Jv så stor del av min släkt har jag noll kontakt med, mina föräldrar har jag hyfsad kontakt med . Jag har kusiner som också lämnat och dom har jag ju kontakt med givetvis och deras föräldrar har skaplig kontakt med dom också och med mig.  Dom familjer som har uteslutna barn har alltså en del kontakt.  

TS, jag håller med Nyfiken gul om att en del av det här nog beror på din uppväxt och ditt sätt att tänka på din kropp. Nu är jag inte ex-JV, utan ex-frikyrklig, men det är nog lite samma princip. Vi pratade aldrig om sex hemma, förutom att det var något som hörde till äktenskapet och inget annat. Så här i efterhand kan jag tycka att mina föräldrar hade fel utgångspunkt, men det går inte göra något åt nu. Det enda man kan lära sig är att ha en annan infallsvinkel om man ska prata med sina eventuella framtida barn. 

Att trivas i sin kropp och att känna den är väldigt viktigt för sexualiteten. Innan jag träffade min nuvarande partner hade jag aldrig experimenterat med min kropp, men tillsammans med honom blev jag trygg nog att försöka, och nu är vårt samliv bättre än jag kunnat drömma om. Oavsett om vi har sex eller om vi bara kramas och myser så är jag nöjd. 

Under en period då jag var väldigt osäker på mig själv och inte tyckte om min kropp så hade vi inte sex, det blev kanske en eller två månader, men vi fortsatte att kramas, vara nära och hitta på saker tillsammans. Så när jag hade förlåtit min kropp och mig själv, för vad minns jag inte längre, så kunde vi återuppta sexlivet igen. Jag har även fått lära mig att prata om min sexualitet, att uttrycka mig om vad jag vill och vad jag önskar/förväntar mig av min partner. Det är väldigt viktigt att kunna prata om det också, inte bara allt annat. 

Du skrev att du inte kan prata med din man om känslor eftersom han är finne, och det tror jag rent ut sagt är bullshit. Män kan visst prata om känslor, de bara använder det som en ursäkt för att slippa! Alla män i min närhet är stora, starka typer från de djupaste skogarna i Norrland, men de kan prata om känslor ändå. För vissa av dem har det bara krävts lite mer ansträngning än andra :) Om man vill börja med något sådant kan det vara bra att göra något annat under tiden, så att inte fokus är på att man pratar. Typ att man går en promenad och småpratar under tiden, spelar spel eller går ut och äter middag. Andra gånger får man bara sätta ner foten och säga att om vi lägger femton minuter på att prata om det här, och båda lägger 100 % fokus på det, då ska jag inte ta upp det mer på en vecka. Då har man gläntat på locket i alla fall. Och man inser att det inte är något farligt att prata om vad som rör sig inombords. 

Jag blir så ledsen och upprörd då sex är något man inte får prata om. Särskilt inte BRIST på sex, eller kvinnlig sexualitet i allmänhet. Jag har blivit bättre på att prata med mina tjejkompisar om det, även om det inte blir några detaljer och jag oftast sitter tyst och rodnar lite när de drar igång sina riktigt smaskiga historier. Men jag ser vikten i att prata med andra om sex, även om det känns läskigt i början. 

Nu har jag bara snabbskummat, men jag som kommer från en helt normal, icke-troende, svensk, arbetar/medelklassfamilj har inte heller haft något sexprat, är det verkligen vanligt i familjer?
Spä på detta med att jag i 18års ålder blev våldtagen..
Ja. Det har tagit mig otroligt många starka kvinnliga vänner för att ens våga nämna ordet sex. Vänner som har visat att det är okej att gilla sex och prata om det och prata om att det är på deras initiativ och villkor också. Detta arbete har inte varit lätt och jag tycker fortfarande det är jobbigt att prata sex med sambon även om jag inte längre har några som helt problem med att prata med mina tjejkompisar om det!

