• Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 10:43
    7775 visningar
    15 svar
    15
    7775

    Min mormor är elak

    Det är en lång historia men för att korta ner den så skriver jag såhär; Min morfar sexuellt utnyttjade mig när jag var 10-12 år, min mormor fick reda på det då men tystade ner allt. När morfar dog förra året så blev min mormor väldigt deprimerad och även jag drog mig undan henne, hon påminner så mycket om morfar och allt som hänt. I år berättade min mamma allt som hänt och morfar gjort mot mig, men mormor kunde inte förstå och ifrågasatte hela händelserna. Efter det tog jag långt avstånd från mormor, jag orkade inte. Men efter ett tag började jag skriva tillbaka på de vardagliga meddelanden hon skickade och träffade henne till och med, hon skaffade Facebook och började läsa min blogg. Det började kännas bättre. Så igår kväll skickar hon detta; -"Hej hoppas du mår bra ,,,, tråkigt att det bara är efter dina villkor när vi ska höras, undrar du , inte ibland hur det är med mig .men det räcker kanske med din bästemoer men med mig kan du inte styra o ställa det vet du andra kanske kan du göra det med,mamma o pappa kommer hit på annandagen o om ni har tid o lust att komma så får ni det gärnagöra det ha det så bra kram kram..............." (Bestemor är min gamla granne som jag hälsar på 1 gång om året) Det brast för mig och jag är så ledsen. Jag vill inte ha någon kontakt med henne men vet att jag måste och dessutom är hon bjuden till vårt bröllop. Jag mår jätte dåligt och tog väldigt illa vid mig. Det känns hopplöst. Hur kan en mormor skriva så till sitt barnbarn? Vad ska jag ta mig till?

  • Svar på tråden Min mormor är elak
  • Äldre 12 Dec 11:12
    #1

    Du skriver att din mormor fick reda på det med din morfar när det väl hände, men att din mamma berättade det för henne nyligen. Hade hon lyckats förtränga det? Det är svårt för mig att tolka hennes beteende då jag inte känner henne men jag skulle kunna gissa på att hennes konstiga sätt helt enkelt kommer från att vetskapen är jättejobbig för henne? Det måste vara en hemsk dubbel känsla att ha älskat/älska nån som har gjort något man hatar. Då kanske man försöker bortförklara det för att helt enkelt stå ut - inte bra men kanske mänskligt. Hur som helst, om hon får dig att må jättedåligt så ha ingen direkt kontakt med henne. Du får känna efter vad du ger och vad du får, och hur den balansen är. 

  • Anonym
    Äldre 12 Dec 11:15
    #2

    Hon kanske bara vill att du ska ta initiativet till kontakt ibland - och inte bara svara tillbaka när hon skriver? 
    Kanske hon också är sårad?
    Hon märker ju säkert att du tar avstånd från henne. Eller i alla fall att du är lite reserverad.
    Hon lever säkert i förnekelse om vad som hänt, helt enkelt för att hon inte klarar av att tro på att någon hon tycker om har kunnat göra en sån sak. Det är en vanlig reaktion. 

    Försök ta initiativet till kontakt. Om ni inte kan följa med nu i jul så hör av dig redan nu och berätta det  och fråga om ni inte kan träffas någon annan dag (ge förslag).

     

  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 11:19
    #3

    Då jag var 10 år berättade jag för både mamma och mormor, men ja, både mamma och mormor hade förträngt det, i alla fall mamma då mormor fort tystade ner mig.

    De uppfattade det inte som så farligt, så när jag 8 år senare berättar för min mamma får hon en chock med ställde sig bakom mig direkt, bad om ursäkt och sa att om hon hade vetat allt då hade hon tagit mig och dratt o aldrig mer behövt se morfar.

    När mormor fick veta, i år, av min mamma, var det enda hon fick ur sig ifrågasättanden och oförståelse.

    Hon har skickar liknande meddelanden förr och klagar även till min mamma över mig. Hon har alltid älskat mig mindre än min bror, vilket är klargjort.

