• Anonym
    Äldre 2 Dec 15:24
    6055 visningar
    11 svar
    11
    6055

    Kaos i förhållandet

    Jag har under större delen av mitt liv varit deprimerad av olika anledningar. Sedan jag träffade min m2b har jag mått både som allra bäst och allra sämst. Han har hjälpt mig komma ur det värsta, stöttat mig och verkligen funnits där hela vägen. Fast i perioder har han blivit trött och less på att jag varit så behövande, då har jag skärpt mig ett tag innan något nytt fått mig att bli osäker och må dåligt igen. 

    När han senast satte ner foten gjorde han det ordentligt. Han berättade att han funderat på att inte komma hem efter jobbet utan åka till sina föräldrar för att slippa mitt gnäll och min klängighet. Jag bröt ihop, och har sedan dess varit rädd för att vårt förhållande inte kommer klara det här. Det är inte bara jag som är problemet, utan det har varit mycket som varit rörigt i vår bekantskapskrets det senaste halvåret som smittat av sig på oss. Min m2b bryr sig så mycket om alla andra att han glömmer bort sig själv, och jag tror att det kan vara en av anledningarna att han tröttnat på mig. Jag är sista tuvan på lasset.

    Under de år vi varit tillsammans har vi kämpat oss igenom helt obeskrivliga saker. Jag trodde att det hade gjort oss starkare i vårt förhållande, men det har nog snarare bara vilselett mig mer eftersom jag trodde att allt var bra ända fram till han släppte bomben.

    Jag vet inte vad jag tänkte att det här skulle göra. Mest av allt vill jag bara prata med någon som förstår mig eftersom mina vänner och familjemedlemmar inte alls gör det. Det är inte första gången vi diskuterat att gå skilda vägar, men förra gången avstyrde vi det och jag lyckades göra något åt min dåliga självkänsla och min klängighet under ganska lång tid.

    Min m2b har pratat väldigt mycket om vem han var innan vi träffades, och det var när jag konfronterade honom om det och ifrågasatte varför han pratade så mycket om det som han berättade att hans kompisar säger att han förändrats. De vill att han ska följa med ut och festa varje helg precis som när han var 19-20, innan vi blev tillsammans. Jag tycker vi kan göra annat också, ha kvalitetstid tillsammans bara vi eftersom vi båda jobbar så mycket och inte hinner ses under veckorna.

    Sedan har han många fler kompisar och vänner än vad jag har, en större umgängeskrets. Därför tycker jag om att följa med honom. Mina stackars få vänner har inte tid att hitta på saker med mig varje helg för att jag inte ska behöva sitta ensam hemma när han är ute med sina kompisar.

    Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag behöver som sagt prata med någon. Jag har en samtalskontakt, men vi har inte hunnit komma till det som rör mig och min m2b, utan försöker lösa det som orsakat min depression. 

    Mest av allt är jag rädd just nu, jag vet inte vad jag skulle göra utan min m2b. Han är anledningen till att jag orkat med livet under alla de år vi varit tillsammans. Jag hade ingen aning om att han kände så här, och jag känner mig lite förådd eftersom jag uppmuntrat honom att prata med mig, att säga om något är fel, men väljer att inte göra det och sedan mår dåligt och inte vill komma hem från jobbet vissa dagar. Så jag är inte bara rädd, jag är ledsen och arg också. 

  • Svar på tråden Kaos i förhållandet
  • Anonym (I know)
    Äldre 2 Dec 17:29
    #1

    Du hade lika gärna kunnat beskriva mitt förhållande för ett par år sedan. Min man jobbade en hel del utomlands och var borta mycket hemifrån, samtidigt kämpade jag med familjeproblem och ett fruktansvärt dåligt självförtroende. I mitt huvud dög jag ingenting till, var tjockast och fulast i hela världen och ingen, vare sig kompisar eller min man, kunde tycka om mig. Därför var jag också otroligt svartsjuk, och när han väl var hemma så ville jag att han skulle vara med mig, inte med sina kompisar.

