Förlovning = Glädje, eller?

Jag har varit förlovad en gång tidigare, innan jag träffade min sambo. Fram till förlovningen tänkte jag på det en del. Vi planerade det också gemensamt, men det gnagde lite i bakhuvudet. Förra gången var jag ung, så vi kompromissade massor. Billiga ringar och sånt. 

Både jag och min sambo använder främst silversmycken och passar inte så bra i guld. Så vi funderade på att ha silverringar när vi förlovade oss. En kväll lyckades jag haspla ur mig att det kändes lite dumt att förlova sig för andra gången med en silverring, lite som att min sambo vunnit silvermedaljen. Och egentligen ville jag ha vitt guld. Så då tittade han på mig och sa "Då är det klart att vi ska ha vitt guld" och sedan var alla tvivel borta. 

Nu har vi varit förlovade i ett och ett halvt år, och jag tänker i stort sett aldrig på att jag varit det tidigare. Det är så naturligt när jag har rätt ring på fingret (och rätt karl också!). 

Det enda som varit jobbigt har varit när närstående fällt kommentarer om att det är andra gången. Vad spelar det för roll? Inget förhållande är likt det andra, och ringen han kommer ha på fingret är din. Den du har på ditt finger är hans. Allt annat är oviktigt. 

Kanske bara svårt att hitta ord för vad han känner och tycker, kanske tycker han att du borde veta iom att ni bestämt er för en förlovning?

Om han inte vill att du ska fråga mer, gör inte det utan vad glad för det ni har och att ni är överens om förlovningen.

Även om han varit förlovad tidigare, så är det här något nytt för honom eftersom att det är första gången han förlovar sig med dig :)

Sen är det här med ringmärkning och giftemål inte lika stor sak för alla. En del är nöjd med kärleken i all enkelhet medan andra vill fira den, skrika ut den och visa den för alla. Man får se det fina med varandras olikheter och vara glad åt att ha varann.

Det är få förunnat att hittat en varm och trygg kärlek

Kram

Jag kan också påpeka att jag var tveksam inför min och sambons förlovning. Det kändes alldeles utmärkt att bara ha en pojkvän, ingen press eller något alls.

Men när jag kände mig mogen och vi till slut förlovade oss så kom ingen press. Hans föräldrar tyckte gott vi kunde vänta några år (de har varit tillsammans i 26 år och är oförlovade), och mina föräldrar tycker om min sambo utan att vi är gifta (och de har varit gifta i 27 år). 

Jag har också varit förlovad tidigare, även gift med den mannen och vi fick ett barn tillsammans. Vi levde ihop i 8 år.

Men ändå kändes det inte fel eller som ngt jag redan gjort, eller som att det inte var lika speciellt då jag och min numera man förlovade oss, fick vår gemensamma son och sedan gifte oss.

Jag tycker att allt kändes så himla rätt och det var kanske inte helt fel att ha gjort det en gång tidigare. Jag ångrar inte att jag haft ett liv före det här, det är ju fantastiskt att man kan få en chans att få ett ännu bättre liv med någon annan. Och jag värderar det vi har än mer idag, just tack vare mina gamla erfarenheter. jag vet vad jag vill ha och vad jag verkligen klarar mig utan :)

jag har varit både förlovad o gift en gång tidigare. Då var jag alldeles för ung och naiv och tyckte att ringen på fingret bara var en romantisk sak man gör när man är nykär. Vigselringen glittrade fint på fingret och jag var sådär galet kär som man är när man är endast 18 år.  
Min dåvarande man hade varit förlovad tidigare när han var 16-17 år , förvisso höll det ganska länge men det var också en såndär sak man gör utan att lägga nån större värdering i det. 

Vi skilde oss året senare  och han förlovade sig och gifte om sig rätt snart efteråt. 

Jag förlovade och gifte om mig många år senare - min nuvarande man har aldrig varit gift tidigare men har tre förlovningar bakom sig. Med mig blir det 4 förlovningar... 