    Just nu känns det som att jag förlorar ytterligare en familjemedlem. Min morfar och jag hade otroligt fin och jag älskade honom innerligt innan han utsatte mig för de hemsheter han gjorde. Dagen då han gjorde sitt första övergrepp så förlorade jag honom, han dog för mig. Efter det blev min mormor ännu viktigare och hon har alltid varit en förebild som jag älksat högt, nu känns det som om hon långsamt dör för mig.

    Det är en sorg, ilska och svikenhet som målar sig svart i mitt bröst och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 11:26
    #4

    Jag tänker inte ta kontakt med henne och tänker inte följa med upp på annandag jul. Det har jag redan bestämt. Jag tycker inte att hon har rätt att skriva så till mig, hennes barnbarn som hon vet har gått igenom på grund av den mannen hon gifte sig med.

    Jag tycker inte det finns någon ursäkt för att vara elak mot sitt barnbarn, vad som än hänt. Jag tycker det är orättvist av henne att säga att allt är på mina villkor då jag alltid spelat efter hennes vilkor i över 10 år och dessutom alltid svarat på hennes meddelandet ( kanske varannan månad) Hon klagar även på min mamma om att hon hör av sig så dåligt jämt.

    Min mormor tar alltså nästan aldrig kontakt själv utan tycker att alla andra ska göra det, och nej, jag har ingen lust att göra det, men hon har ingen rätt att ge min skuldkänslor och tvinga mig till kontakt.

    Jag tycker det är otäckt att hon vrider och vänder att till att det är andras fel och aldrig hennes, att hon har noll förståelse.

    Jag har som sagt både hälsat på henne och skrivit till henne, endast varit trevlig. Jag har inte gjort något fel och tänker därför inte svälja mer och bara låtsas som ingenting när hon gör mig så illa.

  • Anonym (Först­ående)
    Äldre 12 Dec 11:57
    #5
    Anonym (Sårad) skrev 2013-12-12 11:19:11 följande:
    Då jag var 10 år berättade jag för både mamma och mormor, men ja, både mamma och mormor hade förträngt det, i alla fall mamma då mormor fort tystade ner mig.

    De uppfattade det inte som så farligt, så när jag 8 år senare berättar för min mamma får hon en chock med ställde sig bakom mig direkt, bad om ursäkt och sa att om hon hade vetat allt då hade hon tagit mig och dratt o aldrig mer behövt se morfar.

    När mormor fick veta, i år, av min mamma, var det enda hon fick ur sig ifrågasättanden och oförståelse.

    Hon har skickar liknande meddelanden förr och klagar även till min mamma över mig. Hon har alltid älskat mig mindre än min bror, vilket är klargjort.

    Just nu känns det som att jag förlorar ytterligare en familjemedlem. Min morfar och jag hade otroligt fin och jag älskade honom innerligt innan han utsatte mig för de hemsheter han gjorde. Dagen då han gjorde sitt första övergrepp så förlorade jag honom, han dog för mig. Efter det blev min mormor ännu viktigare och hon har alltid varit en förebild som jag älksat högt, nu känns det som om hon långsamt dör för mig.

    Det är en sorg, ilska och svikenhet som målar sig svart i mitt bröst och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
    Jag känner verkligen med dig, inte nog med att du varit med om något så traumatiskt och oförlåtligt (i min bok) från en närstående och älskad släkting så behöver du nu hantera andras reaktioner på händelserna.

    Det är ju tyvärr uppenbart att din mormor inte kan ta till sig den fruktansvärda sanningen och att hon därför inte kan förstå sin egen roll i det hela. Att hon blir ledsen när du inte hör av dig visar ju på att hon inte alls förstår att hon genom sin passivitet orsakat dig stor smärta.