    Min man har tidigare levt singellivet fullt ut i flera år, mycket tjejer, mycket sprit, mycket fest - och jobb såklart. Han är en väldigt känslig individ, alldeles för snäll, samtidigt som han kan vara en iskall player som inte tänker med något annat än det han har mellan benen. Sex är sex och kärlek är kärlek för honom.

    Vad som hände i vårt förhållande var att han slutligen satte ned foten. Han hotade att lämna mig, och jag, liksom du, kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han tvingade mig att ta kontakt med en psykolog och jag gick i samtalsterapi i lite över ett halvår. Att få prata ut om min barndom och familj, men också om vårt förhållande och våra gräl, har hjälpt mig något enormt. Jag känner fortfarande de jobbiga känslorna men dem påverkar mig inte på samma sätt. Samtalsterapin med en otrolig psykolog som jag verkligen tyckte om och kunde öppna mig för, samt att min man börjat arbeta mer hemma hjälpte vårt förhållande.

    Mitt tips till dig är att hoppa över allt med barndomen och ta upp din relation med din psykolog. Det är ett problem du har som du funderar på just nu. Helt berättigat att tala om. Ibland måste man börja från "fel" håll och dagens problem för att kunna nå dem som finns i barndomen.

    Ett annat tips är att scceptera att du mår dåligt till och från, och verkligen försöka få honom att förstå det. Min man är lite gnällig när jag är sur, men så fort han påpekar det vet jag att jag gått för långt. Sen är det klart att man måste få vara ledsen och deppig ibland. Det får han acceptera.I know

  • Äldre 2 Dec 17:40
    #2

    Du beskriver dig själv i ruskigt negativa ordalag -  klängig, gnällig, blir osäker och mår dåligt. Samtidigt skriver du att din sambo är anledningen till att du orkat med livet och där någonstans tror jag att nästan alla skulle om inte packa ihop och dra så åtminstone dra öronen åt sig.

    Ansvaret för din hälsa och ditt liv är bara ditt. Det absolut mest stensäkra sättet att skrämma bort nära relationer på är att göra exakt det du gör just nu, ha dålig självkänsla och lägga över ansvaret på andra. Vad händer om du tänker tvärtom? Om du hittar det som är bra med dig?

    Det är inte stackars kompisar, det är vänner som valt dig och vill umgås med dig för att de gillar dig.

    Det är inte synd om din sambo, han har också en fri vilja och har valt att leva tillsammans med dig.

    Det är skitjobbigt med depressioner och vissa människor drar lite för många nitlotter i tillvaron samtidigt som de finns de som verkar komma levande ur varenda gräslig händelse man kan komma på. Hur klarar de sig? Vad är det som gör att de lyckas hitta strategier för att inte bara leva vidare utan också ha bra, fina, roliga, innehållsrika liv?

    Jag vet ju inte vilken slags samtalskontakt du går till men de flesta kbt-inriktade brukar vara lösningsfokuserade. Det handlar väldigt sällan om att "skärpa sig", snarare att hitta vettiga strategier för att inte hamna under isen igen. Psykisk ohälsa är tyvärr så himla tabubelagtnär det egentligen handlar om samma slags tänk som med alla andra sjukdomar. Den som har astma lär sig vad hon ska göra för att slippa svåra astmaanfall. Den som har adhd kan prova sig fram med olika terapier och/eller mediciner. Huvudsaken är att du hittar något som funkar långsiktigt och att du tar dig ur hjälplöshetsträsket. Du kan säkert ha stor nytta av din samtalskontakt här och be denne gärna att ni gemensamt tar fram strategier som också stärker din självkänsla.

    Kram!

  • Anonym
    Äldre 3 Dec 00:39
    #3
    Anonym (I know) skrev 2013-12-02 17:29:39 följande:
    Mitt tips till dig är att hoppa över allt med barndomen och ta upp din relation med din psykolog. Det är ett problem du har som du funderar på just nu. Helt berättigat att tala om. Ibland måste man börja från "fel" håll och dagens problem för att kunna nå dem som finns i barndomen.

