Och så råkade jag läsa i en tråd i ett forum att prästen har rätt att säga nej till det???? Varför det? Vad spelar det för roll för prästen menar jag. Hur gör vi då? Vi kommer inte att få reda på vilken präst vi får försen ca 4 veckor innan dagen d.... Man vill ju veta? Dela gärna era erfarenheter....
På alla de bröllop vi varit på där det varit brudöverlämning har det aldrig varit någon, gammal som ung, som ifrågasatt. Och bland dessa brudar finns där flera kvinnorättskämpar.Men visst får man vara beredd på att någon vill lägga sig i, men det gäller ALLT´, och då kan det vara bra att vara förberedd med ett svar om hur man själv ser på det.Bara för att det en gång i tiden hade ewn viss symbolik så behöver det inte bytyda att traditionen kan komma tillbaka med en helt ny symbolik.
Fast jag skulle vilja inflika att bara för att folk inte säger att de tycker det är fel med brudöverlämning, kanske de ändå tycker det. Och det kan ju vara skönt att veta vad en del kan komma att tänka om det.
Jag skulle ju aldrig säga att jag tyckte bruden hade fel blommor i buketten, skulle heller inte säga att jag tyckte brudparet gjorde fel som hade brudöverlämning.
Fast jag personligen tycker det är löjligt om man ska fundera över vad folk tycker om det ena och det andra oavsett om de säger eller inte.Jag är snart gift med en arab...tänk om jag skulle bry mig om vad både den ena och den andra tycker om detta.Man får ju ytgå ifrån vad man själv tycker att det symboliserar och som jag skrev innan så kan det vara bra att veta varför man själv vill göra så om man skulle behöva svara på obekväma frågor.
De här "halva" brudöverlämningarna, som även prinsessan Victoria tyvärr valde vid sin vigsel, tycker jag är lika konstiga som övriga brudöverlämningar. Om även brudgummens mamma/pappa skulle följa honom en bit på vägen så skulle det kanske kännas liiiiiite mer begripligt. Men jag förstår inte varför det alltid är just bruden som måste följas en bit på vägen och överlämnas av en fader eller moder. Varför, varför, varför är det aldrig brudgummen som behöver stöd från sin familj som han nu lämnar för kärlekens skull och börjar ett gemensamt liv med sin brudgum???
Och över huvud taget så förstår jag inte vad föräldrarna har med själva vigseln att göra? Jag menar de flesta är ju ändå över 20 år när de gifter sig nuförtiden. Ofta har man bott tillsammans ett bra tag innan giftemålet och ofta har man redan barn tillsammmans. Varför ska man helt plötsligt symbolisera att man lämnar sin familj, något som man (i de flesta fall) redan gjort för länge sedan!
Min mor och far deltog vid vår vigsel och de fick hedersplatserna längst fram, precis som min makes föräldrar.
Det här är bara mina personliga funderingar och jag menar inte att klanka ner på någon som väljer en annan utformning av sin vigsel. Men jag uppskattar TS:s vilja att inte motgå sin församlingsprästs ställningstagande.
För vigselceremonin i kyrkan är en del av en gudtjänst. Det är ingen privat ceremoni. Om församlingen beslutat att man ska följa den månåriga tradition som vi faktiskt har i Svenska kyrkan, d v s att brudparet går in tillsammans, så tycker jag man ska respektera det. Annars har man ju ett ypperligt alternativ i den borgerliga vigseln, som man kan utforma lite mer som man vill. 
Lycka till TS med ditt bröllop och hoppas du får en oförglömlig och fantastisk vigsel, huruvida du går in med din far eller med din blivande make
Det var ju bra att din fästmö blev glad, det är ju ändå det viktigaste. Det hade inte jag blivit.
Jag tycker inte alls att det är en trevlig tradition, jag visste inte att den fanns kvar i Sverige faktiskt?
Verkar, av flera inlägg här i tråden, att det är flera som tycker det är gulligt att blivande maken frågar hennes pappa om lov. Saknar dock inlägg där bruden frågat sin blivande svärfar om lov att få äkta dennes son...
Är inte det lika vanligt då, eller är det inte lika gulligt?
Jag menar inte att vara spydig, utan det är en rent nyfiken fråga, för jag vill verkligen veta om det är vanligt det också? Vore jätteintressant att få höra om det och hur föräldrar och brudgum reagerade!
*brud eller iofs kan det ju vara brudgum också...
Har nu haft en första kontakt med vår vigselförrättare. Han tycker att det är en fin sed att bruden förs fram av sin far och han tycker att det är fint att våra döttrar går fram med mej och min far. Känns skönt att ha detta klart. Hade han misstyckt hade jag accepterat det på ett sunt sätt då jag fått många bra synvinklar i denna tråd .
Min pappa kommer, om inte prästen motsäger det, följa mig en bit fram i kyrkan. För vår/ min del handlar det mycket om stöd. Helst hade jag velat gå själv (vi vill inte se varandra innan vigseln) men eftersom jag har scenskräck så känns det bra att ha pappa där för de första stapplande stegen. Min pappa lider också av scenskräck nämligen men eftersom han är musiker så har han lärt sig jobba med det och vem är väl bättre som stöd än ngn som vet vad man går igenom?
Blivande maken däremot trivs väldigt bra framför publik och kan inte ge det stöd som jag skulle behöva eftersom han inte förstår vad är jag behöver.
För vår del så finns det några få personer som skulle kunna ha ngt att invända mot detta (personer som ska tänka och tycka högljutt överallt). Dessa personer tänkte jag nog prata med innan för att förklara varför vi gör som vi gör. Jag vill inte ha en vigsel som slutar med att jag springer ut ur kyrkan och spyr i vapenhuset (har hänt när jag sjöng i kyrkokör som liten).
Vi gick in som man och kvinna. På samma vis som vi kommer vandra livets stig sida vid sida. Lite poetisk nu men det var exakt så jag kände det när vi gick längs altargången :) Glad att jag sa nej till min pappa som ville leda mig. Det hade inte passat oss.