    Jag kan tycka att ditt jobb är att ta hand om dig själv och inte att ta hand om din mormor. Hon må vara äldre nu, nybliven änka och med en "världsbild" som nästan faller samman, men det viktigaste är att du tar hand om dig själv. Jag utgår nästan från att du fått profesionell hjälp sedan tidigare? Om inte är det nog läge nu...? Du planerar att gifta dig och kanske skaffa barn så småningom? Då är det bra att ha gjort allt man kan för att se till så att man är en så bra förälder och partner man kan vara, och att träffa någon som kan hjälpa dig med att reda ut vissa saker? Självfallet försvinner inte ångest och hemska minner bara för att man går till en psykolog men det kan hjälpa, jag talar från egen erfarenhet. Det hjälpte mig att inse saker om mig själv och att bli mer lyhörd och förstående gentemot min fästman. Min poäng är att samtal hjälper. (som sagt, du kanske redan fått hjälp)

    Jag har själv inte blivit utnyttjad sexuallt eller på annat sätt men jag har en moster som länge levt i ett förhållande med en extremt kontrollerande man. Så vitt jag vet har han inte utnyttjat henne fysiskt men han har i ca 15 år succesivt brutit ner henne och deras 2 barn psykiskt. Nu är min moster hemma för att ta hand om deras 2 barn som båda är i 20 årsåldern för att de mår så dåligt psykiskt att de inte kan ta hand om sig själva. En av dem har varit hemma i 2,5 år och den andra blev precis utskriven från psyket.

    Det är en konstig situation då barnen (mina kusiner) dels börjat inse vilken extrem far de har och hur illa han behandlat dem, samtidigt som mina kusiner måste hantera det faktum att deras mamma stått brevid och inte ingripit. Samtidigt så har ju även min moster blivit utsatt för samma psykiska misshandel. Så stämningen i familjen är minst sagt ansträngd då mina kusiner å ena sidan är beroende av sin mammas hjälp samtidigt som de inte vill ha med henne att göra på grund av hennes passivitet samtidigt som de tycker synd om henne då hon uppenbarligen också mår dåligt. Men det mest frustrerande i deras situation just nu är min mosters oförmåga att se sin egen roll i det hela och hennes totala förnekelse inför hennes egna tillkortakommanden som mamma. Jag vet genom eget deltagande vid samtal att hon inte alls inser att hon agerat helt oförlåtligt gentemot sina barn. Jag tror att mina kusiner en dag kommer ställas inför dilemmat att fortätta kontakten med sina föräldrar eller helt enkelt säga upp den.

    Anledningen att jag berättar det är för att det i min bok finns 2 sätt att hantera din mormor; antingen bryter du kontakten med henne då hennes oförståelse uppenbarligen orsakar dig enorm smärta eller så gör du ännu en ansträngning att prata med henne (kanske i samråd med profesionell hjälp?) och försöka integrera henne i ditt liv igen. För det faktum att hon är bjuden på bröllopet... sådant går att ändra tycker jag. Om du inte vill ha kontakt med din mormor så måste du faktiskt inte det, även om det påverkar familjedynamiken. En tredje väg är ju att ha en begränsad kontakt men (vilket du kanske haft nu då?) men den balanser störs uppenbarligen då din mormor inte förstår och inte kan hantera anledningen bakm den begränsade kontakten.

    Men det är bara du som vet hur ditt liv ser ut och vad som är bäst för dig! För om du själv planerar familj så anser jag att du har oändligt mycket mer ansvar gentemot dina kommande barn och mot din blivande man än mot din mormor. Det viktigaste för dig som blivande fru och mamma är därför att ta hand om dig själv och sålla ut sådant som gör dig illa. Jag hoppas att min inlägg varit till lite hjälp. stor kram!!
  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 12:10
    #6
    Anonym (Förstående) skrev 2013-12-12 11:57:10 följande:
    Jag känner verkligen med dig, inte nog med att du varit med om något så traumatiskt och oförlåtligt (i min bok) från en närstående och älskad släkting så behöver du nu hantera andras reaktioner på händelserna.

    Det är ju tyvärr uppenbart att din mormor inte kan ta till sig den fruktansvärda sanningen och att hon därför inte kan förstå sin egen roll i det hela. Att hon blir ledsen när du inte hör av dig visar ju på att hon inte alls förstår att hon genom sin passivitet orsakat dig stor smärta.

