Kaos i förhållandet
Jag har under större delen av mitt liv varit deprimerad av olika anledningar. Sedan jag träffade min m2b har jag mått både som allra bäst och allra sämst. Han har hjälpt mig komma ur det värsta, stöttat mig och verkligen funnits där hela vägen. Fast i perioder har han blivit trött och less på att jag varit så behövande, då har jag skärpt mig ett tag innan något nytt fått mig att bli osäker och må dåligt igen.
När han senast satte ner foten gjorde han det ordentligt. Han berättade att han funderat på att inte komma hem efter jobbet utan åka till sina föräldrar för att slippa mitt gnäll och min klängighet. Jag bröt ihop, och har sedan dess varit rädd för att vårt förhållande inte kommer klara det här. Det är inte bara jag som är problemet, utan det har varit mycket som varit rörigt i vår bekantskapskrets det senaste halvåret som smittat av sig på oss. Min m2b bryr sig så mycket om alla andra att han glömmer bort sig själv, och jag tror att det kan vara en av anledningarna att han tröttnat på mig. Jag är sista tuvan på lasset.
Under de år vi varit tillsammans har vi kämpat oss igenom helt obeskrivliga saker. Jag trodde att det hade gjort oss starkare i vårt förhållande, men det har nog snarare bara vilselett mig mer eftersom jag trodde att allt var bra ända fram till han släppte bomben.
Jag vet inte vad jag tänkte att det här skulle göra. Mest av allt vill jag bara prata med någon som förstår mig eftersom mina vänner och familjemedlemmar inte alls gör det. Det är inte första gången vi diskuterat att gå skilda vägar, men förra gången avstyrde vi det och jag lyckades göra något åt min dåliga självkänsla och min klängighet under ganska lång tid.
Min m2b har pratat väldigt mycket om vem han var innan vi träffades, och det var när jag konfronterade honom om det och ifrågasatte varför han pratade så mycket om det som han berättade att hans kompisar säger att han förändrats. De vill att han ska följa med ut och festa varje helg precis som när han var 19-20, innan vi blev tillsammans. Jag tycker vi kan göra annat också, ha kvalitetstid tillsammans bara vi eftersom vi båda jobbar så mycket och inte hinner ses under veckorna.
Sedan har han många fler kompisar och vänner än vad jag har, en större umgängeskrets. Därför tycker jag om att följa med honom. Mina stackars få vänner har inte tid att hitta på saker med mig varje helg för att jag inte ska behöva sitta ensam hemma när han är ute med sina kompisar.
Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag behöver som sagt prata med någon. Jag har en samtalskontakt, men vi har inte hunnit komma till det som rör mig och min m2b, utan försöker lösa det som orsakat min depression.
Mest av allt är jag rädd just nu, jag vet inte vad jag skulle göra utan min m2b. Han är anledningen till att jag orkat med livet under alla de år vi varit tillsammans. Jag hade ingen aning om att han kände så här, och jag känner mig lite förådd eftersom jag uppmuntrat honom att prata med mig, att säga om något är fel, men väljer att inte göra det och sedan mår dåligt och inte vill komma hem från jobbet vissa dagar. Så jag är inte bara rädd, jag är ledsen och arg också.