    Ett annat tips är att scceptera att du mår dåligt till och från, och verkligen försöka få honom att förstå det. Min man är lite gnällig när jag är sur, men så fort han påpekar det vet jag att jag gått för långt. Sen är det klart att man måste få vara ledsen och deppig ibland. Det får han acceptera.I know
    Jag har försökt att ta upp hur jag mår just nu, men jag känner när jag pratar om det att mycket beror på hur jag växte upp. Mina föräldrar jobbade konstant, jag fick ta hand om mina småsyskon och vara vuxen, fast jag bara var i tidiga tonåren. Mycket misstro och att mina syskon bråkade och tog plats gjorde att jag kände mig mindre värd än dem. Ingen såg mig. Åtminstone upplevde jag det så. 
    De problemen avspeglar sig i mitt förhållande med min m2b, jag vill att han ska se mig som mina föräldrar inte gjorde. Den uppmärksamhet jag hela tiden fått av honom gör ont när jag inte får den längre eftersom han vill lägga tid och energi på sina kompisar.
    Jag har försökt förklara att det är viktigt att han prioriterar att lägga tid på mig också. Och jag ska inte behöva tjata om det. Då är hela poängen borta.

    Han vet att jag mår dåligt och förstår anledningarna bakom. Men jag har haft en tendens att gräva ner mig i deppandet, att tycka synd om mig själv och inte försöka hitta upp ur hålet jag gräver för mig själv. Så min m2b vill bara att jag ska släppa det och gå vidare, som jag lyckats göra i perioder då allt varit helt fantastiskt bra. 
  • Anonym
    Äldre 3 Dec 01:02
    #4
    Allis skrev 2013-12-02 17:40:50 följande:
    Du beskriver dig själv i ruskigt negativa ordalag -  klängig, gnällig, blir osäker och mår dåligt. Samtidigt skriver du att din sambo är anledningen till att du orkat med livet och där någonstans tror jag att nästan alla skulle om inte packa ihop och dra så åtminstone dra öronen åt sig.

    Ansvaret för din hälsa och ditt liv är bara ditt. Det absolut mest stensäkra sättet att skrämma bort nära relationer på är att göra exakt det du gör just nu, ha dålig självkänsla och lägga över ansvaret på andra. Vad händer om du tänker tvärtom? Om du hittar det som är bra med dig?

    Det är inte stackars kompisar, det är vänner som valt dig och vill umgås med dig för att de gillar dig.

    Det är inte synd om din sambo, han har också en fri vilja och har valt att leva tillsammans med dig.

    Det är skitjobbigt med depressioner och vissa människor drar lite för många nitlotter i tillvaron samtidigt som de finns de som verkar komma levande ur varenda gräslig händelse man kan komma på. Hur klarar de sig? Vad är det som gör att de lyckas hitta strategier för att inte bara leva vidare utan också ha bra, fina, roliga, innehållsrika liv?

    Jag vet ju inte vilken slags samtalskontakt du går till men de flesta kbt-inriktade brukar vara lösningsfokuserade. Det handlar väldigt sällan om att "skärpa sig", snarare att hitta vettiga strategier för att inte hamna under isen igen. Psykisk ohälsa är tyvärr så himla tabubelagt när det egentligen handlar om samma slags tänk som med alla andra sjukdomar. Den som har astma lär sig vad hon ska göra för att slippa svåra astmaanfall. Den som har adhd kan prova sig fram med olika terapier och/eller mediciner. Huvudsaken är att du hittar något som funkar långsiktigt och att du tar dig ur hjälplöshetsträsket. Du kan säkert ha stor nytta av din samtalskontakt här och be denne gärna att ni gemensamt tar fram strategier som också stärker din självkänsla.

    Kram!
    Jag har inte ens tänkt på att jag beskriver mig själv med de orden, på det sättet. 
    Just nu går jag hos en kurator, och anledningen till att jag sökte hjälp hos henne var att jag ville ha en remiss till en psykolog. När jag gått hos kurator tidigare har det känts som att jag inte tagit mig så långt som jag hade velat.  

    Mina vänner och min sambo umgås ju med mig för att de tycker om mig, och det är det jag har svårt att förstå. Jag kan se mig själv i spegeln och se att jag är en fantastisk person, vacker, intelligent och rolig, men en stund senare känner jag mig värdelös och kan inte älska mig själv om inte min sambo älskar mig och förklarar varför han gör det.