    Jag kan tycka att ditt jobb är att ta hand om dig själv och inte att ta hand om din mormor. Hon må vara äldre nu, nybliven änka och med en "världsbild" som nästan faller samman, men det viktigaste är att du tar hand om dig själv. Jag utgår nästan från att du fått profesionell hjälp sedan tidigare? Om inte är det nog läge nu...? Du planerar att gifta dig och kanske skaffa barn så småningom? Då är det bra att ha gjort allt man kan för att se till så att man är en så bra förälder och partner man kan vara, och att träffa någon som kan hjälpa dig med att reda ut vissa saker? Självfallet försvinner inte ångest och hemska minner bara för att man går till en psykolog men det kan hjälpa, jag talar från egen erfarenhet. Det hjälpte mig att inse saker om mig själv och att bli mer lyhörd och förstående gentemot min fästman. Min poäng är att samtal hjälper. (som sagt, du kanske redan fått hjälp)

    Jag har själv inte blivit utnyttjad sexuallt eller på annat sätt men jag har en moster som länge levt i ett förhållande med en extremt kontrollerande man. Så vitt jag vet har han inte utnyttjat henne fysiskt men han har i ca 15 år succesivt brutit ner henne och deras 2 barn psykiskt. Nu är min moster hemma för att ta hand om deras 2 barn som båda är i 20 årsåldern för att de mår så dåligt psykiskt att de inte kan ta hand om sig själva. En av dem har varit hemma i 2,5 år och den andra blev precis utskriven från psyket.

    Det är en konstig situation då barnen (mina kusiner) dels börjat inse vilken extrem far de har och hur illa han behandlat dem, samtidigt som mina kusiner måste hantera det faktum att deras mamma stått brevid och inte ingripit. Samtidigt så har ju även min moster blivit utsatt för samma psykiska misshandel. Så stämningen i familjen är minst sagt ansträngd då mina kusiner å ena sidan är beroende av sin mammas hjälp samtidigt som de inte vill ha med henne att göra på grund av hennes passivitet samtidigt som de tycker synd om henne då hon uppenbarligen också mår dåligt. Men det mest frustrerande i deras situation just nu är min mosters oförmåga att se sin egen roll i det hela och hennes totala förnekelse inför hennes egna tillkortakommanden som mamma. Jag vet genom eget deltagande vid samtal att hon inte alls inser att hon agerat helt oförlåtligt gentemot sina barn. Jag tror att mina kusiner en dag kommer ställas inför dilemmat att fortätta kontakten med sina föräldrar eller helt enkelt säga upp den.

    Anledningen att jag berättar det är för att det i min bok finns 2 sätt att hantera din mormor; antingen bryter du kontakten med henne då hennes oförståelse uppenbarligen orsakar dig enorm smärta eller så gör du ännu en ansträngning att prata med henne (kanske i samråd med profesionell hjälp?) och försöka integrera henne i ditt liv igen. För det faktum att hon är bjuden på bröllopet... sådant går att ändra tycker jag. Om du inte vill ha kontakt med din mormor så måste du faktiskt inte det, även om det påverkar familjedynamiken. En tredje väg är ju att ha en begränsad kontakt men (vilket du kanske haft nu då?) men den balanser störs uppenbarligen då din mormor inte förstår och inte kan hantera anledningen bakm den begränsade kontakten.

    Men det är bara du som vet hur ditt liv ser ut och vad som är bäst för dig! För om du själv planerar familj så anser jag att du har oändligt mycket mer ansvar gentemot dina kommande barn och mot din blivande man än mot din mormor. Det viktigaste för dig som blivande fru och mamma är därför att ta hand om dig själv och sålla ut sådant som gör dig illa. Jag hoppas att min inlägg varit till lite hjälp. stor kram!!
    Tack. Du satte nästan allt på pricken. Och ja, jag har fått proffesionell hjälp, mycket bra hjälp som gjort att jag äntligen fungerar som människa. Men som du säger, ångest och minnen försvinner aldrig.