Hursom så har jag och sambon också alldeles för rena lakan, eller hur man nu ska uttrycka det.

Han har haft dåligt med jobb och i höstas inte alls vilket ledde till en nollställning hos honom. Tillslut tvingade jag honom till en psykolog för att prata om det. Dessutom har det inte gått mer än max 3 veckor, men oftast mellan 1-2 veckor mellan gångerna... Då ska det till att vi innan har haft det 3-4 gånger i veckan fram tills i somras någon gång då det kom fram att kondom inte var så skönt för honom. Jag skaffade p-piller men det var nästan då det började avta.. så ja. Jag slutade ta initiativ för det hände aldrig något och varje gång jag försökte så kände jag mig lite mer ful, tjock, värdelös, oattraktiv.

Nu har jag nästan börjat bli för bekväm för det.. tycker det är lite jobbigt, och ja, han är mest sugen på morgonen och jag på kvällen... så där är det ju helt kört! :P Men vi har ändå börjat ha det mer frekvent; och det är ju bra! :) Men det är ju värt att nämna att jag tagit upp det ganska ofta, speciellt i början innan jag kunde acceptera att han helt enkelt inte var sugen (för alla killar är väl sugna alltid jämt, så är det väl? medan tjejer inte är speciellt sugna så hur kan det vara så att han inte är och jag är???) och taggade ner.

Förövrigt är vi väldigt kramiga med varandra. Pussas flera gånger om dagen och sitter nära varandra när vi tittar på tv osv. så det problemet har inte vi riktigt!  

jo nog är det jobbigt att höra. men han är så ärlig.. och ja vet vad problemet är. ja jag brukar göra det själv, inga problem så. men jag kan inte göra det om han är hemma. känns så fel då.. ja mena.. han är ju DÄR. varför göra det själv då? och nu när han är arbetslös är han ju hemma hela tiden. men senaste tiden har jag gjort det någon gång när han sover i vrummet.. lättare då. men inte gör jag det ofta... 

vi har inte heller barn. och JUST NU känner vi inte att vi vill ha barn. men man tänker ju liksom när vi väl ska börja produktionen så att säga.. hur ska det gå? alla jag känner som har barn säger att när dom skulle skaffa, så hade dom sex varje eller varannan dag! jag vet inte om min fästman skulle klara en gång/veckan ens! och då minskar ju chansen drastiskt! 

jag har berättat... skulle ajg aldrig gjort. då fick jag höra (av mina systrar och en av deras killar) att min kille minsann inte var något att ha och jag skulle skaffa mig en ny och blablablabla... tack och lov kan jag prata med min tärna (och bästa vän) om det. men jag förstår att det känns skämmigt. det känns så för mig med.. liksom andra vänner kan klaga "åååh, jag får inte sex nog, vi har bara två ggr i veckan"... jag bara stirrar på dom.. det vore min drömsituation.. :P 

Nu kapade jag lite av det du skrev, (inte meningen att minimera det du säger, det är superviktigt att prata om våldtäkt då det påverkar väldigt många men är osynligt eftersom ingen vill prata om det) men det kan vara bra att veta att p-piller och andra hormonella preventivmedel kan leda till minskad lust. Det är ju ett effektivt sätt att inte bli gravid, kan man ju konstatera, men inte så kul heller. 

Jag är precis som de flesta andra inte så jättesugen på morgonen då min partner oftast kommer och vill kela när han är nyvaken, men jag har bestämt mig för att inte skjuta ner honom och säga nej varenda gång. Och när man kramas, pussas och kelar i sängen så blir man ju sugen till slut. Nu kan jag ta initiativ på morgonen också, även om det känns lite jobbigt ibland då man inte ser riktigt klok ut i morgonfrilla och inte har hunnit borsta tänderna.
Men den man lever med har ju sett alla sidor och är kvar ändå, så att håret står åt alla håll redan innan man börjat betyder ingenting i det långa loppet ;)

Åby får välja, att antingen leva med en man som inte vill ha sex lr gå vidare... Om du inte e nöjd (vilket du inte verkar vara) så borde du fundera på vad du ska behöva höra för att bli lycklig. O i detta fallet så ligger problemet hos din man. Det är lika egoistiskt av han att inte försöka ang. Sexet som att du skulle tvinga han till sex varje kväll.

