Förlovning = Glädje, eller?

jag har varit både förlovad o gift en gång tidigare. Då var jag alldeles för ung och naiv och tyckte att ringen på fingret bara var en romantisk sak man gör när man är nykär. Vigselringen glittrade fint på fingret och jag var sådär galet kär som man är när man är endast 18 år.  
Min dåvarande man hade varit förlovad tidigare när han var 16-17 år , förvisso höll det ganska länge men det var också en såndär sak man gör utan att lägga nån större värdering i det. 

Vi skilde oss året senare  och han förlovade sig och gifte om sig rätt snart efteråt. 

Jag förlovade och gifte om mig många år senare - min nuvarande man har aldrig varit gift tidigare men har tre förlovningar bakom sig. Med mig blir det 4 förlovningar... 

Vad jag tycker om det?  Jag vet ju historien bakom alla förlovningar och ingen är den andra lik och alla förlovade dom sig av sina egna orsaker.   Min man är 50+ och har därmed hunnit igenom en del förhållanden och samboskap och han tyckte väl att han borde vara förlovad med dom han ändå valde att skaffa barn med.  Det höll inte för dom . 

Han hade sina tveksamheter inför att förlova sig med mig eftersom jag gärna ville gifta mig också vilket han aldrig hade gjort förut.  Det kändes stort för honom och med tanke på hur struliga hans tidigare förhållanden varit så har förlovningen i flera fall varit ett sätt för husfridens skull. Klart jag reagerar på en sån förklaring.  Det gör nog alla.  Men han kände ändå att det var mig han ville ha och leva med. Så han sa ja. 
Vi har nu snart varit gifta i 10 år och idag har jag faktiskt mer eller mindre förträngt att han varit förlovad tidigare. Det känns mest idag som en typisk "fjortisgrej" .