    Jag står inför ett vägskäl, precis som du skriver. Just nu känns det som att jag måste fixa allt eller måste bryta. Det är ett tungt beslut vilket som, då det är JAG som måste göra allt. Det är där jag känner mig så otroligt ensam.

    Min släkt på mammas sida är väldigt speciell och jag tog lite grann avstånd från dem sedan långt innan, för vi är så olika.

    Det som smärtar mest är att växa upp och tro att alla är perfekta och att alla de vuxna man älskar runt omkring sig, är perfekta och skyddande, för att sedan behöva växa upp i rask fart för att inse att livet inte alls varit så bra som man trott.

    Jag har en psykiskt sjuk pappa, en utbränd mamma som går på anti-depp och en bror som precis insjuknat i kronisk depression 23 år gammal.

    Att du behöva hantera en familjemedlem till som sakta försvinner känns fruktansvärt och orättvist. Det som är mest orättvist är jag inte fått välja någonting. Det var inte jag som valde att berätta för min mormor om morfar, vilket egentligen skulle varit mitt val och ett stort steg i min bearbetning, men min mamma kunde inte bevara den hemligheten för min skull. Jag har liksom inte fått bli redo och samla mod utan inslängd i massa situationer jag inte är mogen för rent psykiskt.

    Det är mycket ilska och sorg. Och just nu har jag inte tid med att behöva bearbeta detta också. Jag går en utbildning på högskola, jag har hund, katt, en underbar sambo som jag har allt stöd och förståelse som även ska bli min man inom snar framtid.

    Det känns orättvist och jag orkar inte riktigt med
  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 17:10
    #7

    Detta fick min mamma som svar från mormor när mamma sa ifrån om vad mormor skrivit; -"DU SVAR JU INTE I TEL ATT DET SKULLE BLI ETT SÅNT HIMLA MISSFÖRSTÅND BARA FÖR ATT JAG INTE TYCKER HON SKA STYRA MIG ATT HON KUNDE HÖRA AV SIG TILL MIG NÅGON DÅ TOG DET ELD I HELSIKE JAG BLIR JU RÄDD ATT HA NÅGON KONVERSATION MED" -"Oj att det blev ett sånt himla liv , för att jag skrev att hon kunde höra av sig till mig , att hon intre kan styra mig eller någon hon måsre lära sig att ta konflikter o inte bara ringa mamma så fort det blir något tänk om hon skulle en tillsägelse av sin chef skulle hon då bara gå hem jag tycker inte att jag har varit hård skrev bara som jag känner sen har hon tolkat det med att bli att arg det var absolut inte meningen men livet är är är inte alltid som man vill när det går emot ...men ni båda ser väl detta på ett annat sätt tyvärr jagar som sagt int velat något ont tvärtom ......så jag hoppas att vi alla förstår detta hon vet inom sig att jag älskar henne o dra inte in simon i detta jag kallar det svartsjuka ....så myckert sm jag har varit mrd de m .oalltid alltid varit rättvis mot båda två så jag blir oerhört ledsen när jag läser det ja ni får tänka igenom detta var det något som att ställa till med,,,, jag finns också även denna gång ...... ha det så bra , kram"

  • Anonym (Först­ående)
    Äldre 12 Dec 21:13
    #8
    Anonym (Sårad) skrev 2013-12-12 12:10:10 följande:
    Tack. Du satte nästan allt på pricken. Och ja, jag har fått proffesionell hjälp, mycket bra hjälp som gjort att jag äntligen fungerar som människa. Men som du säger, ångest och minnen försvinner aldrig.

    Jag står inför ett vägskäl, precis som du skriver. Just nu känns det som att jag måste fixa allt eller måste bryta. Det är ett tungt beslut vilket som, då det är JAG som måste göra allt. Det är där jag känner mig så otroligt ensam.

    Min släkt på mammas sida är väldigt speciell och jag tog lite grann avstånd från dem sedan långt innan, för vi är så olika.

