Förlovning = Glädje, eller?

För mig är det otänkbart att vara sambo i längden utan att så småningom gifta sig. Sedan kan livet komma emellan och saker förändras vilket gör att man kanske är tvungen att lämna den personen man trodde man skulle dela livet med. Jag har två äktenskap bakom mig med barn i båda där det inte slutade som det var tänkt. Jag trodde inte jag skulle leva med någon man igen utan att särbo skulle duga men efter sex år som singel av o till kom en man in i mitt liv som jag inte vill leva utan.Nu har han friat, en man som aldrig i sitt 46 åriga liv ens tänkt tanken på förlovning, bröllop eller barn trots seriösa förhållanden före mig. Nu vill han allt, barn blir det ju inte då jag redan har sex stycken som alla är vuxna men har han friat så det han aldrig trodde om sig själv har hänt. Det känns inte mindre värt för att det inte är första gången för mig. Varje relation och varje människa är sin egen historia.Det är NI nu. Det är det som betyder något. Alla har levt ett liv innan man möttes, det betyder inte att den man möter hamnar på andra , tredje eller 26e plats. Den man möter är alltid nr ett <3