    Det är ju inte som att jag inte förstår vad som är fel, jag vet bara inte hur jag ska ändra mina tankemönster. För det är ju det jag måste göra. När det kommer negativa tankar ska jag vända dem till något positivt, eller åtminstone något neutralt. Det får inte vara så negativt som det är nu.

    Jag ska nog sluta hoppas att min kurator löser det och ringa min läkare istället och be honom skicka remissen. Han vet också hur situationen ser ut, och har försökt uppmana mig att söka hjälp tidigare. Då var jag inte redo, nu är jag det. 
  • Äldre 3 Dec 01:40
    #5

    Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en terapeut av något slag. Du verkar behöva jobba med din självkänsla och självbild. Det tar tid att läka från depressioner och varje gång man får en depression ökar man hjärnans känslighet för depression. Det blir en ond cirkel. Därför är det viktigt att arbeta med sig själv för att minska risken att bli deprimerad, och att öka välbefinnandet när man inte är deprimerad. Dålig självkänsla och självförtroende ökar risken att bli deprimerad igen (även om det inte är ensamma faktorer, utan bara en del av ett stort och komplext pussel)

    Å andra sidan tycker jag att det är lite fånigt av vännerna att försöka få din m2b att gå ut och festa varje helg. Så länge han är redo att göra den uppoffringen så spelar deras åsikter ingen roll, men det är ju alltid påfrestande för den som tjatas på. Jag upplever ett liknande problem med min sambos vänner. De saknar flickvänner och är väldigt fria. Vi har också sett att när de har flickvänner så blir deras prioriteringar annorlunda än när de inte har det. Det är bara det att min sambo och jag varit ett par väldigt länge och de därför tycker att det är tråkigt att min sambo inte har "återfall" i "ungkarlsbeteendet" på samma sätt som de har iom att de har/inte har flickvänner i perioder. Man måste dock kompromissa. Även om ni jobbar och inte ses på veckorna kanske han få en chans att umgås med polarna och festa loss lite.

  • Anonym
    Äldre 3 Dec 09:31
    #6
    Catelicat skrev 2013-12-03 01:40:14 följande:
    Å andra sidan tycker jag att det är lite fånigt av vännerna att försöka få din m2b att gå ut och festa varje helg. Så länge han är redo att göra den uppoffringen så spelar deras åsikter ingen roll, men det är ju alltid påfrestande för den som tjatas på. Jag upplever ett liknande problem med min sambos vänner. De saknar flickvänner och är väldigt fria. Vi har också sett att när de har flickvänner så blir deras prioriteringar annorlunda än när de inte har det. Det är bara det att min sambo och jag varit ett par väldigt länge och de därför tycker att det är tråkigt att min sambo inte har "återfall" i "ungkarlsbeteendet" på samma sätt som de har iom att de har/inte har flickvänner i perioder. Man måste dock kompromissa. Även om ni jobbar och inte ses på veckorna kanske han få en chans att umgås med polarna och festa loss lite.
    Vårt första steg har varit att kompromissa. Jag biter ihop och försöker låta honom vara ute och ha kul med grabbarna, men samtidigt blir jag så less på att de får gå före. Ja, vi bor ihop, men det betyder inte att vi hinner ses och faktiskt prata med varandra. Därför blir jag besviken då de får företräde bara för att de "ses så sällan". Jag tycker inte att varje helg är sällan, det är mycket oftare än jag träffar mina närmaste vänner, och definitivt oftare än jag hinner träffa min familj. 

    Min m2b säger att han behöver slappna av och inte tänka på något, men att han måste ut och dricka med grabbarna så att han ligger bakis hela dagen efter, det tycker inte jag är hälsosamt. Då är alkoholen inte något positivt, då är den ett problem. Och de gånger jag försökt ha "regler" för att det ska vara okej för mig att han går ut utan mig, då blir han jättearg och gör raka motsatsen. Men jag tycker inte att 1. Kom hem och sov med mig, oavsett vad som händer, och 2. Drick inte så du spyr, är ohållbara regler. Sedan hoppas jag att han hör av sig åtminstone ibland under kvällen, typ när de går från förfesten till krogen och sedan när krogen stänger, är att vara kontrollerande. Bara för att han är ute med kompisarna och har lämnat mig hemma är han ju inte singel. 