    Det som smärtar mest är att växa upp och tro att alla är perfekta och att alla de vuxna man älskar runt omkring sig, är perfekta och skyddande, för att sedan behöva växa upp i rask fart för att inse att livet inte alls varit så bra som man trott.

    Jag har en psykiskt sjuk pappa, en utbränd mamma som går på anti-depp och en bror som precis insjuknat i kronisk depression 23 år gammal.

    Att du behöva hantera en familjemedlem till som sakta försvinner känns fruktansvärt och orättvist. Det som är mest orättvist är jag inte fått välja någonting. Det var inte jag som valde att berätta för min mormor om morfar, vilket egentligen skulle varit mitt val och ett stort steg i min bearbetning, men min mamma kunde inte bevara den hemligheten för min skull. Jag har liksom inte fått bli redo och samla mod utan inslängd i massa situationer jag inte är mogen för rent psykiskt.

    Det är mycket ilska och sorg. Och just nu har jag inte tid med att behöva bearbeta detta också. Jag går en utbildning på högskola, jag har hund, katt, en underbar sambo som jag har allt stöd och förståelse som även ska bli min man inom snar framtid.

    Det känns orättvist och jag orkar inte riktigt med
    Jag förstår att det är mycket och att det är tungt att bearbeta, men det finns sällan bra lägen i livet att ställas inför sådanna svårigheter som du beskriver. Rynkar på näsan Om det inte är studier så är det jobb eller resor eller julhelgen som står i vägen. Vi måste lära oss hantera våra liv och de olustigheter som dyker upp i vardagen. För vardagen är jobbig i sig att hantera ibland... Jag tror att du borde fortsätta prata med någon som kan hjälpa dig komma fram till vad du vill gällande din familj men främst din mormor.
    Anonym (Sårad) skrev 2013-12-12 17:10:49 följande:
    Detta fick min mamma som svar från mormor när mamma sa ifrån om vad mormor skrivit; -"DU SVAR JU INTE I TEL ATT DET SKULLE BLI ETT SÅNT HIMLA MISSFÖRSTÅND BARA FÖR ATT JAG INTE TYCKER HON SKA STYRA MIG ATT HON KUNDE HÖRA AV SIG TILL MIG NÅGON DÅ TOG DET ELD I HELSIKE JAG BLIR JU RÄDD ATT HA NÅGON KONVERSATION MED" -"Oj att det blev ett sånt himla liv , för att jag skrev att hon kunde höra av sig till mig , att hon intre kan styra mig eller någon hon måsre lära sig att ta konflikter o inte bara ringa mamma så fort det blir något tänk om hon skulle en tillsägelse av sin chef skulle hon då bara gå hem jag tycker inte att jag har varit hård skrev bara som jag känner sen har hon tolkat det med att bli att arg det var absolut inte meningen men livet är är är inte alltid som man vill när det går emot ...men ni båda ser väl detta på ett annat sätt tyvärr jagar som sagt int velat något ont tvärtom ......så jag hoppas att vi alla förstår detta hon vet inom sig att jag älskar henne o dra inte in simon i detta jag kallar det svartsjuka ....så myckert sm jag har varit mrd de m .oalltid alltid varit rättvis mot båda två så jag blir oerhört ledsen när jag läser det ja ni får tänka igenom detta var det något som att ställa till med,,,, jag finns också även denna gång ...... ha det så bra , kram"
    Är det din mormor som skrivit allt utom den första meningen? Det är svårt att hänga med då grammatiken är så konstig...
  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 12 Dec 21:25
    #9

    Hon har skrivit allt förutom första meningen. Och ja grammatiken är hemsk, har kopierat exakt från vad hon skrivit

  • Anonym (Först­ående)
    Äldre 13 Dec 11:32
    #10
    Anonym (Sårad) skrev 2013-12-12 21:25:07 följande:
    Hon har skrivit allt förutom första meningen. Och ja grammatiken är hemsk, har kopierat exakt från vad hon skrivit
    Ok, jag var tvungen att anstränga mig rejält för att förstå vad hon menade och då är det en del som jag fortfarande inte förstår riktigt. Det kommer bli en jobbig tid frammöver, men bara du själv kan bestämma hur du vill leva ditt liv och vilka du vill dela det med. Kram och lycka till!! Hjärta
  • Äldre 13 Dec 11:49
    #11

