Jag känner verkligen med dig, inte nog med att du varit med om något så traumatiskt och oförlåtligt (i min bok) från en närstående och älskad släkting så behöver du nu hantera andras reaktioner på händelserna.

Det är ju tyvärr uppenbart att din mormor inte kan ta till sig den fruktansvärda sanningen och att hon därför inte kan förstå sin egen roll i det hela. Att hon blir ledsen när du inte hör av dig visar ju på att hon inte alls förstår att hon genom sin passivitet orsakat dig stor smärta.

Jag kan tycka att ditt jobb är att ta hand om dig själv och inte att ta hand om din mormor. Hon må vara äldre nu, nybliven änka och med en "världsbild" som nästan faller samman, men det viktigaste är att du tar hand om dig själv. Jag utgår nästan från att du fått profesionell hjälp sedan tidigare? Om inte är det nog läge nu...? Du planerar att gifta dig och kanske skaffa barn så småningom? Då är det bra att ha gjort allt man kan för att se till så att man är en så bra förälder och partner man kan vara, och att träffa någon som kan hjälpa dig med att reda ut vissa saker? Självfallet försvinner inte ångest och hemska minner bara för att man går till en psykolog men det kan hjälpa, jag talar från egen erfarenhet. Det hjälpte mig att inse saker om mig själv och att bli mer lyhörd och förstående gentemot min fästman. Min poäng är att samtal hjälper. (som sagt, du kanske redan fått hjälp)

Jag har själv inte blivit utnyttjad sexuallt eller på annat sätt men jag har en moster som länge levt i ett förhållande med en extremt kontrollerande man. Så vitt jag vet har han inte utnyttjat henne fysiskt men han har i ca 15 år succesivt brutit ner henne och deras 2 barn psykiskt. Nu är min moster hemma för att ta hand om deras 2 barn som båda är i 20 årsåldern för att de mår så dåligt psykiskt att de inte kan ta hand om sig själva. En av dem har varit hemma i 2,5 år och den andra blev precis utskriven från psyket.

Det är en konstig situation då barnen (mina kusiner) dels börjat inse vilken extrem far de har och hur illa han behandlat dem, samtidigt som mina kusiner måste hantera det faktum att deras mamma stått brevid och inte ingripit. Samtidigt så har ju även min moster blivit utsatt för samma psykiska misshandel. Så stämningen i familjen är minst sagt ansträngd då mina kusiner å ena sidan är beroende av sin mammas hjälp samtidigt som de inte vill ha med henne att göra på grund av hennes passivitet samtidigt som de tycker synd om henne då hon uppenbarligen också mår dåligt. Men det mest frustrerande i deras situation just nu är min mosters oförmåga att se sin egen roll i det hela och hennes totala förnekelse inför hennes egna tillkortakommanden som mamma. Jag vet genom eget deltagande vid samtal att hon inte alls inser att hon agerat helt oförlåtligt gentemot sina barn. Jag tror att mina kusiner en dag kommer ställas inför dilemmat att fortätta kontakten med sina föräldrar eller helt enkelt säga upp den.

Anledningen att jag berättar det är för att det i min bok finns 2 sätt att hantera din mormor; antingen bryter du kontakten med henne då hennes oförståelse uppenbarligen orsakar dig enorm smärta eller så gör du ännu en ansträngning att prata med henne (kanske i samråd med profesionell hjälp?) och försöka integrera henne i ditt liv igen. För det faktum att hon är bjuden på bröllopet... sådant går att ändra tycker jag. Om du inte vill ha kontakt med din mormor så måste du faktiskt inte det, även om det påverkar familjedynamiken. En tredje väg är ju att ha en begränsad kontakt men (vilket du kanske haft nu då?) men den balanser störs uppenbarligen då din mormor inte förstår och inte kan hantera anledningen bakm den begränsade kontakten.

Men det är bara du som vet hur ditt liv ser ut och vad som är bäst för dig! För om du själv planerar familj så anser jag att du har oändligt mycket mer ansvar gentemot dina kommande barn och mot din blivande man än mot din mormor. Det viktigaste för dig som blivande fru och mamma är därför att ta hand om dig själv och sålla ut sådant som gör dig illa. Jag hoppas att min inlägg varit till lite hjälp. stor kram!!

Jag förstår att det är mycket och att det är tungt att bearbeta, men det finns sällan bra lägen i livet att ställas inför sådanna svårigheter som du beskriver. Om det inte är studier så är det jobb eller resor eller julhelgen som står i vägen. Vi måste lära oss hantera våra liv och de olustigheter som dyker upp i vardagen. För vardagen är jobbig i sig att hantera ibland... Jag tror att du borde fortsätta prata med någon som kan hjälpa dig komma fram till vad du vill gällande din familj men främst din mormor.Är det din mormor som skrivit allt utom den första meningen? Det är svårt att hänga med då grammatiken är så konstig...

Ok, jag var tvungen att anstränga mig rejält för att förstå vad hon menade och då är det en del som jag fortfarande inte förstår riktigt. Det kommer bli en jobbig tid frammöver, men bara du själv kan bestämma hur du vill leva ditt liv och vilka du vill dela det med. Kram och lycka till!!