    Jag ska definitivt höra av mig till min läkare, för även om jag just nu och just idag mår bra, så vet jag att det kan ändras väldigt fort. Och jag är så trött på att må dåligt och vara ledsen, när jag för bara ett halvår sedan mådde bra och allt var toppen. 
  • Äldre 3 Dec 10:01
    #7

    Tråkigt att läsa om din situation. Känner igen det LITE från mitt ex, även om det inte riktigt var samma sak och jag hade inga problem med mig själv.
    Men jag hade inte varit glad om min sambo varit ute och festat varje helg, inte en chans! Vet inte hur gammal din sambo är, men det låter som ett 20-åringsbeteende.

  • Anonym
    Äldre 3 Dec 10:34
    #8

    Hej!

    Jag reagerade på några saker i din text.
    Dels, det som Allis påpekade. Du måste sluta prata om och tänka om dig själv i de termerna.
    Dels reagerar jag på att du säger att du kan skärpa rill dig i perioder om du anstränger dig. Då känner jag att det inte är en djup klinisk depression, för då kan man inte ändra sitt beteende.
    Jag känner med dig och jag vill inte verka hård, men ibland är det svårt att hitta rätt ord, ha det i åtanke om du blir stött av det jag skriver!

    Jag har inte heller så mycket vänner, min kille har fler. Han är inte ute jätteofta ensam med sina vänner. Han är det när jag jobbar natt, och då är det ok. Men så har han ett gäng som han umgås med kanske var fjärde månad och då har de en heldag. Min sambo upmärksammmade mig på att jag varje gång han är med dem på sina heldagar skickar deppsms och mår dåligt. Först kände jag mig kränkt när han sa det. ör jag mådde verklige inte bra sist han var ute med sina komisar, jag har ett väldigt tungt förflutet som kom ifatt mig och panikångesten var nära. Men så insåg jag, när jag fått fundera på det han sa, att det bara handlar om mig. Varför ska jag lägga över de känslorna på honom och ge honom dåligt samvete när han roar sig? Så vansinnigt själviskt av mig. Att jag kände mig ensam och inte har så många vänner var ju inget jag kunde få hjälp med där och då ändå. Det måste jag ju jobba på varje dag.

    Jag tror att du också måste jobba med dig själv. Du måste vara en hel människa utan honom, först då är du någon som är härlig att vara med. Det låter som du har fastnat i en roll som kanske är ganska bekväm. Bekväm för du slipper ta ansvar att må bättre och bekväm för att du kan fokusera på dig själv och inte lösa problemen. Men den är bara bekväm för dig själv, ingen annan. Du göder din dåliga självkänsla och ditt självhat. Du kommer ju aldrig komma ifrån det om du ständigt matar dig själv med negativa tankar. Byt fokus! Mata ditt sinne med bra tankar, vad du är tacksam över med dig själv och ditt liv, vad du är bra på! Ge dig själv lite pepp!

    Att du vet vad som är problemet, att du inte var sedd i din tonåring gör dig ju skyldig att jobba på det. kunskap kan vara tufft, för då kan man inte blunda längre. Och du vet roten till det onda. Men du kan ju inte fastna i den rollen. Då får du släppa det och gå vidare! Du kan inte vara en svår, deprimerad människa i resten av ditt liv för att du inte blev sedd som ung. Och det är inte din mans ansvar att se dig, detä är ditt ansvar att känna dig sedd, att ta plats. Och det gör man inte genom att vara gnällig och klängig utan genom att stärka sig själv.
    Det här är svårt, för offerkoftan är ganska mjuk och gosig. Att ta av den kräver jäkligt mycket. Men tro mig, det är värt det.

