Anonym (Förstående) skrev 2013-12-12 11:57:10 följande:
Jag känner verkligen med dig, inte nog med att du varit med om något så traumatiskt och oförlåtligt (i min bok) från en närstående och älskad släkting så behöver du nu hantera andras reaktioner på händelserna.
Det är ju tyvärr uppenbart att din mormor inte kan ta till sig den fruktansvärda sanningen och att hon därför inte kan förstå sin egen roll i det hela. Att hon blir ledsen när du inte hör av dig visar ju på att hon inte alls förstår att hon genom sin passivitet orsakat dig stor smärta.
Jag kan tycka att ditt jobb är att ta hand om dig själv och inte att ta hand om din mormor. Hon må vara äldre nu, nybliven änka och med en "världsbild" som nästan faller samman, men det viktigaste är att du tar hand om dig själv. Jag utgår nästan från att du fått profesionell hjälp sedan tidigare? Om inte är det nog läge nu...? Du planerar att gifta dig och kanske skaffa barn så småningom? Då är det bra att ha gjort allt man kan för att se till så att man är en så bra förälder och partner man kan vara, och att träffa någon som kan hjälpa dig med att reda ut vissa saker? Självfallet försvinner inte ångest och hemska minner bara för att man går till en psykolog men det kan hjälpa, jag talar från egen erfarenhet. Det hjälpte mig att inse saker om mig själv och att bli mer lyhörd och förstående gentemot min fästman. Min poäng är att samtal hjälper. (som sagt, du kanske redan fått hjälp)
Jag har själv inte blivit utnyttjad sexuallt eller på annat sätt men jag har en moster som länge levt i ett förhållande med en extremt kontrollerande man. Så vitt jag vet har han inte utnyttjat henne fysiskt men han har i ca 15 år succesivt brutit ner henne och deras 2 barn psykiskt. Nu är min moster hemma för att ta hand om deras 2 barn som båda är i 20 årsåldern för att de mår så dåligt psykiskt att de inte kan ta hand om sig själva. En av dem har varit hemma i 2,5 år och den andra blev precis utskriven från psyket.
Det är en konstig situation då barnen (mina kusiner) dels börjat inse vilken extrem far de har och hur illa han behandlat dem, samtidigt som mina kusiner måste hantera det faktum att deras mamma stått brevid och inte ingripit. Samtidigt så har ju även min moster blivit utsatt för samma psykiska misshandel. Så stämningen i familjen är minst sagt ansträngd då mina kusiner å ena sidan är beroende av sin mammas hjälp samtidigt som de inte vill ha med henne att göra på grund av hennes passivitet samtidigt som de tycker synd om henne då hon uppenbarligen också mår dåligt. Men det mest frustrerande i deras situation just nu är min mosters oförmåga att se sin egen roll i det hela och hennes totala förnekelse inför hennes egna tillkortakommanden som mamma. Jag vet genom eget deltagande vid samtal att hon inte alls inser att hon agerat helt oförlåtligt gentemot sina barn. Jag tror att mina kusiner en dag kommer ställas inför dilemmat att fortätta kontakten med sina föräldrar eller helt enkelt säga upp den.
Anledningen att jag berättar det är för att det i min bok finns 2 sätt att hantera din mormor; antingen bryter du kontakten med henne då hennes oförståelse uppenbarligen orsakar dig enorm smärta eller så gör du ännu en ansträngning att prata med henne (kanske i samråd med profesionell hjälp?) och försöka integrera henne i ditt liv igen. För det faktum att hon är bjuden på bröllopet... sådant går att ändra tycker jag. Om du inte vill ha kontakt med din mormor så måste du faktiskt inte det, även om det påverkar familjedynamiken. En tredje väg är ju att ha en begränsad kontakt men (vilket du kanske haft nu då?) men den balanser störs uppenbarligen då din mormor inte förstår och inte kan hantera anledningen bakm den begränsade kontakten.
Men det är bara du som vet hur ditt liv ser ut och vad som är bäst för dig! För om du själv planerar familj så anser jag att du har oändligt mycket mer ansvar gentemot dina kommande barn och mot din blivande man än mot din mormor. Det viktigaste för dig som blivande fru och mamma är därför att ta hand om dig själv och sålla ut sådant som gör dig illa. Jag hoppas att min inlägg varit till lite hjälp. stor kram!!
Tack. Du satte nästan allt på pricken. Och ja, jag har fått proffesionell hjälp, mycket bra hjälp som gjort att jag äntligen fungerar som människa. Men som du säger, ångest och minnen försvinner aldrig.
Jag står inför ett vägskäl, precis som du skriver. Just nu känns det som att jag måste fixa allt eller måste bryta. Det är ett tungt beslut vilket som, då det är JAG som måste göra allt. Det är där jag känner mig så otroligt ensam.
Min släkt på mammas sida är väldigt speciell och jag tog lite grann avstånd från dem sedan långt innan, för vi är så olika.
Det som smärtar mest är att växa upp och tro att alla är perfekta och att alla de vuxna man älskar runt omkring sig, är perfekta och skyddande, för att sedan behöva växa upp i rask fart för att inse att livet inte alls varit så bra som man trott.
Jag har en psykiskt sjuk pappa, en utbränd mamma som går på anti-depp och en bror som precis insjuknat i kronisk depression 23 år gammal.
Att du behöva hantera en familjemedlem till som sakta försvinner känns fruktansvärt och orättvist. Det som är mest orättvist är jag inte fått välja någonting. Det var inte jag som valde att berätta för min mormor om morfar, vilket egentligen skulle varit mitt val och ett stort steg i min bearbetning, men min mamma kunde inte bevara den hemligheten för min skull. Jag har liksom inte fått bli redo och samla mod utan inslängd i massa situationer jag inte är mogen för rent psykiskt.
Det är mycket ilska och sorg. Och just nu har jag inte tid med att behöva bearbeta detta också. Jag går en utbildning på högskola, jag har hund, katt, en underbar sambo som jag har allt stöd och förståelse som även ska bli min man inom snar framtid.
Det känns orättvist och jag orkar inte riktigt med