Tror du på Gud?

Nej.
Jag tror att man lever och sen dör man. Det blir svart. Punkt. Ingenting mer händer för den personen som dött.

Det är hissnande och lite läskigt att komma till den insikten men det får en att leva här och nu. Att uppskatta det här livet, för det är det enda man får. Att se himmel och helvete nu och veta att det enda sättet man lever vidare är genom andra människor. I att de minns en.

Det får en dessutom att faktiskt tacka MÄNNISKORNA som står bakom vetenskapen som räddar liv, som hjälper människor när de har det svårt, som ger tak över huvudet. Det är inte "Gud" som ska tackas, det är människorna (vilket jag tycker folk som tackar Gud ofta glömmer). 

Jag respekterar att folk vill tro, ibland önskar jag att jag med gjorde det. Sådär naivt som när man var liten och trodde att mamma och pappa var odödliga. 
Men jag kan inte tro längre. Det går liksom bara inte ihop i mitt huvud. Det finns ingen rim och reson. 
Jag är ju småbarnsförälder så jag har mycket tid att tänka på nätterna då andra sover :P Bland annat funderade jag en natt på det här:

• Har man fri vilja i himlen? Och i så fall - hur fungerar ett paradis när människor fortfarande kan välja att göra onda saker?
• Hur kan man vara lycklig i himlen när man vet att ens nära och kära är i helvetet och plågas för sina synder? Tappar man minnet? Är man god om man struntar i det?
• Om det inte finns ondska i himlen, kan vi inte skicka alla dit då? Eventuell tidigare ondska bör ju rimligtvis inte vara ett problem då?

Som sagt, det går inte ihop i mitt huvud...

*Har Du ALDRIG bett "Gud" om hjälp? 

*Man pratar mycket om Dubbelmoral i kyrkan, Är det inte Dubbelmoral Att då gifta Sig i kyrkan, Bara av Tradition, Utan att Tro? 

Jag tror det är ganska vanligt att man bett Gud om hjälp någon gång i sitt liv. Speciellt med tanke på att troende människor vill indoktrinera barn. Barn är väldigt mottagliga och kan inte skillnaden på att tro på tomten eller på jesus.

Jag håller med, jag tycker det är dubbelmoral. Av respekt till de som tror gifter vi oss borgerligt. Vi döpte inte vår dotter heller. Vi tycker helt enkelt inte att hon någonsin varit "smutsig", "oren" eller "full av synd", så någon "rening" har inte behövts. 

Aniara 4: Precis de här funderingarna har jag också haft. Däremot kan jag av dem inte dra samma slutsats som du - att det finns något övernaturligt.

Jag funderar på det här med ett liv efter döden. Vill man ha det? Vill man leva för alltid?
Vill man "leva" vid sidan av sina barn utan att få vara nära dom? Utan att få ta på dom, hjälpa dom, stötta dom? Utan att ge sig till känna? Vill man se dom bli gamla och kanske förlora allt? Deras barn och deras barn? När ska det "ta slut"? Skall man vara i oändlighet i detta tillstånd av "iakttagande" eller föds man på nytt?

När jag besöker min mormors grav, iakttar hon mig då? Lider hon av att se mig sitta där och gråta av saknad så att jag hulkar eller är hon berövad på känslor? För det senare är nog mer himmel än det tidigare.
Har hon fötts på nytt? Är hon då inte "där" när jag besöker hennes grav? Eller är hon plötsligt två? När slutar i så fall detta? Är man en miljon människor samtidigt? För mig låter det mer som helvete än någonting annat.

Jag förstår att man VILL tro. Men hur man får ihop det i sitt huvud är utom mitt förstånd.

Ja. Jag undrar varför människor slutar tro på tomten...Jag antog det eftersom du skriver att du känner dig hemma i svenska kyrkan.
 

Jag säger att jag inte kan tro på Gud eftersom jag inte får ihop det i mitt huvud. Då säger du att det är därför det heter tro. För att man inte ska veta, man ska tro.
Jag frågar dig då varför du inte tror på tomten, varpå du svarar för att du vet att han inte finns.

I rest my case. 

Och för mig är det en stor skillnad att tro på kärleken och att tro på Gud. 

Hade föräldrarna trott på tomten också och det hade funnits samfund att gå med i för människor som önskar tillhöra så hade nog tomten fått liknande status. Men det är okej att sluta tro på tomten, föräldrarna till och med förväntar sig det. Värre är det för barn till troende föräldrar. De växer upp i en tro där man inte ens får lov att tänka att Gud kanske inte finns för då beläggs man med dåligt samvete.

Jag tycker att EmmaLSA satte fingret på problemet med sitt citat. 

För tomten är inte kärlek..?

Tomten är en mamma/pappa/farmor/farfar/mormor/morfar som får se glädje och förväntan i deras älskade barn/barnbarn. Så ja, jag tycker tomten är kärlek.

Jag säger inte att jag inte tror på kärlek. Däremot tror jag inte att kärlek är Gud eller något annat övernaturligt. Även om jag anser att en graviditet är det närmaste övernaturligt man kan komma. 

Annars gillar jag att vi alla är Guds barn men att Jesus är hans ende son.
Eller gamla testamentet som är som ett manus skrivet av en mentalpatient :o