    Din blivandes alkoholvanor och kompisrelationer är ett helt annat problem. Blanda inte ihop dem och skyll framförallt inte ifrån dig på grund av det. Jag hade inte heller varit ok med att min kille gick ut varje kväll. Men att han hänger med sina kompisar ger kanske honom ett andningshål för att ha energi attt orka bära dig?
    Kan ni inte komma överens om att ni har dejtkväll två lördagar i månaden och sedan har han grabbkväll två lördagar i månaden? Då kan du vara ensam hemma de kvällarna och använda dem till en möjlighet att stärka dig själv. Två kvällar då du ska ha det fantastiskt skönt och umgås med den som borde vara din bästa vän, nämligen dig själv! Bada, måla naglar, läs, ägna dig åt en hobby. Gör något som stärker dig. Och på dejtkvällen kan ni se varandra- det ska inte vara en kväll då ni båda bara ser dig!

    Du behöver kanske hjälp med verktyg för att ändra ditt beteende. Men det är mycket ett beteende, en vana och den går att förändra! Det är positivt! Behandla dig själv och din sambo som du själv vill bli behandlad. Var snäll mot dig själv och så fort du tänker negativt eller skyller på din bakgrund eller är klängig, sätt stopp! Ändra då ditt tänk och se det som är bra med dig! Mycket av ditt beteende ser jag inte riktigt som depression heller. Det kanske kommer från depressionen, men du har behållt tankesättet för att det är krävande att förändra. Och är det en klinisk depression, ta medicin, jobba aktivt ör att bli frisk. För att sitta i sitt grävda hål och tycka symd om sig själv och begära att alla andra ska göra det också... Det är inte särskilt attraktivt eller tilltalande.

    Lycka till, kram!

  • Anonym
    Äldre 3 Dec 12:55
    #9
    Anonym skrev 2013-12-03 10:34:22 följande:
    Dels reagerar jag på att du säger att du kan skärpa rill dig i perioder om du anstränger dig. Då känner jag att det inte är en djup klinisk depression, för då kan man inte ändra sitt beteende.

    Jag tror att du också måste jobba med dig själv. Du måste vara en hel människa utan honom, först då är du någon som är härlig att vara med. 

    Att du vet vad som är problemet, att du inte var sedd i din tonåring gör dig ju skyldig att jobba på det. kunskap kan vara tufft, för då kan man inte blunda längre. Och du vet roten till det onda. Men du kan ju inte fastna i den rollen. Då får du släppa det och gå vidare! Du kan inte vara en svår, deprimerad människa i resten av ditt liv för att du inte blev sedd som ung. Och det är inte din mans ansvar att se dig, detä är ditt ansvar att känna dig sedd, att ta plats. Och det gör man inte genom att vara gnällig och klängig utan genom att stärka sig själv.

    Din blivandes alkoholvanor och kompisrelationer är ett helt annat problem. Blanda inte ihop dem och skyll framförallt inte ifrån dig på grund av det. Jag hade inte heller varit ok med att min kille gick ut varje kväll. Men att han hänger med sina kompisar ger kanske honom ett andningshål för att ha energi attt orka bära dig?

    Kan ni inte komma överens om att ni har dejtkväll två lördagar i månaden och sedan har han grabbkväll två lördagar i månaden? 
    Jag är inte deprimerad just nu, utan har problem med ångest istället. Tidigare har jag varit deprimerad, men då fick jag hjälp att komma ur det, med mediciner och en långvarig samtalskontakt. Nu är det lite annorlunda, men av samma anledning. 

    Det låter ju som att jag är en sjukt gnällig och jobbig människa att umgås med, men jag är inte sådan som jag framstår här. Åtminstone inte hela tiden. Det är i kortare perioder, när de stabila punkterna i mitt liv rubbas, som jag mår dåligt. Sedan i somras har det varit rörigt på många vis, och jag kan inte göra något åt de sakerna. Men jag vet att jag kan ändra mitt sätt att tänka kring det, jag vet bara inte HUR. 

