Tror du på Gud?

Jag tror, som jag skrev i mitt långa inlägg tidigare, att det beror på att människor överallt i samma tider har haft samma typ av mystiska upplevelse som de sedan har försökt förklara. Det finns t.o.m. ett särskilt ställe i hjärnan för andliga upplevelser - sen kan man välja om man vill tolka det som att det finns där för att sätta oss i kontakt med en större makt, eller om det bara är ett område som kan triggas igång av olika saker och få oss att uppleva det som att det skulle finnas en större makt. Man tror t.ex. att många religiösa uppenbarelser som folk har haft (typ den heliga Birgitta) kan förklaras av en form av epilepsi eller migrän som slår sig på just det området.

Det i kombination med att man haft ett behov av att instifta allmänna levnadsregler och få folk att följa dem. Nuförtiden har rättssystemet tagit över den funktionen, så istället för att hamna på nåt otrevligt ställe när man dör om man har brutit mot samhällets regler så hamnar man i finkan.

För mig är Gud kärleken.

Därför kan kan jag inte jämföra det med att tro på tomten.

För tomten är inte kärlek..?

Tycker du att tomten är kärlek?

Jag ser kärleken i naturen, i stunder tillsammans med mina barn och min sambo.

Att fira en högtid tillsammans min familj och ändra släktingar är viktigt för mig
och visst finns det kärlek i det sammanhanget då vi är tillsammans.
Det är kärleksfullt att ge till andra.
Men jag kan inte jämföra just tomten med kärlek.

Tomten är en mamma/pappa/farmor/farfar/mormor/morfar som får se glädje och förväntan i deras älskade barn/barnbarn. Så ja, jag tycker tomten är kärlek.

Jag säger inte att jag inte tror på kärlek. Däremot tror jag inte att kärlek är Gud eller något annat övernaturligt. Även om jag anser att en graviditet är det närmaste övernaturligt man kan komma. 

En 5-årig flicka sa en gång:"Om nu Jesus är Gud's son, varför tog han inte ner Jeus från korset?"

... Det är ju en jäkla massa kärlek i den där gud alltså.....just saying.

Annars gillar jag att vi alla är Guds barn men att Jesus är hans ende son.
Eller gamla testamentet som är som ett manus skrivet av en mentalpatient :o

Men vad är då karlarna i denna värld? ;) Om jag nu är "hans" barn....då måste jag ställa lite krav och få saker uppfyllda! :)

Jag tror det är barnböcker, iaf i den barnbibel jag har haft är gubben på molnen med. De e väl ett sätt att visualisera "riket ovan himlen" för barn.

Kan man inte snarare säga att det är märkligt att så många svarar nej, med tanke på att en förkrossande majoritet här verkar vilja gifta sig i en kyrkogudstjänst och få Guds välsignelse över sitt äktenskap? Det borde ju vara minst 46% som gifter sig borgerligt annars, menar jag.

Jag röstade "nej" för jag tycker frågan är illa ställd.

Vilken gud frågas om vi tror på? Det är alltför vanligt att ställa frågan så utifrån ett redan monoteistiskt perspektiv med en stor-bokstavs-G Gud.

Jag behöver inte "tro" på gudarna: de är solen, vinden, jorden, påtagliga och uppenbart verksamma. Vår vigsel blir så klart i naturen med dessa gudar som våra vittnen. (Och med en borgerlig vigsel dagen innan.)

Jag tror på Gud för jag ser ingen annan logisk förklaring till hur allt finns till o.s.v.

Jag uppfattade ordet "Gud" som vilken som helst, i kyrkan, moskéen, synagogan o.s.v. Gud är ju inget direkt namn så man kan ju inte riktigt påpeka att det är Kristendomens Gud. För mig är Gud han/hon som skapat allt. En gudomlig varelse som har all makt. Det är min definition av Gud.

personligen så innehåller min tro på gud ingen son vid namn jesus, han var en profet, en mycket viktig sådan, men gud är gud. jag ber till gud och inte till jesus. 

jag tror att folk är så "intutade i dessa sagor" för att folk vill ha ett hopp, ett hopp om att det finns något efter allt. jag själv hatar tanken på att det kanske bara blir svart, inget händer. är lite rädd för döden ja.. och jag vet jag itne är ensam, en tro på en "saga" underlättar. :) ja mena jag lever inte som en troende, ja svär och har nog brutit not alla budord mer än en gång, men jag vill ändå tro att det finns nåt. 

Ja, jag tror på Gud. Jag accepterar även att människans gudstro förändras med tiderna och samhället. Jag tror även att det under perioder finns ett behov av att inte tro, både individuellt i ett liv men även för ett samhälle. Tron utvecklas, ändras, anpassas, hjälper, stjälper... Den biter styrs av oss och den syn och relation jag själv har med Gud är i allra högsta grad påverkbar av den tid och samhälle jag lever i. Det gör även att bibeln har begränsad betydelse för mig, dess författare var lika influerade av dåtidens samhälle som jag är av mitt. Jag anser även att man bör vara försiktig inför religioner som som utövar tron som ett maktredskap, för de kommer och går. Och består. Men religion och gudomlighet måste inte alltid gå hand i hand.

 

Men Gud som övernaturligt väsen - grundstenen - tror jag är konstant. Vilken inriktning man sen föds in i eller självmant väljer, månggudsreligioner, upplysningsreligioner, naturreligioner osv - är enligt min tro bara olika utrryck för samma gudomlighet eftersom vi människor är gruppvarelser som har ett grundläggande av att leva i sociala "fack".

 

De två allra största "rollerna" min tro har i mitt liv är att Gud är mitt samvete. Och min självdistans.

ett grundläggande behov skulle det förstås stå..