Vad jag tycker om det?  Jag vet ju historien bakom alla förlovningar och ingen är den andra lik och alla förlovade dom sig av sina egna orsaker.   Min man är 50+ och har därmed hunnit igenom en del förhållanden och samboskap och han tyckte väl att han borde vara förlovad med dom han ändå valde att skaffa barn med.  Det höll inte för dom . 

Han hade sina tveksamheter inför att förlova sig med mig eftersom jag gärna ville gifta mig också vilket han aldrig hade gjort förut.  Det kändes stort för honom och med tanke på hur struliga hans tidigare förhållanden varit så har förlovningen i flera fall varit ett sätt för husfridens skull. Klart jag reagerar på en sån förklaring.  Det gör nog alla.  Men han kände ändå att det var mig han ville ha och leva med. Så han sa ja. 
Vi har nu snart varit gifta i 10 år och idag har jag faktiskt mer eller mindre förträngt att han varit förlovad tidigare. Det känns mest idag som en typisk "fjortisgrej" .

Jag får känslan av att han inte är seriös för om man är det kommer man inte med såna svar. Men jag kan också förstå att han inte gillar ditt tjatande :)

Min sambo gjorde någon liknande kommentar när jag pratade sönder honom om hur konstigt det kändes att förlova sig en andra gång. Sedan har jag insett att det inte var en så stor grej. Eller, förlovning är en stor grej, men det handlar till stor del om vilken inställning man har när man går in i det. 

Den första förlovningen var för mig för att bevisa för mig själv att det var rätt (men det var det inte). Och den resulterade i att nära och kära tjatade sönder om att vi skulle gifta oss.

Nu förlovade jag mig med min sambo för att jag älskar honom över allt annat, för att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom. Det har inte varit i närheten av lika mycket kommentarer om giftermål den här gången, och de har i sådana fall handlat om att våra familjer och vänner vill ha en anledning att fira. Så de får gott vänta ett tag till ;)

Vad skönt det är när fler kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag tror jag har tjatat en hel del så det är förmodligen därför han blir lite trött, antagligen inget jag behöver oroa mig för.

Vi har ju ändå planerat detta tillsammans, valt ringarna ihop och valt ett datum för att komma ihåg.

Kanske är det till fördel att han varit förlovad tidigare, att man verkligen tänker igenom det.

Skulle något annat inträffa är det ju en sak då att oroa sig för.

Kram

För mig är det otänkbart att vara sambo i längden utan att så småningom gifta sig. Sedan kan livet komma emellan och saker förändras vilket gör att man kanske är tvungen att lämna den personen man trodde man skulle dela livet med. Jag har två äktenskap bakom mig med barn i båda där det inte slutade som det var tänkt. Jag trodde inte jag skulle leva med någon man igen utan att särbo skulle duga men efter sex år som singel av o till kom en man in i mitt liv som jag inte vill leva utan.Nu har han friat, en man som aldrig i sitt 46 åriga liv ens tänkt tanken på förlovning, bröllop eller barn trots seriösa förhållanden före mig. Nu vill han allt, barn blir det ju inte då jag redan har sex stycken som alla är vuxna men har han friat så det han aldrig trodde om sig själv har hänt. Det känns inte mindre värt för att det inte är första gången för mig. Varje relation och varje människa är sin egen historia.Det är NI nu. Det är det som betyder något. Alla har levt ett liv innan man möttes, det betyder inte att den man möter hamnar på andra , tredje eller 26e plats. Den man möter är alltid nr ett <3

En sak jag lärt mig av min blivande är att han inte funderar mycket på sådant, han friade visserligen och på ett oromantiskt sätt (bakom dudchdraperiet) men vi ska nu gifta oss. Jag har varit förlovad tidigare även om jag bara var 19 så var det seriöst för mig, jag har en son från det förhållandet men insåg efter några år att det inte funkade. Varje förhållande formar en hade jag inte levt ihop med min sons pappa så hade jag och min nuvarande inte klarat av att leva ihop, det förhållandet gav mig mer skinn på näsan. Man tar sådana steg för att det känns rätt just då sen kan ingen spå in i framtiden. Jag hade inte oroat mig om jag var du.