    Det är hemskt det du har blivit utsatt för, ingen ska någonsin behöva vara utsatt för något sånt.

    som en liten input:
    Jag som är utomstående och inte har hela historiken tycker faktiskt inte att det hon har skrivit är så hemskt. Det är svårt att uttrycka sig i skrift och jag tolkade hennes text som ett försök att finna kontakten. Det är lätt att läsa in saker i skriven text om man har en viss uppfattning om personen som skriver det eller är på andra sätt känslomässigt engagerad.

    Allra bäst är att prata. Förklara för din mormor hur du känner det, låt henne försöka att förklara sig utan att du avbryter henne.

    Det är några tips, jag vet inte om det var tips du ville ha eller bara att någon som lyssnade på dig.

    Lycka till.

  • Äldre 13 Dec 19:04
    #12

    Jag förstår verkligen att du känner dig besviken, och att du är i en jobbig situation. Jag har själv en väldigt fin relation med min mormor, så som jag fattar att du haft innan allt det här började, och jag skulle känna mig så sviken och ledsen om hon skulle uttrycka sig på det sätt som din mormor gjort.


    Som jag ser det, min högst personliga åsikt förstås, så har du två val:


    Antingen bestämer du dig för att du vill ha en fortsatt relation med din mormor, även om den kanske inte kommer se exakt likadan ut som den gjorde förut. Och då måste du ju som Fjärilen säger prata med henne. Kanske åka hem till henne och prata ansikte mot ansikte, för ibland kan det bli så jäkla tokigt när man ska konversera via mail eller sms. Förklara att det känns enorm jobbigt för dig att hon reagerat på det sätt hon gjort, och att hon inte tror dig när du berättat om övergreppen, men fråga också henne varför hon känner som hon gör. Kanske grundar det sig, som tidigare sagt, i att det gör väldigt ont för henne att tänka sig in i att en man hon älskade gjort något så hemsk mot någon annan hon också älskar väldigt högt. Även om hon inte säger det rakt ut tror jag att du skulle kunna läsa det mellan raderna om ni satte er ner och hade ett långt samtal. Det svåra i det samtalet kan jag tänka mig är att inte omedelbart gå i försvarställning när man frågar henne varför hon sagt som hon gjort till dig, för det kommer troligtvis kännas som att hon kastar ur sig anklagelser, men precis som Fjärilen skrev lyssna utan att avbryta, chans finns ju kanske då också att hon någonstans hör själv hur det låter?


    Att välja att ha en fortsatt relation kanske är något som kommer kännas bra i framtiden, när hon inte finns längre.


     


    Det andra alternativet är att du inte "slösar mer energi" på henne. Jag har faktiskt brutit kontakten med en farbror som jag älskade mycket som barn, men med tiden vart våran relation väldigt ansträngd, och det kändes som att han bara ville få ut något av den hela tiden, utan att ge något tillbaka. Då resonerade jag som så att ja, familjen är viktig, men även min familj måste förtjäna min kärlek, likväl som jag måste förtjäna deras. Med barn är det troligen annorlunda, man slutar aldrig älska sina barn, men annars anser jag att alla som finns omkring mig måste ge tillbaka av den kärlek jag ger dem, så mycket de förmår. Och med det menar jag att alla har perioder då man kanske mår mycket dåligt, och då orkar man kanske inte ge så mycket kärlek till andra, men behöver mycket själv. Kanske är din mormor i en sådan period nu? Men om det bara fortsätter och fortsätter, så orkar man bara inte. Och i vilket fall kan jag tycka att det inte ger en rätten att vara elak, varesig mot sina barnbarn eller någon annan. Kanske bryta tillfälligt och försöka igen om ett tag? Alternativ två och sen ett typ.


