Anonym skrev 2013-12-03 10:34:22 följande:
Hej!
Jag reagerade på några saker i din text.
Dels, det som Allis påpekade. Du måste sluta prata om och tänka om dig själv i de termerna.
Dels reagerar jag på att du säger att du kan skärpa rill dig i perioder om du anstränger dig. Då känner jag att det inte är en djup klinisk depression, för då kan man inte ändra sitt beteende.
Jag känner med dig och jag vill inte verka hård, men ibland är det svårt att hitta rätt ord, ha det i åtanke om du blir stött av det jag skriver!
Jag har inte heller så mycket vänner, min kille har fler. Han är inte ute jätteofta ensam med sina vänner. Han är det när jag jobbar natt, och då är det ok. Men så har han ett gäng som han umgås med kanske var fjärde månad och då har de en heldag. Min sambo upmärksammmade mig på att jag varje gång han är med dem på sina heldagar skickar deppsms och mår dåligt. Först kände jag mig kränkt när han sa det. ör jag mådde verklige inte bra sist han var ute med sina komisar, jag har ett väldigt tungt förflutet som kom ifatt mig och panikångesten var nära. Men så insåg jag, när jag fått fundera på det han sa, att det bara handlar om mig. Varför ska jag lägga över de känslorna på honom och ge honom dåligt samvete när han roar sig? Så vansinnigt själviskt av mig. Att jag kände mig ensam och inte har så många vänner var ju inget jag kunde få hjälp med där och då ändå. Det måste jag ju jobba på varje dag.
Jag tror att du också måste jobba med dig själv. Du måste vara en hel människa utan honom, först då är du någon som är härlig att vara med. Det låter som du har fastnat i en roll som kanske är ganska bekväm. Bekväm för du slipper ta ansvar att må bättre och bekväm för att du kan fokusera på dig själv och inte lösa problemen. Men den är bara bekväm för dig själv, ingen annan. Du göder din dåliga självkänsla och ditt självhat. Du kommer ju aldrig komma ifrån det om du ständigt matar dig själv med negativa tankar. Byt fokus! Mata ditt sinne med bra tankar, vad du är tacksam över med dig själv och ditt liv, vad du är bra på! Ge dig själv lite pepp!
Att du vet vad som är problemet, att du inte var sedd i din tonåring gör dig ju skyldig att jobba på det. kunskap kan vara tufft, för då kan man inte blunda längre. Och du vet roten till det onda. Men du kan ju inte fastna i den rollen. Då får du släppa det och gå vidare! Du kan inte vara en svår, deprimerad människa i resten av ditt liv för att du inte blev sedd som ung. Och det är inte din mans ansvar att se dig, detä är ditt ansvar att känna dig sedd, att ta plats. Och det gör man inte genom att vara gnällig och klängig utan genom att stärka sig själv.
Det här är svårt, för offerkoftan är ganska mjuk och gosig. Att ta av den kräver jäkligt mycket. Men tro mig, det är värt det.
Din blivandes alkoholvanor och kompisrelationer är ett helt annat problem. Blanda inte ihop dem och skyll framförallt inte ifrån dig på grund av det. Jag hade inte heller varit ok med att min kille gick ut varje kväll. Men att han hänger med sina kompisar ger kanske honom ett andningshål för att ha energi attt orka bära dig?
Kan ni inte komma överens om att ni har dejtkväll två lördagar i månaden och sedan har han grabbkväll två lördagar i månaden? Då kan du vara ensam hemma de kvällarna och använda dem till en möjlighet att stärka dig själv. Två kvällar då du ska ha det fantastiskt skönt och umgås med den som borde vara din bästa vän, nämligen dig själv! Bada, måla naglar, läs, ägna dig åt en hobby. Gör något som stärker dig. Och på dejtkvällen kan ni se varandra- det ska inte vara en kväll då ni båda bara ser dig!
Du behöver kanske hjälp med verktyg för att ändra ditt beteende. Men det är mycket ett beteende, en vana och den går att förändra! Det är positivt! Behandla dig själv och din sambo som du själv vill bli behandlad. Var snäll mot dig själv och så fort du tänker negativt eller skyller på din bakgrund eller är klängig, sätt stopp! Ändra då ditt tänk och se det som är bra med dig! Mycket av ditt beteende ser jag inte riktigt som depression heller. Det kanske kommer från depressionen, men du har behållt tankesättet för att det är krävande att förändra. Och är det en klinisk depression, ta medicin, jobba aktivt ör att bli frisk. För att sitta i sitt grävda hål och tycka symd om sig själv och begära att alla andra ska göra det också... Det är inte särskilt attraktivt eller tilltalande.
Lycka till, kram!
Det här kan vara det bästa jag läst på länge. För en som varit i samma sits och är på väg upp är det här världens peptalk! Det är, precis som du beskriver det, så lätt att vara ett offer istället för att ställa sig upp och ta sitt ansvar. Jag tycker du beskriver det på ett väldigt bra sätt :) Tack!