Tycker det låter som om din man lider av en klinisk depression. Han "vill men orkar inte". Vid en depression är man inte bara nedstämd utan man tappar självförtroende och initiativförmåga. Ta med honom till husläkaren så att han får hjälp att komma över detta!

Hej!
Aldrig kul när sexlivet fått sig en törn. Det jag kan tänka mig är att våga testa gränserna lite, beställ hem lite sexleksaker eller sexiga underkläder. Ta på dig de nya fina underkläderna och visa upp dig för honom :)
Jag tror inte han skulle kunna hålla sig borta då ;)
 

Du har fått många bra tips här och jag skulle nog också rekomendera datekvällar etc som en början. Vad gjorde ni när ni först träffades? Om ni gillar hockey så överraska honom med biljetter om ni har ett lag i närheten ni gillar. Och parat om allt mellan himmel och jord.

Vägrar han även detta/skulle det inte bli bättre så tror jag tyvär att du måste (till slut) börja ställa lite ultimatum. Vill han forfarande vara gift med dig så måste han gå till läkaren och kolla upp sig. Tror han snart är på väg att bli utbränd/deprimerad (om han inte redan är det) om han fortsätter som han gör. Han behöver nog få en tankeställare/spark i arslet (ursäkta ordvalet) för att inse att du kommer inte att finnas kvar för evigt om detta fortsätter!

Åh vad jag känner med dig, sitter i samma båt (i julas var det 3år utan sex)

jag vet inte heller vad jag ska göra och har verkligen försökt allt, min man går hos psykolog sen 2år tillbaka för detta och andra saker, jag ställde ett ulitimatum som jag avskyr (tycker inte att man ska behöva ultimatum) efter jag kommit på han vid flera tillfällen att prata sex på nätet.. fruktansvärt sårande då han inte vill det med mig,

Förut var vi väldigt öppna och pratade ofta om sex och vad vi vill, nu är det helt dött. varje gång jag för det på tal blir han som en mussla eller arg...

Jag känner mig ful oattractiv och äcklig, jag har under dessa år försökt allt för att egga honom, gjort närmanden på verkligen alla sätt som finns.. men det blir längre och längre mellan försöken då jag känner mig mer och mer nedslagen för varje gång.

Allt annat fungerar verkligen jättebra, förutom sexet...
Nu har det börjat gå så långt att jag känner mig bitter oxå, tänker på det varje dag och det är en verklig energitjuv.
Nu på morgonen förde jag på tal att nästa gång han ska till psykologen vill jag att han tar upp ämnet sex med han.. 
min man svarade med tystnad och sen vräker han ur sig "kanske du ska följa med och ta över och styra hela samtalet" ... är som sagt en öm punkt..
 
vi åker tillsammans till jobbet så behöver jag säga att resten av resan blev tyst.. när jag klev av utanför jobbet föll tårarna.

Förlåt för det långa inlägget men jag vet hur du känner, tyvärr har jag inga bra förslag på hur man löser det, jag är lika rådvill.

jag är 30 han 40 

faktiskt så tycker jag att du SKA följa med till hans psykolog och förklara hur bristen på sex påverkar hela förhållandet och även förmodligen påverkas han på andra sätt i ert förhållande.  Det är en mycket viktig bit för psykologen att få reda på - för så mycket annat blir också lidande av att sexlivet inte fungerar. 

Dr Phil sa en gång en klok sak - ett fungerande sexliv är 10% av ett förhållande.  Ett ickefungerande sexliv är 90% av förhållandet.  För att så mycket annat blir påverkat.