    Tyvärr finns det ju inget rätt svar, men inget fel heller tycker jag.


    Lycka till och många styrkekramar!

  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 14 Dec 22:35
    #13

    Min mamma pratade med mormor dagen efter hon skrivit detta och mormor säger då att hon ångrar sig något otroligt och att hon går på starka mediciner som får henne att ibland tappa sinnet. Hon sa även till min mamma att hon funderat på att ta sitt liv då hon mår så dåligt. Jag kommer aldrig att förlåta min mormor för detta (och annat hon gjort) detta var droppen. Hon har ingen rätt att skuldbelägga mig och anklaga mig. Hon har ljugit, anklagat, och förtalat. Detta var sista gången. Jag orkar faktiskt inte. Det finns mycket mer än just detta jag skrev om. Men detta var droppen. Vi får se vad som händer. Tack för era åsikter, ville mest ventilera då jag vet själv att jag inte gjort fel utan det är mormor som är sjuk och beter sig illa

  • Anonym (never­again)
    Äldre 15 Dec 02:09
    #14

    Jag tycker det låter som att din mormor är en manipulativ person och att hon gör sitt bästa för att skuldbelägga dig. HON låter som en person som är van att "styra" andra. 

    Ni som inte tycker att breven var så "hemska"; saken med manipulativa personer är att de är... manipulativa. De skriver inte elakheter eller hot rakt ut, utan lämnar alltid öppet för mer välvilliga tolkningar som de sedan hävdar var vad de menade när man konfronterar dem. Men samtidigt sår de tusen små nålstick i sina offer. Jag har själv valt att bryta med nära släktingar av olika skäl och jag känner igen mycket av tongångarna från dem i ts mormors brev. 

    Ett exempel bland många som jag reagerade starkt på i mormoderns brev: 
    ,,,, tråkigt att det bara är efter dina villkor när vi ska höras,

    En person som drar sig undan blir knappast mer angelägen att ta kontakt av det där. Hade hon haft en genuin önskan om bättre kontakt med sin dotterdotter hade hon skrivit något i den här stilen: 
    "Tråkigt att vi inte har så bra kontakt, det skulle vara roligt om du ville höra av dig lite oftare". Eller helt enkelt låtit bli att skriva något alls och själv försökt ta kontakt mer och hoppats att dotterdottern skulle återgälda det så småningom. Det handlar inte heller om att det är svårt att uttrycka sig i skrift. Det är inte svårare att skriva kort och vänligt. 

    Med den historia som ts och hennes mormor har skulle jag dessutom lugnt säga att hon har förverkat all rätt att ställa några som helst krav på ts. Hon borde snarare ha varit tacksam över att ts alls ville ha kontakt med henne.

    Ts, jag förstår dig verkligen. Kom ihåg, du "måste" ingenting. Du kan till exempel återkalla mormors inbjudan till bröllopet om du vill. Som någon skrev ovanför, ditt jobb är främst att ta hand om dig själv och försöka må så bra som möjligt. Hoppas att allt lugnar ner sig snart och att du får ett bra bröllop trots allt. Mycket pepp och styrkekramar!

  • Anonym (Sårad­)
    Äldre 15 Dec 12:02
    #15

    Neveragain; tack, det är exakt så det är. Även om hon inte skriver någonting rätt ut så sår hon små frön av smärta, river upp mina halvt läkta sår. Hon vrider och vänder på allt, letar små, små kryphål i mitt liv för att kunna pika där det gör mest ont. Hon kallar mig egoistisk, styrande och att jag aldrig hör av mig, när det egentligen är hon. Och jag har insett att hon älskar inte mig lika mycket som min bror, och jag har insett att jag aldrig kommer ha samma relation med min mormor. Det orättvisa är att behöva mista henne också, liknande som morfar, förutom att morfar utsatte mig för både fysiskt och psykiskt, medan mormor psykiskt bryter ned mig, utan att egentligen visa det rakt ut, eller säga det rakt ut. Jag är trött på all dramatik, jag vill bara få ro

Svar på tråden Min mormor är elak