Förlovning = Glädje, eller?

Jag och min sambo har köpt förlovningsringar och graverat in ett datum för den stora dagen.

Han har sedan tidigare varit förlovad men det höll ett år. Detta var många år sedan. När jag frgade om vi inte skulle slå slag i saken svarade han inte på vad han ville, utan ville fundera. Det var då det kröp fram att han redan testat på det en gång i tiden.

Jag kände mig inte så jätteglad över beskedet men äntade på att han skulle ge mig ett svar.
En kväll frågade han mig när vi skulle titta på ringar. Jag frågade honom om han var riktigt säker på saken, och han svarade " det är ju självklart".

Jag har haft smilgroparna ända upp till öronen sedan vi beslutade oss för vilka ringar vi skulle ta samt att vi var överens om steget.

Vi vill vara tillsammans med varandra och vi förstår båda innebörden med det. 

Så frågade jag honom igår om vad han kände om det här. Men det kunde han inte svara på. "jag vet inte vad jag ska säga" sa han, "jag har inga ord att sätta på det". 
"vi får väl se när dagen kommer och ringen är på fingret, jag har inte tänkt så mycket på det nu".

Jag känner mig nu jätteorolig över att han "ångrat" sig. Och jag frågade honom igår om han gjort det, då fick jag till svar "om du frågar fler gånger så kanske jag gör det".

Usch, det här känns jättejobbigt. Tänk om vi sätte ringarna på fingret där jag känner att allt känns helrätt och han snurar och vrider på ringen och tycker att den inte hör hemma där?