    Mina problem är lite djupare än att jag inte var sedd som barn och tonåring, men jag vill/orkar inte dra upp allt här på BT. För varje vecka som passerar förstår jag lite mer om varför jag reagerar som jag gör, varför vissa saker får mig att må på ett visst sätt. Jag försöker att inte gräva ner mig i det, utan att acceptera och lägga det bakom mig. Jag har bara börjat gå hos min kurator, så jag vet att det mesta av resan ligger framför mig. Men det är skönt att inse att mitt beteende inte beror på att jag är knäpp, utan att mitt förflutna påverkar den jag är, och att jag nu har möjlighet att släppa det och gå vidare.

    Jag ska försöka lägga mer tid på att umgås med mina vänner, så jag inte bara har min m2b och hans vänner att umgås med. Då jag får en identitet förutom att alltid vara hans tjej, så får jag bara vara mig med mina vänner.

    Han säger att han vill ut med kompisarna för att slippa mig, men han uttryckte det så underligt att jag blev ledsen, arg och förtvivlad. Då föreslog jag att vi skulle hitta på saker varannan helg med kompisar, och varannan helg bara vi. Så den här helgen ska vi göra något bara vi två, och nästa helg har jag bokat dejt med en tjejkompis jag inte sett på länge medan han ska ut med jobbarkompisarna.  
  • Anonym (I know)
    Äldre 3 Dec 18:31
    #10
    Anonym skrev 2013-12-03 10:34:22 följande:
    Hej!

    Jag reagerade på några saker i din text.
    Dels, det som Allis påpekade. Du måste sluta prata om och tänka om dig själv i de termerna.
    Dels reagerar jag på att du säger att du kan skärpa rill dig i perioder om du anstränger dig. Då känner jag att det inte är en djup klinisk depression, för då kan man inte ändra sitt beteende.
    Jag känner med dig och jag vill inte verka hård, men ibland är det svårt att hitta rätt ord, ha det i åtanke om du blir stött av det jag skriver!

    Jag har inte heller så mycket vänner, min kille har fler. Han är inte ute jätteofta ensam med sina vänner. Han är det när jag jobbar natt, och då är det ok. Men så har han ett gäng som han umgås med kanske var fjärde månad och då har de en heldag. Min sambo upmärksammmade mig på att jag varje gång han är med dem på sina heldagar skickar deppsms och mår dåligt. Först kände jag mig kränkt när han sa det. ör jag mådde verklige inte bra sist han var ute med sina komisar, jag har ett väldigt tungt förflutet som kom ifatt mig och panikångesten var nära. Men så insåg jag, när jag fått fundera på det han sa, att det bara handlar om mig. Varför ska jag lägga över de känslorna på honom och ge honom dåligt samvete när han roar sig? Så vansinnigt själviskt av mig. Att jag kände mig ensam och inte har så många vänner var ju inget jag kunde få hjälp med där och då ändå. Det måste jag ju jobba på varje dag.

    Jag tror att du också måste jobba med dig själv. Du måste vara en hel människa utan honom, först då är du någon som är härlig att vara med. Det låter som du har fastnat i en roll som kanske är ganska bekväm. Bekväm för du slipper ta ansvar att må bättre och bekväm för att du kan fokusera på dig själv och inte lösa problemen. Men den är bara bekväm för dig själv, ingen annan. Du göder din dåliga självkänsla och ditt självhat. Du kommer ju aldrig komma ifrån det om du ständigt matar dig själv med negativa tankar. Byt fokus! Mata ditt sinne med bra tankar, vad du är tacksam över med dig själv och ditt liv, vad du är bra på! Ge dig själv lite pepp!

    Att du vet vad som är problemet, att du inte var sedd i din tonåring gör dig ju skyldig att jobba på det. kunskap kan vara tufft, för då kan man inte blunda längre. Och du vet roten till det onda. Men du kan ju inte fastna i den rollen. Då får du släppa det och gå vidare! Du kan inte vara en svår, deprimerad människa i resten av ditt liv för att du inte blev sedd som ung. Och det är inte din mans ansvar att se dig, detä är ditt ansvar att känna dig sedd, att ta plats. Och det gör man inte genom att vara gnällig och klängig utan genom att stärka sig själv.
    Det här är svårt, för offerkoftan är ganska mjuk och gosig. Att ta av den kräver jäkligt mycket. Men tro mig, det är värt det.

