Min mormor är elak

Jag förstår verkligen att du känner dig besviken, och att du är i en jobbig situation. Jag har själv en väldigt fin relation med min mormor, så som jag fattar att du haft innan allt det här började, och jag skulle känna mig så sviken och ledsen om hon skulle uttrycka sig på det sätt som din mormor gjort.

Som jag ser det, min högst personliga åsikt förstås, så har du två val:

Antingen bestämer du dig för att du vill ha en fortsatt relation med din mormor, även om den kanske inte kommer se exakt likadan ut som den gjorde förut. Och då måste du ju som Fjärilen säger prata med henne. Kanske åka hem till henne och prata ansikte mot ansikte, för ibland kan det bli så jäkla tokigt när man ska konversera via mail eller sms. Förklara att det känns enorm jobbigt för dig att hon reagerat på det sätt hon gjort, och att hon inte tror dig när du berättat om övergreppen, men fråga också henne varför hon känner som hon gör. Kanske grundar det sig, som tidigare sagt, i att det gör väldigt ont för henne att tänka sig in i att en man hon älskade gjort något så hemsk mot någon annan hon också älskar väldigt högt. Även om hon inte säger det rakt ut tror jag att du skulle kunna läsa det mellan raderna om ni satte er ner och hade ett långt samtal. Det svåra i det samtalet kan jag tänka mig är att inte omedelbart gå i försvarställning när man frågar henne varför hon sagt som hon gjort till dig, för det kommer troligtvis kännas som att hon kastar ur sig anklagelser, men precis som Fjärilen skrev lyssna utan att avbryta, chans finns ju kanske då också att hon någonstans hör själv hur det låter?

Att välja att ha en fortsatt relation kanske är något som kommer kännas bra i framtiden, när hon inte finns längre.

Det andra alternativet är att du inte "slösar mer energi" på henne. Jag har faktiskt brutit kontakten med en farbror som jag älskade mycket som barn, men med tiden vart våran relation väldigt ansträngd, och det kändes som att han bara ville få ut något av den hela tiden, utan att ge något tillbaka. Då resonerade jag som så att ja, familjen är viktig, men även min familj måste förtjäna min kärlek, likväl som jag måste förtjäna deras. Med barn är det troligen annorlunda, man slutar aldrig älska sina barn, men annars anser jag att alla som finns omkring mig måste ge tillbaka av den kärlek jag ger dem, så mycket de förmår. Och med det menar jag att alla har perioder då man kanske mår mycket dåligt, och då orkar man kanske inte ge så mycket kärlek till andra, men behöver mycket själv. Kanske är din mormor i en sådan period nu? Men om det bara fortsätter och fortsätter, så orkar man bara inte. Och i vilket fall kan jag tycka att det inte ger en rätten att vara elak, varesig mot sina barnbarn eller någon annan. Kanske bryta tillfälligt och försöka igen om ett tag? Alternativ två och sen ett typ.

Tyvärr finns det ju inget rätt svar, men inget fel heller tycker jag.

Lycka till och många styrkekramar!