Om din man utelämnar sexbiten hos psykologen för att det är en öm tå för honom kommer ingenting att bli bättre eftersom han faktiskt ger en form av falska upplysningar till psykologen.  Visst kan väl en och annan sak han pratar om i övrigt också ge en aha-upplevelse inför sexbiten eftersom allt hänger ihop men eftersom sexet är en sak han slår ifrån sig så gör han nog också det hos psykologen.

Om du inte kan följa med eller du inte får följa med så kan du i alla fall kanske ta kontakt med psykologen via mail eller telefon och berätta din sida av saken.  Det brukar underlätta om man får fler infallsvinklar att jobba med hos psykologen. Och vill inte din man ge honom det frivilligt så får väl du se till att psykologen redan vet det...

 

Jag var faktist med en gång till psykologen i höstas då vi tog upp det, väldigt lätt och skrapade på ytan, han frågade mig vad de största hindren för vårat förhållande var och då sa jag (valde mina ord väldigt väl) att det var hans humör (kan bli väldigt arg på 2sek, aldrig mot mig dock) och vårat sexliv, då frågade han om det var jag som inte ville men jag förklarade då att jag absolut ville och summan av kardemumman var att vi fårinte skuldbelägga varandra och att vi ska jobba på det i små steg, 
sambon har sagt att det pratat om det en gång efter men att han berättar i sin takt.. hade väldigt långt tålamod i början men tycker att det faktiskt kan rulla på lite nu.. någon mening iaf då det gått så många månader..

Jag har tom frågat om han vill att vi har sex med andra då han uppenbart inte vill.. men det ville han såklart inte
(jag vet att han varit otrogen för länge sedan och detta skapade en stor kris i förhållandet men är något vi kommit "över") 

Väldigt svårt att prata om utan att det ska ses som "bitterhet" eller att det ska skuldbelägga någon.. är ju aldrig bara ens fel att det inte fungerar :/

Men att träffa psykologen tillsammans igen är en väldigt bra idee, dock inte något som ska sägas då vi båda är arga..

hoppas det löser sig för dig oxå, är ju verkligen inget som man löser på 3röda
 

Skulle nog inte råda dig att kontakta (mail/tele) hans psykolog utan att han gett sitt medgivande (och då inte ett medgivande sagt i frustration). En yrkesetisk princip är att inte diskutera sina klienter med andra (om man inte är minderåring och även då existerar tystnadsplikt!) och din sida av saken gör inte att psykologen kommer starta ett samtal med "Jo du...jag har fått höra att det finns något du utelämnar från våra sessioner...", såvida det inte är satt inom ramarna att en kontakt kan tas med ens partner eller partnern ingår i behandlingen på något vis (t ex parterapi eller liknande).
 
Så vad din info skulle göra är möjligtvis bidra till att terapeuten vet mer än han borde från en person som inte finns med i rummet och inte är med i behandlingen, men kan inte göra något med denna information (iaf inte om terapeuten är mån om alliansen med sin klient). Ibland kan man i en terapeutisk relation vilja rusa fram men detta blir sällan bra. En god allians bygger på att klienten känner sig trygg och har förtroende för sin terapeut i att han/hon (klienten) får ta den tiden på sig som han/hon behöver och får lägga på bordet det han/hon är redo för. Ämnet sex är, som tidgare nämnts, är förmodligen en öm punkt och kanske inte något din man är redo att dela med sig av i nuläget. Det får, ur en terapeutisk synvinkel, respekteras.
Sen har det ju nämnts om jag förstår dig rätt. Ni har varit hos psykologen tillsammans och precis som du säger så måste han efter detta få tala om det i sin takt.
Kan anta att det ligger andra saker i din mans bagage som han behöver hantera, och det kanske prioriteras högre än samlivet just nu.

Tycker dock det är en god idé att gå tillsammans i någon form av parterapi om din man är öppen för det.