    Din blivandes alkoholvanor och kompisrelationer är ett helt annat problem. Blanda inte ihop dem och skyll framförallt inte ifrån dig på grund av det. Jag hade inte heller varit ok med att min kille gick ut varje kväll. Men att han hänger med sina kompisar ger kanske honom ett andningshål för att ha energi attt orka bära dig?
    Kan ni inte komma överens om att ni har dejtkväll två lördagar i månaden och sedan har han grabbkväll två lördagar i månaden? Då kan du vara ensam hemma de kvällarna och använda dem till en möjlighet att stärka dig själv. Två kvällar då du ska ha det fantastiskt skönt och umgås med den som borde vara din bästa vän, nämligen dig själv! Bada, måla naglar, läs, ägna dig åt en hobby. Gör något som stärker dig. Och på dejtkvällen kan ni se varandra- det ska inte vara en kväll då ni båda bara ser dig!

    Du behöver kanske hjälp med verktyg för att ändra ditt beteende. Men det är mycket ett beteende, en vana och den går att förändra! Det är positivt! Behandla dig själv och din sambo som du själv vill bli behandlad. Var snäll mot dig själv och så fort du tänker negativt eller skyller på din bakgrund eller är klängig, sätt stopp! Ändra då ditt tänk och se det som är bra med dig! Mycket av ditt beteende ser jag inte riktigt som depression heller. Det kanske kommer från depressionen, men du har behållt tankesättet för att det är krävande att förändra. Och är det en klinisk depression, ta medicin, jobba aktivt ör att bli frisk. För att sitta i sitt grävda hål och tycka symd om sig själv och begära att alla andra ska göra det också... Det är inte särskilt attraktivt eller tilltalande.

    Lycka till, kram!
    Det här kan vara det bästa jag läst på länge. För en  som varit i samma sits och är på väg upp är det här världens peptalk! Det är, precis som du beskriver det, så lätt att vara ett offer istället för att ställa sig upp och ta sitt ansvar. Jag tycker du beskriver det på ett väldigt bra sätt :) Tack!
  • Anonym
    Äldre 12 Dec 16:21
    #11

    Jag har tänkt på det här i över en vecka nu, och jag har kommit fram till att jag måste uttryckt mig klumpigt eller så, för jag ser mig inte som det offer jag verkar framställa mig som. Som jag skrev tidigare har jag ingen lust att dra upp alla mina problem på BT, men jag har kommit fram till vad som får mig att må som jag gör, och min m2b vet om det också. Nu har jag fått en remiss för att få träffa en riktig psykolog som kan hjälpa mig att bryta mina tankemönster, för även om jag ser vad som är fel kan jag inte göra något åt det, lika lite som att jag skulle kunna göra något om jag bröt benet. Jag kan inte bestämma mig för att det inte ska vara brutet längre. 

    Min m2b och jag har fått tillfälle att prata lite mer också, så vi har rett ut det som orsakat bråk under de senaste veckorna. Det har tagit säkert en månad, men nu har vi fått prata båda två och visa vår sida av saken. 

    Eftersom det här förhållandet är det enda vettiga förhållande jag haft, oavsett om det varit en kärleksrelation eller någon annan typ, betyder det väldigt mycket för mig. Kanske för mycket, det inser jag. Men min m2b har uppmuntrat mig att hitta på saker själv, så förutom att ha ett fantastiskt förhållande med honom har jag fått en bättre relation till mina egna vänner under tiden vi varit tillsammans. 

    Det är lätt att säga till någon man inte känner, som man inte har ett ansikte på, att ta sitt ansvar för att må bättre. Jag har gjort allt jag kunnat, sökt hjälp vid ett flertal tillfällen eftersom jag inte orkar må som jag gör. Förmodligen låter det som mer gnäll, men jag har kommit fram till att jag inte kan lösa mina problem bara genom att vilja må bättre. Ja, jag har mått bättre i perioder, men det har nog mest handlat om att allt omkring mig varit så lungt just då att jag kunnat slappna av och inte behövt vara på helspänn hela tiden. Då har mina problem tonats ner också. 

Svar på tråden Kaos i förhållandet